smultronstallen

Seita heter han. Han som visade oss runt pa huvudon den dagen solen kom. Han som tog med oss till grottor och strander gomda bakom bebyggelse och vegetation. Han som visade att japaner kan vara det gastvanligaste folket som finns.

Seita ar 23, jobbar for kommunen, studerar IT vid amerikanska militarbasen, har bott ett tag i London och ar olycklig. Han ar olycklig for att hans flickvan lamnat honom och gjort abort. Han dromde om att bli pappa men nu dricker han istallet. Mycket.

Vi kom bort fran det konstgjorda och fick se riktiga strander, med farggranna snackor och med klippor. Sen at vi. Vi fick ett antal olika Okinawiska ratter och delade broderligt. Mycket kott och gront men aven en ratt med blott brod.

Pa kvallen tog han oss till en bar. En lugn bar dar vi fick sitta i ett rum med roda kuddar. Nar natten blev morgon gick vi sakta hemat medans Seita med nod och nappe klarade sig in i en taxi.

Nasta dag skulle vi aka till Tokashiku, och vad vi inte visste da var att vi skulle bli smutsiga uteliggare.

efter texten:

bad blev det inget eftersom jag borjade med att glomma bagen pa Maku.