Jag paddlar så illa

Det var den dagen vi tagit oss med färjan från Penang till Langkawi, åkt maxitaxi med sönderslitna säten och intagit en vit och inbjudande men ändå öde strand. Killarna som körde vattensportsfirman sa att det var off-season, att det bara var asiatiska turister som kom i mitten av året, västerlänningarna brukade dyka upp mot slutet. Och visst var det var skönt att ha stranden för sig själv ett tag, sen kändes det lite lamt och efter att ha dragit fötterna allt för länge i den mjuka sanden bestämde vi oss för att göra något.

Jag provade para-sailing (satt i en fallskärm efter en båt...typ) i Penang och var inte så intresserad av en långsam jet-ski, så det fick bli paddling, kajakpaddling. Och det gick bra till en början...jag fick in en bra rytm och gled fram på de genomskinliga vattnet -ja, det gick bra ända tills jag skulle i land på en ö mitt emot. Det var misstag 1. På 20centimeters djup välte jag i mina ivriga försök att komma ur, med en vattenfylld kajak som följd.

När jag senare skulle tillbaka blev jag snabbt trött på att försöka tömma min båt på vatten och tänkte att det nog inte gör så mycket om det är lite vatten i medans man paddlar, detta trots att jag välte ytterligare sju gånger medans jag försökte krypa i. Det var misstag två.

För de som paddlat kajak förr så vet ni att med en vattenfylld båt är det svårt, nästan omöjligt att hålla balansen. Men jag körde på, drag för drag, närmare och närmare. Egentligen ska det sägas att det var en prestation att jag inte välte förrän halvvägs. Ett alltför kraftfullt paddeltag på vänstersidan och jag hade plötsligt en sandbotten någonstans ovanför huvudet. Misstag tre.

Om ni någon gång varit en hobbymacho kille på nästan 22 jordsnurr så vet ni att sånt här är rätt jobbigt, inte alls överensstämmande med den bild man vill ge av sig själv när man jobbat hårt på brännan, pumpat upp musklerna och satt på dyraste solglajorna. Därför valde jag, efter att ha insett att det var omöjligt för mig att vända tillbaka den av vatten väldigt tunga kajaken, att försöka simma de sista femhundra meterna in till stranden med båten och paddeln i händerna och med benen som motor. Misstag fyra.

Att det var dömt att misslyckas förstod nog även jag, men jag tänkte inte på att det även skulle göra mig väldigt trött, och att kajaken blev tyngre och tyngre allt eftersom den sista luften trängdes bort av vatten. Därför började jag efter ett tag få ordentliga problem med att hålla mig ovanför vattenytan samtidigt som jag ännu inte ville skämma ut mig genom att ropa på hjälp. Misstag fem.

När det väl kom, kom det motvilligt..."ok, det kanske kan vara så att jag behöver lite HJÄLP!". jo, jag sa faktiskt så, pratade med mig själv gjorde jag och såhär i efterhand har jag försökt intala mig själv att jag fått det från japanerna, de kostymklädda salarymännen som verkar tappat verkligheten för länge sedan och numera har en osynlig ande som guide och vän här i livet.

Det tog ett tag innan nån kom, men när han väl kom var han lite stressad och vi kommunicerade inte så bra...fast det kan ha berott på att jag druckit saltvatten i en halvtimme med både mun, öron, näsa och ögon. Det ena ledde till det andra som ledde till att kajaken hamnade på botten. Från sin jet-ski kunde han se den dras bort med underströmmarna men jag lyckades hinna ifatt den och tillsammans försökte vi få upp det rödlackade fartyget.

Omöjligt var det för oss, hur vi än kämpade och slet hände ingenting och han fick signalera efter sin kompis som hoppade i den stora båten. Vid det här laget hade det blivit en liten samling på stranden som drogs mellan hopp och förtvivlan, skulle öns enda kajak överleva drabbningen? -jo, det skulle den, den store mannen med den stora båten drog upp både båten och mig och körde oss in till land. Tillbaks på beachen trodde jag först jag skulle svimma, om inte av solsting så av genans. Fast trots det höll jag god min, garvade och kom med bortförklaringar, tackade för hjälpen och sköljde ur mina uttorkade ögon. Men egentligen ville jag helst trippa därifrån, låta de ha sitt snack, driva med mig och skoja om dumma turister. Och i sanning var det väl så att jag förtjänade det,förtjänade att bli skrattad åt och förnedrad.Kanske är det därför det värmer lite i hjärtat när jag tänker på den stora repan jag gjorde på båtens översida när jag gick iland med den uppånervänd, det kan de gott ha de jävlarna.

Av en lång historia blir det ett kort men i sanning vältänkt budskap till er där hemma.

Hyr aldrig kajak, om du måste så vattenfyll den inte, om du måste så vält inte, om du måste så ropa på hjälp.