Wakayama..

Vi började tidig morgon, så tidigt vi två i sällskap orkar med. Vi la station efter station bakom oss, gick av ibland, fotade ibland men mest så satt vi bara häpna och tittade ut. För det var inte det här Japan jag hade lärt känna, inte den oförstörda naturen och de små fiskebyarna. Jag visste bara om grått, duggregn, trångt och massa elledningar, som om jag läst boken men glömt att titta på omslaget. Det var underbart vackert; blommor, träd, berg, byar, hus i sluttningar, män i fiskarhatt och näten ute på ytan som jag trodde bildade kinesiska tecken om vartannat, blandat med mäktiga stenformationer och en sakta svepande himmel.

Vi stannade till på riktigt i Shirahama; promenerade runt, såg fyrverkerier, sov på futon på tatamimattor och åt yakimeshi. Somnade, vaknade av det smattrande regnet, åt frukost på subway och fotade varandra iklädda regnkappor ute på den fina stranden med den ljusa sanden och det blänkande havet. Och vi var förbi ett av Japans mest kända onsen, åkte ner i ett berg och såg vågorna slå i grottorna, sen var vi hemma.

Det var en försvinnande kort så intensiv tripp vi gjorde ner till Wakayamaprefekturen längs med hela kusten, ner i väst och sen tillbaka upp i öst. Sådär vackert att ett kort inte skulle säga er något av det mina ögon sa mig. Och jag är kär i fiskebyar.

Åk dit, stanna länge, berätta för mig om vad ni tyckte. Nu.