Stahej och fler batresor.
Torsdagen var tjejernas sista kvall pa on, nagot som behovde firas. Det pratades om klubbar och dansmaskiner och hawaiitema. Det blev Paul and Mikes som vanligt. Inte hade vi ont darav men det hade vi daremot morgonen efter. Dumma som vi var avslutade vi kvallen med att spela "jag har aldrig" i vardagsrummet. Karleksparet begav sig av radsla for kansliga detaljer, vissa drack vatten och resten halsade rosevin. Vissa mer an andra.
Det blev salunda ingen batresa vid atta pa morgonen, utan den hanns natt och jamt med vid tva istallet. Nu var det Kumeon som var utflyktsmalet, enligt guideboken den basta av alla oar har i prefekturen. Farjan tog tre och en halv timme och val framme hade vi tur. Vi stotte pa en kvinna som var, forvisso faordig men dock kunnig i boende pa on och hon ordnade oss ett billigt hostel femtio meter fran stranden. Det bidrog till viss munterhet eftersom vi inte langre kande suget efter att sova utomhus.
Dagarna pa Kumeon kan beskrivas enklast med tva ord; stark sol. Vi brande oss direkt och lider fortfarande av sviterna fran vart oansvarsfulla solande. Vissa mer an andra. Det goda vadret innebar ocksa att var tid pa on inte blev sa handelserik. Forutom nagra korta promenader, konstateranden om att manen var uppochner och en valdig massa kyckling fran combinin sa hande det inte sa mycket mer. Dessutom alkoholfritt.
Jag hade forvisso kunnat beratta om vattnet, berattat om hur det skiftade i hela den blaa fargskalan och om hur det i latta vagor smekte den ljusa, finkorniga stranden. Men sant vill ni inte veta; ni vill inte veta hur tidvattnet gjorde de djupa avgrunderna till narliggande oar till promenadstrak. Hur vi gick runt pa stora stenblock som paminde om skoldpaddor. Varfor skulle ni vilja veta sant?
Jag berattar hellre om hur vi kved av solbrand hud, hur vi smort in oss fem ganger om dagen for att radda det som raddas kan. Att vi inte kunnat sova pa natterna for att vi inte velat lagga huden mot sangen, inte ens mot de mjuka nytvattade lakanen som den gode gubben gav oss. Det ar val sadant ni borde fa veta, ni som inte ar med oss har borta, ni som inte far se det vi ser och inte far smaka pa kulturen.
Vi kom tillbaka till Coco Shanti i sondags. Det var dagen da Hjulio fyllde 25.
Idag flyger vi till Tokyo.
Det blev salunda ingen batresa vid atta pa morgonen, utan den hanns natt och jamt med vid tva istallet. Nu var det Kumeon som var utflyktsmalet, enligt guideboken den basta av alla oar har i prefekturen. Farjan tog tre och en halv timme och val framme hade vi tur. Vi stotte pa en kvinna som var, forvisso faordig men dock kunnig i boende pa on och hon ordnade oss ett billigt hostel femtio meter fran stranden. Det bidrog till viss munterhet eftersom vi inte langre kande suget efter att sova utomhus.
Dagarna pa Kumeon kan beskrivas enklast med tva ord; stark sol. Vi brande oss direkt och lider fortfarande av sviterna fran vart oansvarsfulla solande. Vissa mer an andra. Det goda vadret innebar ocksa att var tid pa on inte blev sa handelserik. Forutom nagra korta promenader, konstateranden om att manen var uppochner och en valdig massa kyckling fran combinin sa hande det inte sa mycket mer. Dessutom alkoholfritt.
Jag hade forvisso kunnat beratta om vattnet, berattat om hur det skiftade i hela den blaa fargskalan och om hur det i latta vagor smekte den ljusa, finkorniga stranden. Men sant vill ni inte veta; ni vill inte veta hur tidvattnet gjorde de djupa avgrunderna till narliggande oar till promenadstrak. Hur vi gick runt pa stora stenblock som paminde om skoldpaddor. Varfor skulle ni vilja veta sant?
Jag berattar hellre om hur vi kved av solbrand hud, hur vi smort in oss fem ganger om dagen for att radda det som raddas kan. Att vi inte kunnat sova pa natterna for att vi inte velat lagga huden mot sangen, inte ens mot de mjuka nytvattade lakanen som den gode gubben gav oss. Det ar val sadant ni borde fa veta, ni som inte ar med oss har borta, ni som inte far se det vi ser och inte far smaka pa kulturen.
Vi kom tillbaka till Coco Shanti i sondags. Det var dagen da Hjulio fyllde 25.
Idag flyger vi till Tokyo.
Signerat Scenskräck by Jim vid 02:45
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home