En vecka kvar

I längtan. I väntan på Okinawa. Utanför är det mörkt. mörkt och regnigt. Det gör inte så mycket idag, för idag har jag knappt varit ute. Men jag ska ut imorgon och det kommer vara likadant då. Vårdagen vid den hemliga sjön känns lika mycket som en dröm nu som stranden och den skitiga vinflaskan gjorde då. Skitställe. Åk aldrig till Kyoto på vintern. Kom på våren istället. De säger att det är underbart då. De pratar om körsbärsträdsblomningen och om härligt väder. Jag tänker turister. Jag tänker att under den gyllene veckan kommer alla japaner hit, invaderar Kyoto. Fast det är skönt då. Under sommaren blir det för varmt, för fuktigt.

Jag har hört att den bästa tiden på Okinawa är nu, innan turisterna, innan den outhärdliga värmen. Det ska vara tjugo grader om kvällarna och ljummet i vattnet. Jag vill dit nu. Jag vill gå i hamn i Naha med min ryggsäck, hyra en cykel och utforska hela ön. Jag vill ta mig vidare till de sydligaste öarna, bort från de amerikanska soldaterna i Naha och till Miyakoöarna. Där, på stränderna, ska jag dyka i turkost vatten och dricka det billigaste rödvinet. Dag ut och dag in i två veckor. Ingen TV, inget OS, inget Seta, ingen kyla. Jag vill vara där nu.