Off till Hiroshima

Man kan tänka sig att det blir lite sightseeing, kolla in vad som är återuppbyggt efter bomberna, bli tagen av de starka bilder som visas på museet och sen glida runt i minnesparken. Tanken var först att åka nattbuss för att spara några kronor, men då hade vi ju gått miste om Tyskland-Argentina, vilket är oacceptabelt, sålunda hoppas vi kunna barhoppa hela natten och ändå vara pigga imorn...en åtminstone i teorin hållbar plan.

Att matupplevelserna nästan var det bästa med resan till Malaysia har jag nämnt i förbifarten, snuddat lite vid. Att detsamma gällde besöket på andra sidan den thailändska gränsen har jag inte sagt.

...det är nog så att jag inte var så nöjd trots allt.

...men krispigt var det.

Paaaarty!

Jag paddlar så illa

Det var den dagen vi tagit oss med färjan från Penang till Langkawi, åkt maxitaxi med sönderslitna säten och intagit en vit och inbjudande men ändå öde strand. Killarna som körde vattensportsfirman sa att det var off-season, att det bara var asiatiska turister som kom i mitten av året, västerlänningarna brukade dyka upp mot slutet. Och visst var det var skönt att ha stranden för sig själv ett tag, sen kändes det lite lamt och efter att ha dragit fötterna allt för länge i den mjuka sanden bestämde vi oss för att göra något.

Jag provade para-sailing (satt i en fallskärm efter en båt...typ) i Penang och var inte så intresserad av en långsam jet-ski, så det fick bli paddling, kajakpaddling. Och det gick bra till en början...jag fick in en bra rytm och gled fram på de genomskinliga vattnet -ja, det gick bra ända tills jag skulle i land på en ö mitt emot. Det var misstag 1. På 20centimeters djup välte jag i mina ivriga försök att komma ur, med en vattenfylld kajak som följd.

När jag senare skulle tillbaka blev jag snabbt trött på att försöka tömma min båt på vatten och tänkte att det nog inte gör så mycket om det är lite vatten i medans man paddlar, detta trots att jag välte ytterligare sju gånger medans jag försökte krypa i. Det var misstag två.

För de som paddlat kajak förr så vet ni att med en vattenfylld båt är det svårt, nästan omöjligt att hålla balansen. Men jag körde på, drag för drag, närmare och närmare. Egentligen ska det sägas att det var en prestation att jag inte välte förrän halvvägs. Ett alltför kraftfullt paddeltag på vänstersidan och jag hade plötsligt en sandbotten någonstans ovanför huvudet. Misstag tre.

Om ni någon gång varit en hobbymacho kille på nästan 22 jordsnurr så vet ni att sånt här är rätt jobbigt, inte alls överensstämmande med den bild man vill ge av sig själv när man jobbat hårt på brännan, pumpat upp musklerna och satt på dyraste solglajorna. Därför valde jag, efter att ha insett att det var omöjligt för mig att vända tillbaka den av vatten väldigt tunga kajaken, att försöka simma de sista femhundra meterna in till stranden med båten och paddeln i händerna och med benen som motor. Misstag fyra.

Att det var dömt att misslyckas förstod nog även jag, men jag tänkte inte på att det även skulle göra mig väldigt trött, och att kajaken blev tyngre och tyngre allt eftersom den sista luften trängdes bort av vatten. Därför började jag efter ett tag få ordentliga problem med att hålla mig ovanför vattenytan samtidigt som jag ännu inte ville skämma ut mig genom att ropa på hjälp. Misstag fem.

När det väl kom, kom det motvilligt..."ok, det kanske kan vara så att jag behöver lite HJÄLP!". jo, jag sa faktiskt så, pratade med mig själv gjorde jag och såhär i efterhand har jag försökt intala mig själv att jag fått det från japanerna, de kostymklädda salarymännen som verkar tappat verkligheten för länge sedan och numera har en osynlig ande som guide och vän här i livet.

Det tog ett tag innan nån kom, men när han väl kom var han lite stressad och vi kommunicerade inte så bra...fast det kan ha berott på att jag druckit saltvatten i en halvtimme med både mun, öron, näsa och ögon. Det ena ledde till det andra som ledde till att kajaken hamnade på botten. Från sin jet-ski kunde han se den dras bort med underströmmarna men jag lyckades hinna ifatt den och tillsammans försökte vi få upp det rödlackade fartyget.

Omöjligt var det för oss, hur vi än kämpade och slet hände ingenting och han fick signalera efter sin kompis som hoppade i den stora båten. Vid det här laget hade det blivit en liten samling på stranden som drogs mellan hopp och förtvivlan, skulle öns enda kajak överleva drabbningen? -jo, det skulle den, den store mannen med den stora båten drog upp både båten och mig och körde oss in till land. Tillbaks på beachen trodde jag först jag skulle svimma, om inte av solsting så av genans. Fast trots det höll jag god min, garvade och kom med bortförklaringar, tackade för hjälpen och sköljde ur mina uttorkade ögon. Men egentligen ville jag helst trippa därifrån, låta de ha sitt snack, driva med mig och skoja om dumma turister. Och i sanning var det väl så att jag förtjänade det,förtjänade att bli skrattad åt och förnedrad.Kanske är det därför det värmer lite i hjärtat när jag tänker på den stora repan jag gjorde på båtens översida när jag gick iland med den uppånervänd, det kan de gott ha de jävlarna.

Av en lång historia blir det ett kort men i sanning vältänkt budskap till er där hemma.

Hyr aldrig kajak, om du måste så vattenfyll den inte, om du måste så vält inte, om du måste så ropa på hjälp.

En duglig skiva.

Ni vet, somliga dagar är bara illa. Man vaknar upp, tänker på kvällen innan och vill bara somna om. Vi hade ett ordentligt midsommarfirande med sill, potatis, ägghalvor, kaviar, knäckebröd, Absolut, köttbullar, prinskorv och Tomas Ledin från stereon; sjöng snapsvisor och blev sjösjuka tillsammans

Om de tänker ha kvar Lagerbäck så kommer jag bojkotta landslaget. Den som vet när vi senast vann en tävlingsmatch mot kvalificerat motstånd räcker upp en hand.

Eftersom stämningen var så bra så valde vi att stanna kvar för att se matchen. Det var tur det. När tyskarna gjorde 2-0 så försvann publikstödet, alla våra internationella vänner som hejat på Sverige i tio minuter fann andra, mer roande sysselsättningar. Innan dess hade det bjudits på brottning, fyllesnack, hot om vräkning (Det sämsta med Japan är redan innan kl9 klagar folk på om man spelar lite musik och umgås), jag pratade tyska och ett födelsedagskalas i huset hade slagits ihop med vårt firande.

Nej, nu är det dags för en fotbollstränare istället för nån fjantig militär i sunkig träningsoverall. Gärna en utländsk som inte vill pola med spelarna, tar rationella beslut, klär sig i kostym och har en vilja att vinna.

Jag gick raka vägen i säng efter matchen, det var inte roligt längre då. Det här världsmästerskapet, för svensk del, var värre än det -98 i Frankrike. En spelare var bra, och jag hoppas fortfarande för Freddies skull att han kan få byta land. Det måste kännas mer hopplöst för honom nu än vad det gjorde för George Weah med hans Liberia. Och han fick ändå köpa mat och flygbiljetter till alla spelarna för att de skulle kunna spela landskamper.

Tydligen midsommar

Jag vet att jag varit dålig på sistone, arrogant och frånvarande, opersonlig och nån annanstans. Men hon berättar ju nu, informerar och förundras, upplever Japan med pigga, förälskade ögon. Själv sitter jag i mina gråa klassrum och lyssnar till klockans slag, tittar ut genom fönstret och hoppas att det ska ta slut snart, att jag inte behöver plugga mer.

Det är regnperiod nu, varannandagväder. Det går inte att förutspå om det vattenpölar upp till knäna eller om det är läge att dra på solskyddsfaktor 40. För japanerna är det lite strunt samma, de tar ändå med sina paraplyn, vare sig det är för att skydda mot solen eller regnet.

Och jag måste skriva om fotbollen, berätta att jag knappt sett nåt förutom Sverige och den där kvällen med Argentina, samma himmelsblå konstnärer vi får spela kvartsfinal mot i Berlin. Det laget som har råd att sätta 3-4 lättfotade, formtoppade Zlatans på bänken för att de har en 4-5 till på planen, samtidigt som vi tror att vi kommer någonstans utan vår enda...och de kallar sig experter.

Mitt i allt kommer jag på att jag inte berättat nåt om Malaysia, vad som egentligen hände och hur det var. Om porrparadiset på den andra sidan Thailands gräns, om tre olika kulturer, om stränder, bröllopet, smutsiga gatustånd med smaker som förbryllade, berättade historier och gång på gång gav utan att ta...det är så mycket ni måste veta.

Jag börjar med knarkfarbrorn.

Ni känner Wayne, min rumskompis, malaysier och kvinnokarl. Kanske kommer ni även ihåg Amanda, hans "special one". Hon pluggar i England men vi var hembjudna till hennes familj för middag. Hennes pappa hade varit kock innan han pensionerades, så han bjöd på en läcker måltid. Efter måltiden satte vi oss ner, alla tände de en cigarett och sen vet jag inte vad som hände.
[Gillar ni ecstacy?]...tro tusan jag blev förvånad. Gubben är cirkus 60 och vi hade läst allt för många gånger att det var dödsstraff på knark i Malaysia.
[Jag gillar det, det ger en skön känsla, tar lite ibland när jag går ut]...nu vet jag att han är allvarlig och vet inte var jag ska ta vägen utan håller på att brista ut i gapskratt, så jag vänder bort huvudet och hoppas Danieru ska reda ut situationen.
[Men man får inte ta för mycket, lite räcker, tar man för mycket kan det lätt bli fel.]...jag biter i tungan, kinderna och har blicken långt bort från honom.
[Har ni inte provat?, var inte blyga nu. Jag ska ta med er ut någon kväll och visa er några bra ställen]...jag tänker "jättegärna, varför ska jag inte prova första gången i ett land med dödstraff på det. Great!, var ska vi gå?.

Jag tror inte jag blivit lika förvånad sen den gången när vi satt i bussen under filminspelningen och en vääääldigt bortkommen svensk kom in i bussen och...[Har någon sett min väska?, det ligger en rosa mössa inuti]

Vi träffade knarkfarbrorn på bröllopet också, då ville han ta med oss ut efteråt...vi tackade nej.

Var det verkligen så bra?

Jo, vi, jag och hon med lockarna, drog oss upp ur sängen vid fyratiden för att kolla fotboll. Det var dags, dags för Sverige att göra skäl för alla vackra ord om segrar och odödlighet, eller bara att visa att en tvivlande omvärld har rätt. Jag satt med djupanalyser om löpningar och positionsspel, hon med ögonen halvöppna men vi höll i, höll igång hela matchen och till slut fick vi skrika ut vår glädje en tidig, solig fredagsmorgon i det ingenstans i Japan där vi befinner oss.

*Isak, Teddy och herr Skitkapten gör en bra match, försvaret är säkert men grabbarna på kanterna kommer inte upp...man undrar lite över hur pass bra Stenman är, skulle han palla att lira?

*Henke är pytteliten och lite för sen varje gång...när man ser på TV...så jag vågar inte döma ut honom än, men kanske, kanske skulle han göra sig bättre som supersub även i Sverige.

*Zlatan var stor, stark, finurlig och långsam...jag hoppas han kan fortsätta lira. Ni som såg Noel Whelan på slutet, har upplevt Duncan Ferguson och John Hartson vet att även stora bollplank kan leverera, Zlatan är mycket mer än så, även stillastående.

Jag är lite bitter på de svenska medierna eftersom ingen journalist verkar vilja berätta om annat om vädret, torskar, deras glädjeskall och festligheterna, inte någonstans hittar jag något matnyttigt om matchen och spelarna -Underkänt! Jag tycker för övrigt det har gått lite väl långt när Simon Bank övertar rollen som "bäste krönikör" från Olsson genom att beskriva naturen ännu mer detaljerat än sin förebild(?).

*Jag är en extrem icke-fan av Jonson så det skulle vara trevligt om han inte visade sig på planen igen. Även Chippen, som förvisso varit en av de bästa såhär långt, bör nog placeras på bänken för att kunna agera pigg inhoppare mot trötta ytterbackar.

*Kongo-Kim kommer få lira mer, måste få lira mer. Och jag tänker inte klaga på att han sprang sig totalslut, såg ni hur många lyckade glidtacklingar han hade?

Men visst då.

I Seta klättrade solen långsamt upp över bergstopparna för varje målchans vi missade, lyste upp blommor och buskar i vitt, rött och gult för att till slut när Ljungberg for in med bollen sträcka sig upp raklång och spegla sig klart i den stilla skvalpande Biwasjön. Det var en sådan tidig morgon när vi till en början knappt kunde se det komma, bara ana att det fanns där bakom den tjocka dimman av föroreningar och fukt, hopp och förtvivlan. Knappt Freddie själv visste att fiskarna gjorde cirklar på ytan där solens strålar skuggades av de spetsiga bergen. Och solen visste nog inte att när den gick ner över de tappra Paraguayanerna i Tyskland började en ny dag för oss svenskar i Japan.

*Freddie var Kung, Outstanding och förtjänar egentligen andra medspelare men nu är det som det är och han får acceptera att lira med Linderoth som inte ser helt hundra ut, rätt medioker om man jämför med Portugal faktiskt. Och har dessutom redan ett gult, illa!

*Om Allbäck kan jag inte säga mycket(skapar och missar, skapar och missar), vet inte riktigt var jag står i frågan...men är han inte rätt snygg?

*Elmander från start! Såg ni den höga svansföringen?, såg ni snubben som istället för att titta på fötterna som sparkar i marken efter att ha misslyckats så trodde han att han hamnat på kändispremiär och ville ligga med alla brudar på läktarna. YES!, absolut, välkommen i mitt landslag. Och det ska sägas att trots att han rundade Per Nilson iklädd en ful djur-i-bur-gårds-dress och spelade fram Chanko(?) i cupfinalen för några år sedan så har jag alltid förespråkat honom.

Jo, jag är den första att erkänna att det inte var vidare bra...men vafan, det borde ju duga på en lokalblaska.

England ja...jag hoppas Tyskarna har spöat Ecuador dagen innan så att en vinst mot Svennis gäng ger en vinstlott. Annars får vi väl göra som hockeylaget och lägga oss rakt upp och ner, för vi vill möta Ecuador.

Isak
Stenman-Teddy-Herr Skitkapten-Edman
Alex-Linderoth-Kimpa-Ljungberg
Zlatan-Elmander

Henke får vila, han är gammal, har ett gult och behövs fräsch mot puckotyskarna. Svensson verkar vara helt under isen, men jag ser gärna att han gör ett inhopp, likaså Chippen när skadedrabbade Ashley Cole blir trött. Allbäck får starta om Zlatan har ont, annars får han göra ett inhopp.

God Lycka Sverige.

Med sällskap

Jo, det tog henne ett tag att komma hit, i nio månader fick jag vänta. Fast nu är hon här och när jag går upp ur sängen på morgnarna så ligger det något lockigt kvar, omöjligt att väcka och inte redo att stiga upp än på många timmar. Hon skyller det på jet-lag men jag vet inte jag, hur länge sitter sånt i?

Med henne kom så mycket annat också; fotbolls-vm började, jag har massor av plugg att ta igen efter två veckors semester och regnperioden står utanför dörren och bankar i omgångar. Och dygnen blev helt plötsligt längre, timmarna mer innehållsrika och fan trot om jag inte lyckas lära mig mer japanska när hon sitter bredvid och bråkar med alla konstiga tecken.

...men det är väl så det är, saker blir lättare när de kära är nära.

Efter texten;
*Första sushibesöket gick lite bättre än med lillasyster -för att inte säga mycket bättre...den här gången hade jag förvarnat om wasabin.
*Jag tog ledigt ytterligare en dag ledigt och vi for till Nara, såg världens största bronsbuddha i en världens största träbyggnader, klappade hjortar och strosade runt i solen.
*Om ni vill se bilder och läsa mer i detalj vad vi har för oss så finns det på resedagboken.se (JapanoJag)
*Eftersom jag är förbjuden att ha övernattningsgäster så har vi sminkat henne helt vit och tejpat ögonen med scotchtejp så att hon inte ser misstänkt västerländsk ut, nu skiljer hon sig inte knappt från kineserna i huset.

Blåsta

Jag vet inte om det här är konfidentiellt men jag väljer ändå att "outa" det i hopp om att någon sakkunnig ska komma med tips.

När vi checkade in på vårt första hotell betalade vi först för två rum/en natt (512RM) och sen ville de även ha en deposition (600RM). Vi upplevde inte det som något märkligt utan var glad i hågen när vi drog iväg på stan. Dagen efter när vi ville förlänga vår vistelse med en behövde vi endast betala en deposition på 300RM och då började vi ana oråd. Vi förklarade situationen på flytande engelska för mannen i receptionen och hans svar var jakande och vi trodde vi var utan problem.

Jo, det är ju så att målet inte är över än. Senast i tisdags kväll ringde vi och skrek lite på dem, i hopp om att det skulle hända nåt. Men, utredningen pågår fortfarande.

Det tog ett tag innan någon egentligen förstod att vi hade ett problem. Vi förklarade steg för steg för snubben i receptionen hur han skulle gå tillväga och han plockade tom fram de pengar vi ansåg oss vara rättmätiga ägare till. Det var först när hans kollega la sig i som det kom fram att de ville ha mer pengar av oss, och inte alls betala ut något.

Ni vet, jag blev ju helt galen och skulle kontakta ambassaden och ringa UDs nödnummer innan jag sansade mig och pratade som om att jag hade trumf på hand när jag egentligen satt där rätt menlös och uppgiven.

Det blev ju en himla diskussion då förstås, teckningar ritades, balansräkningar skissades upp och vi förstod till slut att vi blivit blåsta vid den första betalningen. Andra gången fick vi kvitto men då tänkte vi att det var en deposition som vi "rockstjärnor" var tvungna att lägga eftersom de antagligen utgick från att vi skulle trasha stället.

Jag tänkte först att vi blivit senila när de tillät oss gå ner i katakomberna för att kolla på övervakningskamrorna. Inte skulle de väl släppa in oss där om de inte visste att vi hade totalfel, Wayne började tom tvivla på att vi hade betalat. I ett väldigt svagt ögonblick var jag även rädd för att bli överfallen och våldtagen.

De ville inte ge oss våra pengar, inte starta utredning en söndag och de trodde att vi skulle acceptera det. vi tjatade, stog på oss och till slut fick vi kolla övervakningskameran som tydligt visar hur vi betalar i två omgångar till hotellpersonalen. Bra så. Efter det lovade de att höra av sig följande dag och sen betala ut pengarna, vi kunde ju inte göra annat än att acceptera det. Men vi visste ju innerst inne att vi aldrig skulle se de där pengarna igen.

Nu är läget som så att vi ringt dem några gånger utan att ha fått nåt besked, den anställde som stal pengarna har fått fatt i Waynes nummer, grät i telefon och ville vi skulle ta tillbaka anklagelserna.

Så akta er för Holiday Inn i Midvalley, KL

Nu skrattar nog Gud uppe i himlen

Ni vet de dagarna när man väntar besök; det städas, diskas, donas och vankas, det är dags men ändå inte riktigt. Klockan går och när det närmar sig så är man så spänd att man knappt kan sova, äta eller ens ta sig för de enklaste sakerna.

Det är då luftfarsverket ställer in alla flyg från Sverige.

BITTERT!!!

Malaysisk kulturchock #1

Det var första kvällen i Kuala Lumpur, KL som de säger, och det spöregnade. Vi hade checkat in på hotellet och druckit ölkannor från roomservice innan vi begav oss downtown till en klubb med "thai" i namnet. Det var jag, Danieru, Wayne, guiden och en av flickvännerna. Jag skriver en av flickvännerna för jag vet inte riktigt hur han rangordnar de som kommer efter Amanda, hon som är nummer ett, pluggar i London och är vansinnigt förtjust i picklesmackor.

Jag har full förståelse för att det är fel, något man aldrig ska utsätta sig för, att det inte spelar någon roll hur sakta man kör och att det i det här fallet blir ännu värre av att "alla gör det", men hursom så var det inte ett val vi gjorde att köra lite berusade, det var en självklarhet. Och det ska sägas att trots att guiden antagligen var över den redan väl tilltagna gränsen så upplevde vi inga som helst problem när det kom till själva körningen.

När det kommer till klubblivet i Malaysia så tedde det sig lite annorledes. Killarna betalade allt, de flesta köpte ett helrör vid entrén, man stod i sällskap vid bord och dansade och inte heller här var det köttmarknad. Jag har börjat tänka att det nog är vi svenskar som är annorlunda som står på dansgolv och gnider oss mot varandra.

Nej, för problemet kom när vi blev vinkade åt sidan av polisen och guiden var tvungen att gå iväg ett tag. Vi svenskar kände ju direkt att nu är det kört, att vi säkert kommer drabbas också, att det var just en bra start på resan.

I Malaysia är poliser väldigt lågavlönade, även med malaysiska mått mätt. Och för att få ekonomin att rulla gäller det då att vara kreativ, att hitta alternativa sätt att tjäna pengar på.

Jo, visst var han nervös när han kom tillbaka och stack in huvudet genom fönstret på passagerarsidan och bad om pengar, sa att han behövde 250 ringit (500:-). Tjejen satt tyst, vi svenskar hann inte med, förstod inte riktigt samtidigt som Wayne rotade i fickan och skickade fram några sedlar till guiden som sen försvann igen.

De förklarade senare att det var helt normalt att betala polisen för att slippa blåsa, att det var en utmärkt lösning på problemet, i sanning var det en bra lösning på många problem. Och som blåögd svensk var det bara att nicka och vara nöjd med att komma hem till hotellet och beställa roomservice igen. Och igen.