En månad senare

Det gick så snabbt; omställningen. Att ena dagen vandra runt på Gions stenlagda gator mellan de låga, vackra trähusen i solen och sen finna sig i kylan, med jacka på i kön till en studentpub. Det har bara gått en månad men för varje gång jag berättar om hur annorlunda det var, att jag hade en fantastisk upplevelse men att det är skönt att vara hemma. För varje gång jag säger det så kommer jag ett steg längre bort, känner mig mer som en historieberättare och känslorna jag hade då vittrar bort; allting blir som en märkligt klippt film och jag känner knappt igen han som har huvudrollen.

Istället känner jag igen mig i livet jag levde innan Japan, på campus, och med allt det innebär. Folket i kön som är där för att visa upp sig, göra bort sig, skrika, supa, vakna upp i knögliga ölburkar och halvätna kebabrullar. Dag in och dag ut.

...men jag är inte där, inte längre.