Natsuyasumi...typ
Jo, idag hade jag mina sista lektioner och det ska sägas att det inte var det minsta sorgligt att gå därifrån efteråt.
Språkutbildningen i det här landet är inget vidare, om inte annat så vet nog alla ni som försökt prata engelska med en Japan som inte har bott utomlands i minst fem år att det är näst intill omöjligt. Eller nu var jag kanske lite hård, för har ni någon gång mottagit ett mail, arbete eller brev från en japan skrivet på engelska så vet ni att är ni inte språkforskare så kommer ni någon gång få konsultera en ordbok. För så är det, läsa och skriva får man lära sig, men med pratandet och lyssnandet är det lite annorlunda.
Jag har nu en vecka på mig att plugga inför mina prov, ett i grammatik, ett muntligt och till sist ett i kanji. Vad gäller kanjiprovet så är min lärare rädd att hon ska få skämmas inför de andra lärarna när mitt resultat presenteras.
Och det var så typiskt, just idag, terminens sista dag fick vi spela spel med konversationskort. Efter att jag efterfrågat muntliga övningar så länge, där vi själva får bygga meningar och inte behöver använda oss av ett speciellt kapitels grammatikövningar. Ja, då gick det som det gick...eller inte gick.
Tänk som min klasskompis Jousan, hon har under de här fyra månaderna kommunicerat med någon av lärarna, inte med klasskompisarna men lik förbannat kommer hon få bättre än mig på två av de tre proven, och slutligen högre betyg. Det är så illa att jag nästan överväger att bli lärare i det här landet.
Jag menar, har man pluggat japanska 3-4 år i Kina, kan nästan alla japanska kanjin från start, bor i Japan och har pluggat här i fyra månader så borde man väl kunna säga någonting om någonting någongång. Typ berätta om familjen, säga hur man mår, prata om sina intressen, bara något litet som man inte läser direkt från ett papper.
Jag, stammarn som de kallar mig, är väl kanske inte rätt person att klaga när jag själv knappt kan skriva mitt eget namn -men ändå, jag kan i alla fall fråga om vägen och be att få påfyllning i min ölbägare.
Det hade inte gjort någon skillnad om vi hade pluggat fysik och skulle lära oss grundämnena, i vilken ordning de kommer och vad de består av. Det hade bara varit för henne att lära sig det utantill och skriva det på proven...använda, användning för, användningsområden...va!?...nä...varför då?
Språkutbildningen i det här landet är inget vidare, om inte annat så vet nog alla ni som försökt prata engelska med en Japan som inte har bott utomlands i minst fem år att det är näst intill omöjligt. Eller nu var jag kanske lite hård, för har ni någon gång mottagit ett mail, arbete eller brev från en japan skrivet på engelska så vet ni att är ni inte språkforskare så kommer ni någon gång få konsultera en ordbok. För så är det, läsa och skriva får man lära sig, men med pratandet och lyssnandet är det lite annorlunda.
Jag har nu en vecka på mig att plugga inför mina prov, ett i grammatik, ett muntligt och till sist ett i kanji. Vad gäller kanjiprovet så är min lärare rädd att hon ska få skämmas inför de andra lärarna när mitt resultat presenteras.
Och det var så typiskt, just idag, terminens sista dag fick vi spela spel med konversationskort. Efter att jag efterfrågat muntliga övningar så länge, där vi själva får bygga meningar och inte behöver använda oss av ett speciellt kapitels grammatikövningar. Ja, då gick det som det gick...eller inte gick.
Tänk som min klasskompis Jousan, hon har under de här fyra månaderna kommunicerat med någon av lärarna, inte med klasskompisarna men lik förbannat kommer hon få bättre än mig på två av de tre proven, och slutligen högre betyg. Det är så illa att jag nästan överväger att bli lärare i det här landet.
Jag menar, har man pluggat japanska 3-4 år i Kina, kan nästan alla japanska kanjin från start, bor i Japan och har pluggat här i fyra månader så borde man väl kunna säga någonting om någonting någongång. Typ berätta om familjen, säga hur man mår, prata om sina intressen, bara något litet som man inte läser direkt från ett papper.
Jag, stammarn som de kallar mig, är väl kanske inte rätt person att klaga när jag själv knappt kan skriva mitt eget namn -men ändå, jag kan i alla fall fråga om vägen och be att få påfyllning i min ölbägare.
Det hade inte gjort någon skillnad om vi hade pluggat fysik och skulle lära oss grundämnena, i vilken ordning de kommer och vad de består av. Det hade bara varit för henne att lära sig det utantill och skriva det på proven...använda, användning för, användningsområden...va!?...nä...varför då?
Signerat Scenskräck by Jim vid 11:18
2 Comments:
Hej!
Tack for ditt berommande av min blogg!
Har kommer The Lockups adress och telefonnummer:
5F Oriental Wave, 5-17-13 Shinjuku (tel: 03-5272-7055).
Mycket noje!
Mvh
Andreas
För den som undrar så bad jag den gode Andreas, vars blogg jag faktiskt länkat till, om adressen till fängelserestaurangen the Lockup i Shibuya. Tydligen sitter man i en cell och blir ihjälskrämd där...tänkte överraska Erika med att ta med henne dit.
Skicka en kommentar
<< Home