Om att inte vara ärlig

Vi pratade om Malaysia. Han drömde sig bort, sa att det var vår resa som fick honom att gå upp på morgonen, att orka med jobbet och hela tiden ta sig vidare. Jag nickade, log lite sömnigt och låtsades som om mina tankar fylldes av vita stränder, pumpande nattklubbar och skräddarsydda kostymer. Istället tänkte jag på om, på om vi inte åker, om jag inte kan åka. Hur ska jag lägga fram det till honom utan att såra, förstöra och gräva djupa diken mellan oss.

Det är inte pengarna längre. Jag skiter i pengar ett tag till, åtminstone tills jag blir vuxen. CSN har gett mig en hel hög och jag förvaltar de bäst jag vill, även om det vore så att jag bestämde mig för att köpa kokain och t-sprit för allting. Istället är det japanskan, frånvaron och den höga muren jag inte kommer upp för. Jag vet att det blir ett minne för livet, en extraordinär resa, en drömmares bästa dagar och allt i händerna på en värd som knappt står ut längre, längtar efter att få visa upp sin historia för mig.

När jag läser det själv tycks mina tvivel besynnerliga, hur tänker jag?, med vad tänker jag?. När jag kom hit ville jag bli flytande, förstådd och delaktig. Jag vet nu att jag aldrig når dit, som utlänning kan du aldrig bli delaktig här, du blir bara närvarande, inget annat. Och jag sökte japanska till hösten, jag pluggar dubbelt då, skjuter upp det lite till, som jag alltid gjort, som jag alltid kommer göra. Om jag var en bluff när jag var 18 kan jag vara en bluff när jag är 22. Fast då tog jag tag i det, då satt jag in den kalla, vassa metallen i munnen och stog ut. Då förändrade jag något, nu driver jag bara runt.

Och han har pratat så mycket om det, planerat, berättat minnen, målat bilder och fyllt de med de klaraste pasteller. Han har pratat om femstjärniga lyxhotell för en spottstyver, stränder och hav från himmelriket tagna, om mat vi aldrig smakat förr, bröllopsfester och nattklubbar, billig shopping, golf, vackra platser, tempel och imponerande byggnader. Jag kan inte missa det här, det är där jag hör hemma, där det händer nåt, där jag blir inspirerad, berörd. Här kommer ännu ett bananskal och den här gången blundar jag och ser fram emot att halka.

Fast det finns en baksida också, ett moraliskt dilemma. Inte för honom, inte för asiater men för mig. Han pratar om avstickare till Thailand, till lyxiga byggnader med stora fönster, fönster fulla med utnyttjade, sorgsna flickor. Han säger att en tjej är nästan gratis, två lite till och tre klimax för en femma. Han säger inte riktigt så men jag förstår vad han menar. Säger att man ber om massage, ligger naken, rycker i deras kläder och inte får glömma skydd. Det känns snuskigt, äckligt, vedervärdigt och motbjudande. Samma ord i olika skepnader; avskyvärt, bespottansvärt, förnedrande...och han ska visa det för mig. När jag sitter utanför och räknar torskar kommer han ligga där inne och bli avsugen av en, två, tre, fyra, fem thailändska flickor som knappt fått bröst, kanske även en liten pojke.

Han förstår inte varför jag inte kan med det, varför jag inte vill prova. Alla gör det, även de vita. Jag säger att jag inte är uppväxt så, hemma döljer vi det genom att bjuda på drinkar istället, i ovisshet, utan att veta om hon följer oss hem. De han ser i Thailand är avskum, människor som inte kan uppföra sig, bete sig, eller har glidit så långt utanför samhället att de inte kan ta sig in igen, är förlorade och ensamma. Så de åker till Thailand och köper sin njutning. Tror jag. För jag vet inte, jag har inte varit där, inte sett det. Än.