Om ingenting och just därför.

Det är Allkår nu, hoppas det regnar...

Jag har aldrig förstått varför man måste förstå så mycket för att förstå att man inte förstått någonting. Ta de antirojalister som argumenterar om kostnader som om en president vore gratis, eller de som protesterar mot etablissemanget genom att krossa fönsterrutor för småföretagare eller de som pluggar japanska och tror de kan nåt när de kan konversera lärarna. Vilka puckon, allihop! framförallt de som pluggar japanska.

För det regnar här. Det droppar ner på marken; drip drop, drip drop. Inte lika sakta som i Mats Wilanders dikt "Droppen" men väl lika ironiskt som den dikten borde vara skriven.

Jo, jag har börjat titta på tv mer, på dubbade filmer med engelsk text och tjuvlyssnar på konversationer. Men ingen behöver oroa sig, jag förstår ingenting, till och med mindre än vad jag gjort om jag varit döv och koncentrerat mig på kroppsspråket istället.

Men varför ska man vara öppen med sin ironi? De som drömmer om, tittar på och spelar Noo vet antagligen nåt vi inte vet om världen. Hur skulle de annars stå ut med det lååångsamma gliiidandet på scen, den överdrivna artikuleringen av varje stavelse eller bara att sitta still på en scen i fem timmar? Skådespelet är så väl dolt, insvept i ingenting och i en konstart så subtil och nätt att varje sekund känns som en timme och varje ord som en hemlighet.


Efter texten;

*Och nån hade fräckheten att kalla det "japansk opera"
*Och hälften av alla män i publiken hade somnat efter en kvart
*Och vid ett tillfälle skrattade faktiskt publiken
*Och jag satt på golvet hela tiden
*Och jag rekommenderar det starkt