Jag har mött skönheten. Jag mötte henne i solsken och värme en vårdag i april, jag hade bara t-shirt medan hon var fullt påklädd. Hon bar kläden i det renaste av vitt, det mest förtrollande rosa, det varmaste rött, det mest skinande av gult, det klaraste av grönt och hon bar upp det med sådan värdighet att jag inte kunde göra annat än att bara stå där; stum och fånig. Vinden blåste lätt och jag suckade, den susade i hennes majestätiska krona och jag bugade; aldrig förr har jag blivit så betagen. Och bedragen. För hon hade inte bara bjudit in mig, hon hade bjudit in hundratals, ja tusentals. Alla stod de där och beundrade henne, precis som jag. De slog läger och väntade ivrigt på sin tur att bedyra sin kärlek, ge henne det mest uppmärksammade av frierier. Vissa åt i hennes närhet, många förberedde sig med rusdrycker och alla var glada, uppslutna; som om de saknat henne.

De säger att hon far snart igen, att hon ska någon annanstans, att hon kommer vissna och lämna oss. Men jag vill inte, jag vill att hon ska stanna och berika mig, omge mig och vara mitt sällskap. Hon erbjuder mig att fotografera, säger att jag minns henne bättre då. Jag vet inte jag, ett foto av henne är inte samma sak, det kan inte mätas med vad mina ögon sett. Jag lutar mig bakåt i hennes knä och säger att jag hoppas vi ses igen, ber att hon kommer tillbaka snart igen, för jag vet att hon inte kommer stanna. Hon ber mig komma ihåg vad jag sagt, att jag inte ska glömma henne och att vi ska mötas om några år igen. Hon övertalar mig till slut att fotografera henne och att för alltid ha hennes bild närmast mitt hjärta. Tårarna rinner från mina ögon och jag säger att jag älskar henne och sen försvinner hon sakta, lite mer för varje dag och jag sitter på min farstu och tänker att det nog var en dröm trots allt, en sanndröm som försvunnit när jag vaknade upp.

Andra talar om henne som våren, som körsbärsblomningen men jag vägrar ge henne namn, beskriva henne eller ens tro att någon som bara sett hennes bild ska förstå, vem hon egentligen är.