En annan här hos mig

Jag hade velat säga det nu. Inte vänta. Jag skulle kunna ge honom alla presenter i hela världen bara han blev min. Min att träffa, min att hålla handen, min att stå tillsammans med på Kyoto stations tak och blicka ut över staden. Det finns så många saker jag vill göra med honom. Jag vill sjunga karaoke, ta purikura*, gå på Disneyland och hålla hand på bio.

En vecka kvar. Om en vecka ska jag köpa honom den finaste chokladen och sen ska jag vänta. Jag tänker inte ge upp, jag tänker vänta tills han står utanför min dörr. Han är så underbar, så blyg och så vilsen är hans blick när den möter min. Jag skulle så gärna hjälpa honom med allt. Hjälpa till med skolan, hjälpa honom att klä sig och jag vill ju så gärna att han ska känna sig stolt. Som om att det var menat, som om att vi redan var gifta. Det är så mycket jag vill göra för honom. Laga mat, sköta hemmet, ta hand om honom när han är sjuk och låta honom vila ifred när han är trött.

Varför måste en vecka vara så lång, varför kan det inte vara idag. Vi skulle kunna göra allt tillsammans, göra allt hand i hand. Vi skulle vara som alla andra, ingen skulle längre se på mig som ung, ensam och bortvald. Tillsammans skulle vi bygga en mur runt osäkerheten. Han skulle vara min beskyddare och jag hans. Jag skulle ge upp allt för honom, ha förståelse när han måste ut med chefen efter jobbet. Jag skulle veta att det är mig han tänker på där han sitter så vacker i sin kostym och sina bågar. Åh Takahiro, om du var mer än blott en dröm i min förtrollade värld, en samuraj för min själ. Tänk om du fanns där ute. Sårbar och ensam. Då skulle du få min choklad.

/Din Yoko

Efter texten;

*purikura är en fotoautomat där man kan smycka ut bilderna efter eget huvud. Skriva ömma ord om kärlek och rita hjärtan.

*Vad som händer om en vecka? När hon skrev det här var det en vecka kvar till ”alla hjä…”

*Ung kärlek är svårt, speciellt i Japan.

*Ovanstående är ett försök att förklara kärleken i Japan. För även den är väldigt annorlunda.