Popeyes

Några rader om stället där vi intar det mesta av vår basföda kan kanske vara på sin plats.

Popeyes är traditionellt. Definitivt. Jag vet bara inte riktigt på vilket sätt. Eller jo. Det är en traditionell amerikansk 60-talsbar. Att gå in i den ofta tomma lokalen, alltid mötas av bokhyllan med Karl-Alfred på, höra tensho skrika ”irasshaimase” och den för Japan så ovanliga musiken är inte speciellt; inte speciellt alls. Trots det så spenderade vi innan jul varje torsdagskväll där, och ofta tog vi en sväng dit även under helgens partaj. Igår var vi där igen.

Det här började lite väl sentimentalt.

Tensho, eller master, är en man i de tidiga trettio, pratar ytterst lite engelska, har en söt fru som jobbar med honom och är en man med stort hjärta. Alltid lika varm och glad att se oss. Han ger oss rabatt ibland, bjuder på nåt extra ibland, skojar med oss ibland men mest serverar han öl. Tyvärr för hans del ganska få öl eftersom vi brukar ha torsdagskvällarna avsatta för reflektion snarare än fylla. Drömmen han slitit hårt för att nå är en liten lokal med cirkus åtta bord och trettiofem stolar, vita väggar med lite märkliga tavlor och stora autografer från kända rugbyspelare, en liten bardisk och ett stort skivarkiv. Javisst, på Popeyes spelar de LP-skivor. Ni vet de stora svarta som man hade förr i tiden, när Adam var länsman som Lars hade uttryckt det. Vi bad ofta om the Supremes, tillräckligt ofta för att vår entré numera ackompanjeras av ”baby, baby…”. Påminn mig om att jag ska köpa lite skivor med dem när jag kommer hem. Det råder sällan någon eufori på Popeyes, ofta sitter vi bara där lugnt och stilla och smuttar på vår öl, funderar och berättar anekdoter. Wayne står för de flesta då han har så många otroliga historier om en kultur så vitt skild från vår. Han kan berätta om att hans fyra flickvänner har förståelse för att de måste dela, om att de kinesiska malaysierna blir diskriminerade på alla sätt i hans hemland eller bara berätta om hur det är att gå i en skola där allt är reglerat. Vi pratar även väldigt mycket om sex. Det är nu fem och en halv månad sen sist.

Igår var vi där igen. Istället för Hjulio så hade vi Josefine med oss. För henne var det första gången där och hon drack mjölkdrinkar. Vi dricker aldrig något annat än nama bieru. Det var som vanligt ganska tomt, ett par män kom och gick, vi fick choklad av tensho, jag frågade om grammatik och vi snackade massa skit. Jag är efter min resa fortfarande lite trött på japanska så jag orkar varken lyssna eller prata. Därför var det väldigt olägligt att två fulla killar, även de i de tidiga trettio, kom in och absolut skulle prata med oss. Eller inte oss lika mycket som med Josefine, henne ville de ha med till Kyoto. Om jag tyckt det varit jobbigt att förstå tidigare så blev det ännu värre när de var fulla och sluddrade, svarade i princip på fel frågor hela tiden. Det blev totalt yotsu bieru under kvällen, det fick räcka. Sen knallade vi de fem minuterna i kylan innan vi var tillbaka. En kväll på Popeyes blir aldrig mer upphetsande än såhär, den bara är och försvinner. Precis som de tre haribopåsarna som väntade på min säng när jag kom hem. Är och försvinner.

Fan säg mig; hur är lycka, är det lugnt eller är det stormigt? Är det svart, vitt eller kanske grått?

Dagens ord; itta kitta – han åkte iväg och kom tillbaka. Försöka säga det snabbt tio gånger, jag lyckas alltid tappa bort k:t efter ett tag.

Efter texten;

*Om ni undrar varför jag bytt upplägg och börjat skriva längre texter helt plötsligt så är det för att jag kan, jag hinner och jag vill ha någonting att läsa som ger mig möjligheten att minnas mitt år.

*Ikväll ska jag på Valentinesparty. Klädsel: rött och svart. Det enda röda jag med hjälp av mina vänner lyckats få ihop är en rödgrå slips.

*De säger att även australiensarna åker till Okinawa för att dyka.

*Hatt eller inte hatt –det är frågan.