Tydligen midsommar

Jag vet att jag varit dålig på sistone, arrogant och frånvarande, opersonlig och nån annanstans. Men hon berättar ju nu, informerar och förundras, upplever Japan med pigga, förälskade ögon. Själv sitter jag i mina gråa klassrum och lyssnar till klockans slag, tittar ut genom fönstret och hoppas att det ska ta slut snart, att jag inte behöver plugga mer.

Det är regnperiod nu, varannandagväder. Det går inte att förutspå om det vattenpölar upp till knäna eller om det är läge att dra på solskyddsfaktor 40. För japanerna är det lite strunt samma, de tar ändå med sina paraplyn, vare sig det är för att skydda mot solen eller regnet.

Och jag måste skriva om fotbollen, berätta att jag knappt sett nåt förutom Sverige och den där kvällen med Argentina, samma himmelsblå konstnärer vi får spela kvartsfinal mot i Berlin. Det laget som har råd att sätta 3-4 lättfotade, formtoppade Zlatans på bänken för att de har en 4-5 till på planen, samtidigt som vi tror att vi kommer någonstans utan vår enda...och de kallar sig experter.

Mitt i allt kommer jag på att jag inte berättat nåt om Malaysia, vad som egentligen hände och hur det var. Om porrparadiset på den andra sidan Thailands gräns, om tre olika kulturer, om stränder, bröllopet, smutsiga gatustånd med smaker som förbryllade, berättade historier och gång på gång gav utan att ta...det är så mycket ni måste veta.

Jag börjar med knarkfarbrorn.

Ni känner Wayne, min rumskompis, malaysier och kvinnokarl. Kanske kommer ni även ihåg Amanda, hans "special one". Hon pluggar i England men vi var hembjudna till hennes familj för middag. Hennes pappa hade varit kock innan han pensionerades, så han bjöd på en läcker måltid. Efter måltiden satte vi oss ner, alla tände de en cigarett och sen vet jag inte vad som hände.
[Gillar ni ecstacy?]...tro tusan jag blev förvånad. Gubben är cirkus 60 och vi hade läst allt för många gånger att det var dödsstraff på knark i Malaysia.
[Jag gillar det, det ger en skön känsla, tar lite ibland när jag går ut]...nu vet jag att han är allvarlig och vet inte var jag ska ta vägen utan håller på att brista ut i gapskratt, så jag vänder bort huvudet och hoppas Danieru ska reda ut situationen.
[Men man får inte ta för mycket, lite räcker, tar man för mycket kan det lätt bli fel.]...jag biter i tungan, kinderna och har blicken långt bort från honom.
[Har ni inte provat?, var inte blyga nu. Jag ska ta med er ut någon kväll och visa er några bra ställen]...jag tänker "jättegärna, varför ska jag inte prova första gången i ett land med dödstraff på det. Great!, var ska vi gå?.

Jag tror inte jag blivit lika förvånad sen den gången när vi satt i bussen under filminspelningen och en vääääldigt bortkommen svensk kom in i bussen och...[Har någon sett min väska?, det ligger en rosa mössa inuti]

Vi träffade knarkfarbrorn på bröllopet också, då ville han ta med oss ut efteråt...vi tackade nej.