Om vänskap
"I remember the first time we met Jimmy" säger han, "You said that whether you like me or not we will be living together for one year" sen böjer han sig fram och jag tror han ska spy igen. Vi har varit på Popeyes för några öl med den ökände "dansken", killen som drog hem med orden "antingen är jag full eller deprimerad" liggande tunga över lokalen. Fast de hade börjat tidigare, långt tidigare på karaoken.
När jag bär honom hem ber han om ursäkt; en gång två gånger, flera gånger, massa gånger. Vi stannar till under de vissnande körsbärsträden, jag ser de vita blombladen sakta singla ner över oss, ett lägger sig på hans näsa och jag skrattar så att jag inte kan prata allvar med honom. Han säger han är ledsen, att aldrig varit så full, att han inte druckit sen Marjukkas avskedsparty två och en halv månad tidigare.
Tidigare under kvällen pratar vi om Malaysia, om det förgångna, om oss. Vi säger att vi saknat varandra, att vi varit rädda för att tappa kontakten. Det blir så ensamt och tomt bak lyckta dörrar. Jag säger att vi måste planera, boka tider för oss. Jag skrattar åt det när han inte ser, varför ska kompisar boka tid med varandra? Men jag vet att det är nödvändigt, han har sitt kvällsjobb och jag mina tidiga morgnar. Båda gör vi det för Malaysia, för att vi ska ha tid och råd men det blir på bekostnad av oss, vi ses inte längre.
När jag bäddat ner honom i sängen sätter jag mig på sängen och tänker på den kvällen det blev så fel, kvällen när den ungerske läraren skällde ut honom och han slog ett hål i väggen. Jag tänker på det jag sa då, att om han hoppar så hoppar jag. För er kanske det är Titanic, för mig är det på riktigt, han skulle göra detsamma för mig. Och jag tänker på vägen hem, på hur dömd man är om man går ensam i mörkret på den smala vägen med de djupa betongdikena. Det är allt tur att vi har varandra. Och Popeyes.
Efter texten;
*idag var jag mitt argaste; jag blir helt galen på att de lär ut saker jag kunnat i ett halvår och ignorerar min önskan om att lära mig prata.
*vi hade årets finaste dag idag, "dansken" jämförde den med skandinavisk sommar och jag nickade.
När jag bär honom hem ber han om ursäkt; en gång två gånger, flera gånger, massa gånger. Vi stannar till under de vissnande körsbärsträden, jag ser de vita blombladen sakta singla ner över oss, ett lägger sig på hans näsa och jag skrattar så att jag inte kan prata allvar med honom. Han säger han är ledsen, att aldrig varit så full, att han inte druckit sen Marjukkas avskedsparty två och en halv månad tidigare.
Tidigare under kvällen pratar vi om Malaysia, om det förgångna, om oss. Vi säger att vi saknat varandra, att vi varit rädda för att tappa kontakten. Det blir så ensamt och tomt bak lyckta dörrar. Jag säger att vi måste planera, boka tider för oss. Jag skrattar åt det när han inte ser, varför ska kompisar boka tid med varandra? Men jag vet att det är nödvändigt, han har sitt kvällsjobb och jag mina tidiga morgnar. Båda gör vi det för Malaysia, för att vi ska ha tid och råd men det blir på bekostnad av oss, vi ses inte längre.
När jag bäddat ner honom i sängen sätter jag mig på sängen och tänker på den kvällen det blev så fel, kvällen när den ungerske läraren skällde ut honom och han slog ett hål i väggen. Jag tänker på det jag sa då, att om han hoppar så hoppar jag. För er kanske det är Titanic, för mig är det på riktigt, han skulle göra detsamma för mig. Och jag tänker på vägen hem, på hur dömd man är om man går ensam i mörkret på den smala vägen med de djupa betongdikena. Det är allt tur att vi har varandra. Och Popeyes.
Efter texten;
*idag var jag mitt argaste; jag blir helt galen på att de lär ut saker jag kunnat i ett halvår och ignorerar min önskan om att lära mig prata.
*vi hade årets finaste dag idag, "dansken" jämförde den med skandinavisk sommar och jag nickade.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home