Zenbuddism

Jagföreställer mig det som vad vi ser innan vi börjar tänka. Tyvärr börjar vi tänka alldeles för snabbt.

Jag läste gamle Hakuin. Han berättade om en man som aldrig sett havet. Aldrig kommit dit. Han visste var det låg och han gick. Varje gång gick han långt men han vände alltid om. Hakuin sa att jag var likadan. Att jag heller aldrig skulle komma fram. Jag vet inte om han hade rätt, men jag har i alla fall sett havet.

De säger att det är sanningen. Att i det ögonblicket så förstår man. Man förstår orättvisor och intentioner, födelsen, döden och allt däremellan. De säger att någon kom på det och att det förflyttade sig. Jag säger att det fanns. Och finns. Zen. De skriver i böcker att det inte finns i ord. Hycklare! Fåfänga och blinda är de. Sluta skriv säger jag. Vem var Siddharta Gautama? Var det honom det hände eller var han den förste som skrev? Buddha – inte min. Berätta nåt som inte kan bli förklarat – inte för mig.

Men vilka tänkare. Förstår du att du inte kan glömma om du försöker glömma? Var är liv och död om du tänker att det inte finns? Aldrig har du väl känt deras närvaro så starkt som då. Fokusera. Glöm. Tänk på nåt annat. Tänk:

A monk asked Joshu, a Chinese Zen master:
“Has a dog Buddha-nature or not?”
Joshu answered: “Mu”

Förstår du nu? Du behöver inte förklara. Men jag tror inte det. Hakuin skulle säga åt dig att gå ut och leta efter ditt hav. Förstod du varför Joshu sa ”Mu”? Vad än Joshu hade sagt hade varit rätt. Joshu förstod. Han förstod koncentration och han förstod sanningen. Med hjälp av honom försöker vi. Vi tänker på ”Mu” och funderar. Vi funderar så länge tills vi har vridit och vänt på allt vi vet. Sökt och letat överallt. Då tror vi att vi inte är smarta nog, att vi är dumma som inte förstår. Försök igen, men försök inte lösa Joshus gåta. Försök inte vara smart