...och så historierna om mina flipflop

Det var en av de sista kvällarna i Malaysia. Vi satt på en indisk restaurang, jag hade beställt pan-bröd med lite olika såser och en liten skål chicken-curry, när han trippade förbi; RobinsonMille. Fast blond, med mer muskler och barfota. Klart jag blev imponerad, så jag sa till min bordskamrat "det där, det är jag om tio år"

För några dagar sen funderade jag lite över vad det blivit av mina tidigare flipflop och vilka öden de gått till mötes, men inte förrän idag på vägen till videoaffären när den främre gummiremmen brast och jag fick gå runt på de mörka gatorna utan skydd för fötterna kunde jag få upp bilderna av vad som hänt dem.

Det var definitivt en dagen efter, det regnade och jag tänkte inte så mycket när jag genade området mellan universitetet och trettiotvåan där jag bodde. Det var på den tiden då det inte låg en ful röd barack där, det var inga asfalterade parkeringsplatser, bara massa sten, jord och den här regninga dagen; gyttja. Först sjönk jag bara ner i ett djupt hål och drog reflexmässigt upp foten, jo bara foten, sen sjönk jag även med den andra foten men då var jag beredd och spände tårna för att inte tappa ner även vänstern i den gråbruna tomheten. Fast då var slaget redan förlorat, för trots att jag grävde med armar och ben tills hela jag fått en gratis spabehandling har jag aldrig återsett de helvita flopparna med de glänsande gummibanden. Att jag sen torkade av all lera på väggarna i trappuppgången och i hissen...ja, det är en helt annan historia.

Jag ska även meddela att jag köpt ett par nya skor idag. Ett par puma-match, så därför ombeds härmed alla mina vänner och de jag kan tänkas umgås med att inte köpa sådana, om ni redan har gjort det ser jag helst att ni säljer dem till någon jag inte skulle visa mig med.

När det gäller de blåa badtofflorna så var det inte alls lika dramatiskt, åtminstone inte för tofflorna. Det var den dagen vi hade surprisefest för spindelmannen och alla blev så onyktra, vi stod på led och sjöng Ulf Lundell, folk jukkade sönder ballonger och spindelmannen fick själv hälla i sig två brickor med shots. När vi sen gick till "stallet" så var det en norrlänning som trampade mig på hälen och det blåa bandet över foten brast. Jag tänkte inte då, tänkte inte på vilka risker jag tog när jag skuttade in på en stökig studentpub alldeles barfota och inte slutade dansa förrän kvällen var slut och jag fick gå hem med volanger i håret men med bara en toffel.

...och att jag trivdes, det kan ni se på bilden.