Om att lägga ner sin själ i nåt.

Du vet att om du sitter i ett par timmar så sitter tentan, om du kladdar ner några ord om övergödda sjöar klarar du tentan, med lite tur så blir kunderna på jobbet nöjda även om du inte är på ditt bästa humör. Du sitter lite slött och intalar dig sjäv att allting funkar, att det löser sig...för det har det alltid gjort. Och visst löser det sig, det kanske till och med går bra, ibland utmärkt. Du glider igenom allt utan problem. De säger du är duktig på hittan och dittan, att du kommer bli nåt, lyckas, tjäna pengar.

Du tror på allt. Ända tills den dagen nån frågar; vad är det du är bra på? De säger du kan skriva, får jag läsa nåt?. Du letar igenom ditt arkiv, skummar igenom massa skit, skäms över att du låtit folk läsa det och skakar sen på huvudet. Men var det inte så att du var en lovande fotbollsspelare?. Ögonen går upp mot himlen när du tänker på din dåliga disciplin och sista säsong på läktaren. Fast du är en lysande student, inte sant? Du tänker på tentorna du gjort, räknar gångerna du varit på puben kvällen innan och är på vippen att berätta att du hade stora problem med nationalekonomin. Nu är inte blicken i skyn längre, du tittar ner i marken, på din skugga; ser magen puta ut och ryggen kröka.

Han som frågade har för länge sen gått när du, kvar på samma ställe, kastar glåpord efter honom, skriker att det inte är hans grej, att han kan ta sina frågor och stoppa upp någonstans, att du minsann kan slåss och skulle mosa honom om han vågade komma tillbaka. För det är så det är, den dagen du inser att du lurat dig själv och inte omvärlden. Vare sig du skrev av din bänkkamrat på glosförhöret, cut n pastade rapporterna, gnällde om halsont på sista löprundan eller lät andra ta hand om de stora klienterna för att du inte iddes så kommer du stå naken i blåsten och bara vänta på att bli avslöjad som en bluff, som en idiot, som ett tomt skal med massor av glänsande smycken.

...och det är lika bra att du blir avslöjad, förnedrad och förkrossad. Då kanske du inser att det inte finns några genvägar, inga mirakelkurer eller människor som kommer plocka ner molnen till dig för att du fortfarande ska tro att du svävar, då, i din förtvivlan och ånger, kanske du också börjar kämpa, utmana dig själv och ge allt. Kanske kommer du skämmas över dina resultat, känna att du inte duger, tappa tron om att du kan bättre. För innan du försökte så visste du ju -att om du en gång skulle ge allt så skulle du vara bäst, oslagbar och dina verk vara everdeliga -nu vet du att det inte var så lätt, och att du tappat ditt försprång till de som låg efter, de som hade det svårt men kämpade och övervann sina hinder, krossade dem som du aldrig gjort. Och nu ska du, orolig och nervös, slåss mot de som glöder, de som vet hur det är att vinna, de som tittar på dig som den nolla du är när du pratar glatt om att du fick sparken från ditt femte jobb det här året.

Men det är aldrig för sent att ändra sig, sätta stopp för skiten. Trots att du vet att du slösat bort sju månader av din vistelse i Japan på allt annat än på att lära dig språket och att du inte kommer hinna bli flytande, kanske inte ens duktig, kanske inte ens bra nog för att visa vägen åt turister i gamla stan så är det dags att lämna levern ifred och hitta glöden nu.

Och om det är så att allt annat skiter sig...då har du ju alltid jongleringen att luta dig mot.