Sommaren 2002, vad hände då?

När vi var i Kobe åkte vi linbana upp till ett "fragrance museum" där det fanns lukttester av en hel del av moder jords mer lyckosamma bedrifter. Det fanns jasmin, rosmarin, mint, lavendel, curry, kamomill och många fler med dem, men framförallt fanns där kanel. Och det ska jag säga mina vänner, att det är inte ofta en doft får mig att färdas fyra år bakåt i tiden.

Som morgonen då städerskan kom in i vårt rum och fann att frysen, kylen, ja allt hade isats igen och myntade uttrycket "very ice"

Jo, doften av kanel tog med mig långt tillbaka, bakom Japan, innan det vilda livet i Växjö, före studenten, tandställningen men inte hem till Vallentuna utan till en balkong på ett hotell vi kan kalla "annexet" på Ayia Napa. Den speciella dagen i fråga låg någonstans i den tunga dimma som våra två veckor enklast beskrivs som. För det var ju så då; vissa var för unga för krogen hemma, andra ville inte visa sig onyktra och en del var bara svenskar; körde så hårt att de låg hemma i diverse icke diagnosticerade sjukdomar i veckor efteråt, "vi var ju utomlands lixom".

Som killen (inte i mitt gäng bör sägas) vi fick bära hem till hans hotell efter att han blivit bjuden på en "minttablett".

Jag tror inte att det var den dagen en av mina goda vänner, för att inte bränna sig, la sig påklädd och sov under ett parasoll medan vi andra kastade boll, spände musklerna och kastade förstulna blickar på alla unga flickor som strosade runt så oskyldigt i, om ens det, färggranna bikinis. Han gjorde bara ett misstag, han glömde fötterna och om jag inte minns fel kunde han inte använda skor under resten av resan, det såg ut som om Zeus, åskguden, varit där och präntat in sin symbol.

Som de två förnuftiga killarna vi träffade på Arlanda, Lillen med popluggen och han kompis. När deras vecka var över hade de insett att det fanns bra mycket bättre användningsområden för after-sun-lotionen än vad de själv tänkt sig.

Med största säkerhet var det heller inte kvällen före natten då jag vaknade upp i ett badkar med tandkräm i öronen och försvann iväg till det där snuskiga hotellet där alla hade sex i poolen och bartendern aldrig sa stopp, nej eller stängde. Där fann jag min vän sovandes vid ett bord och när jag väckte honom ville han fortsätta konversationen med den påstått snygga tjejen som han haft innan han somnat, eller som han trodde han fortfarande hade.

Som det vagt bekanta tjejgänget, alla förhållandevis pryda på hemmaplan, som räknade och jämförde erövningar dag för dag; skröt och om jag inte missminner mig hann vinnaren med tio på två veckor medan den sämste (en på många sätt oattraktiv flicka) bara fick ihop fyra.

Och jag vet att det inte var beachpartyt, kvällen då vi var starka, nordiska hjältar som klarade av mängder av cypriotisk fuskvodka för "den här smakar ju ingenting, jag ska svepa 10 innan maten". Hur vi badade precis innan bussen gick tillbaka till stan, tog med mängder av is på bussen, spottade på busschauffören, stal två aftonbladet och gick hem i säng.

Som eldshoverna på "Grabbarna Grus", hur vi alla köpte t-shirts det stod "Dolce&Grabbarna" på. Så jäkla coolt.

Det skulle kunna vara kvällen då vi hade inkastare till vårt fashionabla party på andra våningen, fullt utrustat med cd-freestyle och av strandvärmen söndersmälta högtalare. Inte för att det behövdes, vi sjöng ju, Cornelis, pojkband, Uggla men framförallt Ledin; och som vi undrade "Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig..." . Och visst var det en lyckad strategi; folk for upp i klasar, snygga, fula och fulla, fler trubadurer och flickor, massa flickor.

Som alla Bandanas vi använde, som alla andra men ändå så överlägset.

Nej, av just den här kvällen minns jag inte mycket annat än kanel. Vi hade varit på Nissy Beach under dagen och jag hade battlat med juiceförsäljaren, han ville sälja juice och jag...ja, jag hade nog kunnat sälja vad som helst där och då. Vi hade bråkat om pengar vi hittat i vatten, en av oss drunknade nästan i vågorna, luftmadrasserna hade pajat i taxin och vi hade tränat på att konversera toplesstjejer utan att låta blicken sväva fritt. Eftersom vi hade kört en del tennis innan så kändes det så givet att berätta om att vi var tennisproffs som var där för cypriotiska öppna, och funkade inte det...ja, då körde vi den om havsmonstrena på det mörka.

Jag tror det var när vi var på väg tillbaks efter middagen, jag hade precis köpt en Romatröja, vi hade kollat på t-shirts modell "Ayia Napa-gänget 2002" när vi hittade guldet i en liten närbutik. Kanelsprit. Vi köpte det mest som en kul grej, sprit var inte så dyrt i affärerna och vi hade ju sommarjobbat, tjänat storkovan.

Som den kvällen vi gav oss ut och sa att vi spelade i det svenska bandet "Tiger", tiggde sprit, flörtade, drog historier om det hårda livet som rockstjärnor, tog emot ansökningar om dansare till vår stora scenshov, det var till och med folk som sjöng för oss i hopp om att få en plats i kören. Sen slutade allt i att någon skickade en stor hund efter oss och vi sprang hela bargatan tillbaka upp till hotellet.

Och som det smakade. De skimrade guldflarnen lovade en mjuk, behaglig smak, den friska doften som fick ögonen att tåras sa något helt annat. Och visst hade ögat ännu en gång bedragit oss, den såsiga konsistensen behövde inte mer än att snudda vid våra tungor innan det frätte och vi vrålade av välbehag. För så var det, trots att vi led så var det en njutning. Kanel var det nya "shittet", vi gömde undan flaskan för att inte behöva bjuda runt på vår skatt och smet iväg då och då för att få den där känslan igen.

Länge Leve... utland, ungdomsfyllor, minnen, oberoende, vännerna och den där kanelen.