Om att inte räcka till

Det regnade inte, det duggade bara lite lätt imorse så jag lät paraplyt ligga kvar i väskan. Vet inte ens om jag vill skriva imorse. Att gå upp vid halv sju, titta ut genom mitt smutsiga fönster, över den gråa betongbalkongkanten och ut i diset, är inte romantiskt alls. Inte heller ger det mig någon tillfredsställelse att jag klarar det, jag gråter för att jag måste göra det fyra månader till.

Inne i de gamla, gråa byggnaderna var det rått och hela jag var fuktig. Jag kom in i det tomma klassrummet men blev skickad vidare, jag skulle få prova på en högre nivå. Bort från idiotisk repetition, bort från den tysta kinesiskan och bort från lärare som tror jag kom hit igår.
Det satt en spanjor längst till höger, jag kände igen honom, han läste JCLP (jap cul lang pro) förra terminen också. Bredvid honom satt en Hawaianska som jag också kände igen, hon låg däckad på nattklubben "Bar isn't it" en gång och hennes kompisar drog. Sen var det några nya ansikten, ytterligare ett känt ansikte och några nya. Jag tror de var runt 10-12 stycken.

Jag satte mig ner och lyssnade, försökte. Hon kunde lika gärna pratat jibberish för allt jag visste, ändå så pratade hon om presentationer. Fan!...jag har presenterat mig hundratals gånger och aldrig använt hennes "fina" ord, nu satt jag där och förstod ingenting. Hon sa att vi skulle börja skriva samtidigt som hon pratade, jag kände mer för att riva hennes papper och kasta dem i ansiktet på henne samtidigt som jag med tårarna under ögonlocken störtade ut genom dörren.

Alla andra förstod förstås, de log glatt när de blev tillfrågade och svarade bildat. Sen blev jag ombedd att svara, aldrig har ett rum varit så tyst som efteråt. Spanjoren satt med sin fula uppslagsbok, tyskarna tittade på varandra, läraren på mig och resten fäste blicken i golvet. I en halvminut var det dödstyst och jag läste frågan för mig själv igen "berätta om din hemstad". Skit!...jag hade svarat på hur mycket japanska jag kunde när jag kom. Hon bara vände bort huvudet och bad kinesiskan bredvid mig svara på samma fråga...

Hjälplösheten. Veta att alla andra kan och förstår, att man kommit dit som " the new guy", de andra har knutit band och du bara sitter där. Ensam i din misär, trött och fuktig, utan någon som rättar och hjälper, du förväntas kunna det. När jag tänker på det är det värsta att ingen skämtar om det " haha,inte visste jag att Stockholm hälsar på i Japan ibland", typ som om man syndat. Syndat big time.

Hon sa efteråt att jag får vara kvar på nivå 1 om jag vill, så fan heller. Jag ska göra mina läxor, misslyckas, hoppa upp ur kistan och skyffla ner de andra i min grav. ..