Det sista från Japan

11 månader; poff, pang, krasch och adjö...ungefär så känner jag nu när det är dags att röra på sig. Det känns inte som om att det skulle vara så längesen jag kom hit, höll på att kasta upp sushi, hade en soptipp istället för bostadsområde utanför fönstret och fick fnatt det där första gången på karaoken; sjöng med i allt, klappade händerna och förstörde alla andras försök att vara musikaliska.

Fast det finns en sak som skvallrar om att det var en tid sen; minnena, platserna, upplevelserna. Jag satt idag med min "turistpåse" och bläddrade i kartor, hittade biljetter till platser jag glömt att jag varit på...som när jag var på Onsen i Sakurajima, bland klipporna, nästan ute i havet. Eller föreståndaren på Kagoshima Youth Hostel, han som alltid sa "please cooperate with me", vare sig jag skulle komma hem på kvällen, se en film, gå upp på morgonen eller träffa hans nyfunna vänner.

Och även om jag gnällt lite på slutet så känns det vemodigt såhär sista dagen, som en klump i magen, lite oroligt, sorgset. Jag kommer nog aldrig hit igen, inte till Seta, inte till Lumieru Mamiya, skulle jag komma hade det ändå aldrig blivit samma sak, samma känsla. Idag lämnade vi av de sista filmerna på Tsutaya, åt Yakimeshi, Gyoza och sweet sour shrimp på den kinesiska restaurangen för sista gången, har städat, packat och allt är borta, tomt. Till och med bilden av mig som Wayne målat har vi tagit ner från dörren. Jag kommer alltid komma ihåg Lumieru, men Lumieru har glömt mig imorgon.