Som om att vara där

Det flyger raketer i luften, folk åker runt på gatorna och tutar med bilarna, på min stammisbar satt det flera större sällskap, drack öl och pratade förväntningar. Trots att vi är så långt bort, att matchen inte börjar förrän fyra på natten så har alla slutit upp. När jag var inne i Kyoto tidigare idag såg jag stora flaggor, semifinalerna visades på storbildskärmar ute på stora torget och alla var där. Det var de unga barnen i matchtröjor som lekte med bollar och bråkade om vem som skulle vara Zidane, kvinnorna som drömde om sin egen Beckham och männen som jämförde tipskuponger och analyserade laguppställningar.

Och värmen ligger på, det är behagligt och vinden fläktar; det kommer bli en underbar natt där ute på torget, de räknar med att det kommer 100.000 kanske fler, alla vill se finalen och låta sig bjudas på en sista show, förälska sig så kraftigt att deras kärlek klarar ytterligare fyra års väntan tills deras egna tappra mannar knyter skosnören och förbereder sig för den stora finalen.

Yran har så tagit över staden att det pratas om att det är inoficiell helgdag imorgon, att folk inte kommer gå till jobbet...att folk förtjänar att få sova ruset av sig efter nattens firande. Här i huset går de nu med en trumma och ropar på alla att samla ihop sig, säger att vi snart ska åka in igen. Själv har jag fått tag på en gammal juventuströja det står Del Piero på och det får duga. Igår, i förrgår och många veckor tillbaks hade jag inte trott det om mig själv, att jag skulle hålla på de tråkiga, fuskande, synnerligen cyniska Italienarna, men nu sitter jag här och är berusad av vin, sång och sekvenser av Cannavaros försvarsspel. Det kan inte bli annat än en underbar natt

nu hör jag dem skrika att vi själva ska spela finalen här ute på gräsmattan.
...jag ska bara dricka upp ölen och sen kommer jag ge mitt allt för gli azzuri