Minnen som man inte har?

Jag har varit på Cypern förut, när jag var liten och orädd, med spring i benen och nyfiken på allt och alla. Jag kommer inte ihåg så mycket från den resan, förutom att jag sprang på stranden, ner mot vattnet och fram till pelikanerna som stod där så lugnt och fridfullt i vattenskvalpet. Jag sprang gång på gång ner mot dem och blev gång på gång upplockad av oroliga föräldrar...tror jag.

För jag vet inte riktigt om jag egentligen kommer ihåg det själv eller om det är bilder och berättelser som gör att jag närsomhelst kan plocka fram hela sceneriet. Den sena eftermiddagen när solens styrka börjar avta, strandbaren där alla vuxna sitter, pratar, dricker öl och det är högljutt, den lena, vita sanden som rinner mellan fötterna, skvätter när jag springer och det mörkblåa, nästan turkosa havet som smakar salt.

Och pelikanerna.

...Eller,...är det verkligen jag på bilderna?