Ambitioner

Jag har alltid varit en fan av den vilda typen, de som misslyckas och super ned sig istället...förlorar, bespottas, avskys, utesluts, förnedras men bara sitter där i den slitna, halvtomma baren med sin whisky och ciggen i mungipan, som om inget hänt, som om de slutat tvätta sig för att de visste att det inte skulle bli någon morgondag, som om de inte alls var deprimerade och totalkörda. Jag kanske romantiserar nu, ger honom ett bättre liv än han egentligen har, skriver upp honom och hejar på, haussar, kör ner fler i skiten. Men det skiter jag i; för han är så bra, han är allt, utom förstådd. Och det är ni som inte förstår, det är ni, i era fula kostymer och med akademikertitlar, som puttar ned honom i det sunkiga diket och slänger tunga stålstänger på honom. Låser fast honom och släpper honom aldrig fri.

Låt honom vara ifred istället, beundra honom när han beblandar sig med er. När han kommer in, rycker på huvudet, tänder sin cigg samtidigt som han låter de halvöppna ögonen vandra över omgivningen, dansa mot era blanka pannor och nervösa ögon. Hur han, i trench, linne och otvättade jeans, sätter sig längst bort i lokalen, och utan att ni någonsin får höra honom säga ett ord är bartendern där med jämna mellanrum och fyller upp glaset.

Men han är stark, han har ett psyke du, med dina tvivel och funderingar, aldrig kan få. Han har inget, äger inget och kan därför inget förlora. Du tror han har gett upp, att han är ond och grym men den dagen han räddat din dotter ur ditt brinnande hus vet du annorledes. Du ser att jag är samma kontorsråtta som hjälpte dig tjäna ihop till ditt fula slott och din frus bröst, du förstår att jag fortfarande är bättre än du.