Sa kom solen

Jag vet egentligen inte vad vi inte gjort. Jag vet heller inte vad jag ska beratta om. Kan bara saga som sa att det ar mycket nu, valdigt mycket. Ol.
Om jag ska dra saker i nagot sanar kronolgisk ordning sa kan jag avsloja att jag blivit kysst av en kille. Nar jag sov. Tydligen var det hans "konka". Han hade i alla fall varit snall och forst tagit mintablett och lipsyl. Och det har ar samma kille som koper sex for en tusenlapp varannan dag. Lite laskig. Han ar dessutom kar i tjejen han handlar hos.

Sondagen var regnig. Men vi badade for forsta gangen. I havet. I tjugotva grader varmt vatten. Vi bade cyklade dit och cyklade tillbaka. Trodde att vi skulle komma till en riktig strand, inte som stranden vi badade pa inatt. Den har i stan, den med en stor bro ovanfor, den dar en god van till mig nackade vid sju imorse. Tyvarr var aven den har stranden artficiell, konstgjord. Av sand som korts dit i lastbilar och utan snackor. Och sa blaste det en hel del igar, jag tror till och med att vi upplevde hagel. Men det kan det ju inte ha varit.

Vi traffade tjejganget pa dagen, precis innan vi cyklade ivag. Pa kvallen mottes vi upp igen. Att traffa svenskar var annorlunda. Annu konstigare att traffa fem hogljudda tjejer. Jag tror att jag kommer aka pa en ordentlig kulturchock nar jag kommer hem. Nu ar jag van vid att be om ursakt for allt och prata vid val valda tillfallen. Ni svenskar bara skriker. ursom var en bra kvall som krontes med hockeyguldet, tyvarr visste vi redan resultatet men det var bra anda. Att dricka fick vi Tompas specialare, han borde egentligen jobba bakom baren istallet.

Vad vi gjort idag?...idag kom solen. Mer om det nagon annan gang, vi ska ivag nu.

Efter texten;

*Jag har lyckats glomma beachbagen (du vet den rosa jag kopte pa stadium) tva ganger pa tva dagar.

*Japanskan flyter pa men tyvarr har jag struntat i anteckningsblocket hela tiden.

*Det var valdigt sandigt imorse och ett par okanda fotter stack ut fran sangen bredvid. Och de som sa inga tjejer pa killavdelningen.

Coco Shanti

Trots att det ar varmt vill jag att solen ska komma fram ordentligt. Vi har sightseeat i tva dagar nu, sett det vi ville se i Naha. Igar besokte vi den underjordiska huvudbasen fran andra varldskriget. Ett valdigt trangt stalle. Det kan vara fran det som japanerna har lart sig att sova staende, det fanns ingen plats for annat.

Nu ar klockan mitt pa dagen och mina vapendragare ligger fortfarande innanfor de hopsnorade bamburoren varje sang har som draperi. Bamburoren ar nog det mest exotiska vi har har pa Coco Shanti, vart youth hostel. Om man inte raknar manniskorna forstas. Nar vi linkade in igar runt fyra sa satt de fortfarande uppe. Hela personalen och de gaster som inte var vi och det markliga paret. Det markliga paret ar en storre hollandsk man som pratar flytande japanska och hans flickvan som verkar vara intresserad av alla killar som har tva ben och ror sig. Tillsamman hade vi kanonkul pa nagot vi kallat en gaijinfalla. Paul and Mike´s international bar.
Jag och Tompa forsvann ett tag. Vi dansade namligen. Vi dansade pa ett torg tillsammans med massa japaner som akt dit, hojt bilstereon och sen borjat dansa. Bara sadar. De ar ratt duktiga ocksa.

Efter texten;

*Ananasvinet var klart drickbart

*Vi forsoker atergalda kroppen for allt oldrickande genom att ta lojligt langa promenader.

*Jag ska saga det att igar sa pratade jag en hel del japanska. Gick ratt bra.

*Ikvall sa kommer det hit ett svenskt tjejgang som vi tankt umgas med.

*Vi sag forresten hockeyn och ar lika stolta som ni ar. Nagot annat har vi daremot inte sett men det verkar som om ni dar hemma lever i eufori. Eller sa bryr ni er fortfarande inte sa mycket. ACO ler fortfarande inte lika stort som Magda och Anja verkar inte le alls. Har lyckades vi ta ett konstakningsguld men ingen verkar bry sig oht.

Framme

Ok. Det regnade nar vi kom fram. Det regnade nar vi gick av baten. Det har varit lite mulet hela dagen. Men; vi har 22grader varmt och ar turister pa ett stalle dar allt verkar vara anpassat till turister. Gatorna ar fulla med souvieniraffarer och stranderna radar upp sig efter kusten. Men inga utlanningar. Atminstone inga fran vastvarlden.

Vi var ute en svang och kollade laget. Har sett ett stort stenslott och lite tempel. Imorn turistar vi en dag till innan det ar dags att dra fran Naha. Dra till de sydligare, lite mer ode oarna.

Men innan det blir imorgon ar det ikvall. Vi har laddat upp med lite ananasvin och stralande humor. Dessutom har det billiga hostelet vi bor pa sagt att vi kan komma in nar vi vill. For 100:- sa ingar det en hund som skaller och allt annat som kravs for att man ska kanna sig bekvam.

Efter texten;

*imorn blir det varmt

*inte ens pa partyokinawa verkar de ha nagra klubbar.

*det ar for narvarande lite problem med bildskickandet, ska forsoka losa det.

Batresan

Jag har en god van som sager att trakigt ar det nya kul. Darfor kan jag saga att den har baten ar det roligaste jag varit med om sen...ja, jag vet inte om vi haft sahar roligt forr.
Men det ar bra vader och vi har ju rodvinet.

efter texten;

*sangarna ar for korta

*weather.com ljuger

Farjeterminalen

Mojligen den trakigaste terminalen ever. Men det kunde varit annorlunda. Vi kunde varit pa fel terminal. Fast dar har vi redan varit. Och hit kom vi i en taxi kord av en man som nu roker 100's. Fragar ni mig hade han inte behovt byta ner sig, hans hosta avslojade att han snart begravs anda.

Mamonaku Okinawa, Okinawa desu

Vi drar nu. Drar till Okinawa. Båten går strax efter midnatt. Idag har vi fixat och packat. Vi köpte även med oss matsäck, för att vara ekonomiska tänkte vi. Trots att vi undvek att att köpa tomater och paprika för 14kr/styck så blev det ändå dyrare än om vi köpt tillagad mat. Japan är allt bra konstigt. Dricka till det?; bara gissa.

Båtfärden tar 36timmar. En rätt lång resa, men jag har lovat att lära Tom japanska under tiden. Vi räknar stenhårt med att det kommer vara superväder hela tiden. Kolla www.weather.com och skriv in Okinawa så kan ni kolla själva. Fast kanske kommer badbilderna vara än mer talande. Jag lovar att vi ska dela med oss.

Efter texten;

*Eftersom youth hostelen kostar 100kr/natt så börjar vi tveka om sovsäck utomhus är rätt

*Forget about OS; det här är på riktigt.

*Vad är egentligen normalt antal kalsonger för en långresa?

*Har jag nämnt att vi är tre på resan? min sparringpartner Hjulio ska också med och cykla.

*Nu kör vi!

Saltbastu och örtbad

Jag vill inte säga att det var underbart. Men nära på. Vi beslutade oss för att skippa templen en dag och åka på spa istället. Osaka spa world. 1000 (70:-) yen i inträde och tillgång till massor av sköna saker. Vanlig bastu, ångbastu, saltbastu, massor av pooler i olika temperaturer och färger, vattenrutschkana, utomhusbubbel och flertalet relaxavdelningar. Och betaltjänster. Tompa valde en helkroppsmassage. Jag nöjde mig med att kika in i gymmet.

Man knallar runt naken. Jodå, i Japan är det ingen som har problem med nakenhet. Eller; män och kvinnor är separerade, men inom könen är det ingen fara. Det finns två olika spavåningar; en för män och en för kvinnor, en europeisk och en asiatisk. Vi var på den europeiska igår och om vi åker tillbaka i Mars får vi gå på den asiatiska. Äventyrsbadet är gemensamt. Även utebubblet med kärlekssånger är gemensamt. På uteplatsen i en av poolerna är vi väldigt säkra på vad vi tror att vi såg.

Efter texten;

*Poppis; var vi när ett tåg fullt med skolflickor körde om vårt tåg. Alla flickorna skulle vinka till oss. Och vi vinkade självklart tillbaka.

*Mobilblogg är tydligen något nytt de hittat på. Därför kan jag lajva bloggen även från Okinawa.

*En man fick spel på mig för att jag tittat vad som fanns på andra sidan avspärrningen. Han skrek, pekade finger, tittade själv, tjöt om stora snoppar och kastade en liten hink i väggen

*Ikväll drar vi. På fredag är vi framme på Okinawa.

Platser de pratar om; Ginkakuji

Den gyllene paviljongen. Vi kallar den så på svenska. Den är omtalad och hyllad i Japan, ses som ett av de absoluta måstena i Kyoto. Men egenligen är det inte så mycket. Egentligen så är det bara ett guldfärgat hus bredvid en sjö. Och inget mer.

Inte ville de ge oss regnrea heller. Fyrahundra yen fick vi betala för att knalla ett varv runt guldhuset i ösregn. Och det var värt det. Har man bott i Japan så förstår man att här värdesetts det enkla. Det vackra enkla.

Guideboken säger; det restes för 600 år sedan av den tredje Ashikagashogunen Yoshimitsu. Till en början använde han det för avkopplingen men vartefter han blev mer och mer tagen av zenbuddismen så bestämde han att det skulle bli ett tempel efter hans död. Han bestämde även att hans läromästare Soseki skulle bli abbot. Tyvärr brann templet ner för 50år sedan och det som visas nu är en exakt kopia täckt av bladguld och med en fågel Fenix på taket.

Efter texten;

*Tompa är snart ikapp mig med japanskan

*Han bröt sitt paraply, jag glömde det vid Popeyes efter bara två öl.

*Dagarna blir korta när man går upp sent

Som hemma fast med tempel.

Han säger fortfarande att det inte känns som Japan. Mer som en annan stad hemma i Sverige. Jag undrar lite om han tror att det är i Östersund han kan träffa på Geishor. För Geishor har han träffat, han ville till och med pussa dem på kinden. Dåren.

Själv kan jag inte förstå att inte alla får stora skälvan när de kommer hit. Men å andra sidan behöver inte alla gå igenom det jag gick igenom. Hundra timmars kulturchock. Kanske tänker andra att det är lite som en filminspelning, uppbyggt ett tag. Och sen ska det ner.

Jag är glad i alla fall. Har börjat nynna på gamla svenska hits. Det var ett tag sen jag delade med mig av min tondöva skönsång. Och jag trivs trots att det är tredje eller fjärde gången jag besöker vissa ställen. Men alla gånger är olika. Idag var det lite mer crazy.

Efter texten;

*Vi har löst sovplats när det är dags för Himeji. En australiensiska som vi visade lite barer ska stå för login.

*Vi fyllde en petflaska med heligt vatten och hade nog för resten av dagen

*Vi åt sushi

*Jag fick äntligen tag i ett par passande skor; vita i läder.

*Vi tog en alldeles för lång sovmorgon

*En tjej höll på att cykla omkull när hon inte kunde släppa tom med blicken

Tom's första dag

Han kom försent. Tre timmar försent. Jag stod vid mister donut ett rulltrappa upp vid Kyoto stations huvudentré för det var där vi bestämt möte. Hade inte 450:- för en tur- och retur till flygplatsen. När han väl kom strosade han förbi rulltrapporna ut i det fria. Tur att jag stått och hållt utkik efter honom i kylan i två timmar så att jag såg den skalade skallen när den uppenbarade sig

Det blev inget stress men väl en promenad upp till universitetet. Måste kanska omvärdera mina tankar om mitt campus, de jag tar dit verkar tycka att det är allt annat än grått. Tompa gillade att vi har möjlighet till all möjlig idrottsutövning. Vi såg delar av en baseballmatch, inte min favoritsport, och snodde lite bollar.

Eftersom de envisas med att inte visa det vi svenskar vill se på tvn så var vi så illa tvungna att visa Tomas Popeyes. Som alltid för en öl. Som alltid höll det inte. Ja, ni vet hur det slutar om man har pengar till fler. Återigen fick vi se samurajbilden på mazda. Den där han börjer sig framåt iklädd endast skinnstring. Oerhört sexigt. Det roligaste med bilden är dock att det alltid är hans fru som drar fram den; hon behöver väl få bekräftelse på att hon valt rätt.

Idag blir det Kiyomizudera. Mitt favorittempel och även del i en artikelserie som kommer köras när jag inte har möjlighet att lajva bloggen.

Efter texten;

*De hade ingen publik på baseballmatchen men väl en speaker

*Vi fick visa med hjälp av redskap hur stora organ västerländska pojkar har. Efteråt var de väldigt heta på att gå och bada sento(varmt nakenbad) med oss

*Vi brottades när vi kom hem så att hon under mig ringde Wayne och berättade att en kinesisk snubbe blivit utslängd för att han var högljudd. Tur för Tompa det

*

Minnesmärke; Gotland by car.

Fyra veckor. En hel månad. Det är ganska lång tid. Lång tid för en semester. Imorgon är han här och då börjar det. Jag ska börja med att bjuda honom på kulturhuvudstaden Kyotos charmiga leende, ett potpurri av fager skönhet. Den gamla damen kommer bjuda honom på allt, allt utom det party han så hett trånar efter. Det får vänta några dagar. Vänta till Okonawa. Okinawa by cykel. Det påminner om en resa vi gjort förr. Det påminner om Gotland by car.

Jag vet inte hur många år sen det var, tror det kan ha varit tre somrar sen. Vi satt hemma vid köksbordet en onsdagsmorgon, en regning och grå onsdagssmorgon. Ni vet en sådär jävlig sommarmorgon. Man är ledig men kan ändå inte göra nåt för att vädret är skit. Vet inte vem av oss som kom upp med idén men jag vet att vi båda tände direkt. Gotland by car lät helt ljuvligt. På Gotland är det varmt och på Gotland är allt en fest. Vi packade bilen med det nödvändigaste; tält, sovsäckar, necessärer, två flak öl och ett klädombyte. Sen drog vi ner till Nynäshamn i regnet. Jag kommer ihåg hur vi skrattade åt alla som skulle över på cykel, dyblöta och jävliga.

När vi körde av båten strax före midnatt så chockades vi lite av att det regnade även på Gotland. Vi trodde inte att det kunde regna på Gotland. Men det kunde det, en hel vecka till och med. Vi bestämde oss för att sova i bilen första natten så vi svängde av vägen på första bästa ställe och fällde sätena. När vi vaknade upp av ett skott nästa morgon, fortfarande med regnet vräkandes ner, så var rutorna immiga och en tjock dimma utanför gjorde att sikten var väldigt begränsad. Vi körde därifrån. På vägen ut såg vi en skylt. "Skjutfält".

Vi hittade en liten skogglänta, slog upp tältet och bara väntade på att det skulle sluta regna. Lite duggregn var det bästa gud i himlen kunde ge oss så vi sänkte våra öl, tog med några extra och knallade in till stan. Vi hade hört om Gutekällaren så vi gick förbi en sväng för att kolla in lokalen. Ålder 23. Vi behövde vara smarta. Vi behövde vara tidiga. Efter att ha kollat in kallis, käkat och bytt om så gick vi tillbaka. Klockan var strax efter åtta. Vi var först. Vi var alldeles för nyktra. Jag kommer inte ihåg så mycket mer av kvällen, kommer bara ihåg att vi efteråt var tvungna att ragga sovplats. En inte alltför lätt uppgift för två upptagna killar. Men rätt som det var satt vi på en buss på väg till en camping. Ni vet den campingen som ligger bredvid det kända leklandet.

När morgonen kom blev vi vänligt men bestämt utkörda av våra värdar. Vi tog bussen till camp skogsglänta och smidde planer för kvällen. Samma kväll skulle den kände Daniel Bedingfield spela på Gute. Den här gången behövde vi vara ännu smartare. Vi bokade bord. På restaurangen. Under dagen så spöregnade det men det gjorde inte så mycket, vi hade flytt in i badhuset. Vi hade fått i oss några öl när vi slog oss ner på vid vårt bord. Tur det, 60:- för en öl kändes inte humant. Vid bordet bredvid satt hela z-tvgänget med Wiman i spetsen. Hans polare hade nyss kommit på att det var trendigt att stoppa in endast den främre delen av den långa pikétröjan i jeansen så att det stora silverspännet syntes ordenligt. Snyggt. Inte. Vi käkade en svindyr köttbit och beställde in fyra karaffer vatten, ölen var hutlöst dyr och lammkött som vi var kunde vi ju bli bjudna av någon gammal tant istället. Bedingfield lira, vi dansa, vi sjöng och vi träffade lite polare hemifrån. En grym kväll var det och vi lyckades tråckla oss in i deras villa för natten.

Resten av veckan är minnet inte lika bra. Jag vet att vi slutade hänga på Gute. Vet att vi en kväll träffade lite folk på en camping och att jag var körledare när vi brölade oss genom staden sjungandes "Eloise", än idag min favoritschlager. Dessutom den enda låt vars text jag kan utantill. Vet att samma dag föddes Big-Brother Jim. Det var när vi skulle in på ett ställe nere vid hamnen. Vakten ville att jag skulle betala. jag sa jag var kändis, sa att jag var big-brother Tom. Senare, lagom tills stället drog igång en limbotävling ändrade jag det till Jim. Jag vann inte tävlingen men jag vann folkets erkännande. Jag, 18år, fick berätta om hur det var att vara med i den första upplagan av big-brother. Och folk svalde det. De ville till och med ta kort. Jag posade. Den här natten splittade vi. Jag tjatade mig till en sovplats hos mina nyvunna fans och Tompa hamnade i en husbil. Det var jäklar i de sju haven vad vi skrattade dagen efter.

Vi sov flera nätter hos våra vänner hemifrån, även en natt till i bilen. Camp skogsglänta kom aldrig till användning. När vi vände hemåt hade vi inte använt tältet alls, inte heller hade vi använt badbyxorna. Däremot hade vi hört Brolle Jr sjunga falskt på kallis, spytt up McDonaldsfrukost och smugit in på campingplatser för att låna duschen. Gotland by car är ett galet minne från en spontanresa i Sverige. I dåligt väder, i fattigdom och utan någonstans att bo. Att vi sista kvällen hamnade på nåt som antagligen var ett megastort gymnasiedisco i fem våningar där folk spottade uppifrån, där andra demonstrerade och resten var som folk är mest gör inget sämre. Det gjorde bara att vi hade mer att prata om i bilen på väg till färjan klockan sex på morgonen efter.

Edit; Efter texten

* Jag var även framme och tog på Dr. Alban.

*Enligt min medresenär innehåller texten en del faktafel. Nätterna kom typ i fel ordning. Och det var inte campingen vid leklandet. Och det startade en onsdag. Och det fanns ingen bushållsplats precis utanför camp skogsglänta. Och vi valde skogsgläntan för att vi ansåg att 150kronor natten på en camping var för dyrt.

Kalaskväll

Onykter. Jag bloggar aldrig onykter. Men nu är jag glad. Jäkligt glad. Har varit ute och druckit en del öl med min käre kompanjon. Och ätit massa plockmat. I Japan är det vanligt att man dricker öl och beställer in flera olika maträtter. Eftersom vi är lite halvdåliga på att läsa så pekade vi och chansade. Vilken succé.

Han frågade vad jag skulle säga om Japan om jag åkte hem idag. Jag svarade att jag skulle minnas människorna, och kulturen. Fan. De är så annorlunda. Han undrade vad jag skulle säga om jag ville imponera på en snygg tjej. Jag sa att jag skulle berätta om hur mycket jag lärt mig om mig själv. Sen sa jag att den snygga tjejen hade fått nog av mina förändringar, att hon ville att jag skulle vara som jag alltid varit. Och det är nog så, att hon vet bäst.

Jag kommer nog aldrig jobba på en yacht, men jag kan alltid drömma. Och jag kommer alltid ha popeyes. Vi gick förbi för en öl, stannade för flera. Smakade på tioårig plommonsprit, riktigt gott. Mazda bröt ner mig med högern men jag vann med vänstern. Armbrytning. Fan att vi aldrig tar ett par bärs på en bar i Sverige. Vi fick höra the Supremes som vanligt. Det kallar jag musik.

Min blogg har alkolås, hoppas det går vägen.

nu tredje gången gillt.

En vecka kvar

I längtan. I väntan på Okinawa. Utanför är det mörkt. mörkt och regnigt. Det gör inte så mycket idag, för idag har jag knappt varit ute. Men jag ska ut imorgon och det kommer vara likadant då. Vårdagen vid den hemliga sjön känns lika mycket som en dröm nu som stranden och den skitiga vinflaskan gjorde då. Skitställe. Åk aldrig till Kyoto på vintern. Kom på våren istället. De säger att det är underbart då. De pratar om körsbärsträdsblomningen och om härligt väder. Jag tänker turister. Jag tänker att under den gyllene veckan kommer alla japaner hit, invaderar Kyoto. Fast det är skönt då. Under sommaren blir det för varmt, för fuktigt.

Jag har hört att den bästa tiden på Okinawa är nu, innan turisterna, innan den outhärdliga värmen. Det ska vara tjugo grader om kvällarna och ljummet i vattnet. Jag vill dit nu. Jag vill gå i hamn i Naha med min ryggsäck, hyra en cykel och utforska hela ön. Jag vill ta mig vidare till de sydligaste öarna, bort från de amerikanska soldaterna i Naha och till Miyakoöarna. Där, på stränderna, ska jag dyka i turkost vatten och dricka det billigaste rödvinet. Dag ut och dag in i två veckor. Ingen TV, inget OS, inget Seta, ingen kyla. Jag vill vara där nu.

Om att handla mat i Japan

Jag har förnekat det länge nog. Har blivit förd bakom ljuset av min humana hyra och priserna på McDonalds. Japan är dyrt. Du blir inte gråtfärdig som i Norge men det lämnar stora hål varje gång du handlar. Färskvarorna är värst. Lärde man sig att leva på frusen mat skulle inte äventyret vara så dyrt. Här kommer en prislista på grejer jag själv brukar handla.

Chokladbit typ Snickers 7:-
En liter mjölk 13:-
Fem apelsiner 17:-
Sex skivor vitt bröd 12:- (Finns inget annat bröd)
Fempack nudlar 17:- (Här snackar vi grymma yaki soba)
Ett knippe bananer 17:- (Jag köper de gamla för 7:-)
Två bitar kycklingfilé 28:-
Fem skinkskivor 7:-
Tio skivor ost 14:- (Finns bara färdigskivad)
Två liter Cola 14:- och uppåt.
Tio ägg 12:-
Fem potatisar 10:-
Halvlitersöl 5.2% 14:-
En flaska vin från 35:-
Flaska vodka 70:- (Oftast rysk)
Big Mac & co 45:-
Big Mac 17:- (Det som lurat mig)
Två sushibitar 7:-
Schysst lunch 40:-

Ris får ni ingen prisuppgift på för att det varierar såpass mycket mellan de olika sorterna och om det är årets eller förra säsongens. Jag tror att jag brukar betala cirkus 70:- för ett kilo ris. Hutlöst. Eller så är det två kilo. Återkommer om det. Är det något annat som är intressant att veta priset på så är det bara att fråga.

Ni ser att mejeriprodukter och frukt är det som är dyrast. Vad grönsaker kostar vågar jag inte ge mig på, skulle ändå aldrig ha råd att köpa det. Och inte har de nåt lösgodis.

Dagens ord; Nihon de tabemono wa takai desune – i Japan är mat dyrt, eller hur?

Efter texten;

*Bör tilläggas att Coop och Maxi Ica inte har några motsvarigheter i Japan.

*Today; Kanji and I

*Tror ni inte att jag efter tre timmar kollade upp resultaten från sprintstafetterna. En kvart senare, som ett brev på posten, visades de.

*Min ytlige bekant Juha åker tillbaks till Finland imorgon så idag ska vi fira av honom med några öl. Han vill inte ha någon stor fest, utan bara lite lugn och ro. Han har för övrigt en japansk flickvän nu och ska försöka hålla ihop det henne även i finland.

Zenbuddism

Jagföreställer mig det som vad vi ser innan vi börjar tänka. Tyvärr börjar vi tänka alldeles för snabbt.

Jag läste gamle Hakuin. Han berättade om en man som aldrig sett havet. Aldrig kommit dit. Han visste var det låg och han gick. Varje gång gick han långt men han vände alltid om. Hakuin sa att jag var likadan. Att jag heller aldrig skulle komma fram. Jag vet inte om han hade rätt, men jag har i alla fall sett havet.

De säger att det är sanningen. Att i det ögonblicket så förstår man. Man förstår orättvisor och intentioner, födelsen, döden och allt däremellan. De säger att någon kom på det och att det förflyttade sig. Jag säger att det fanns. Och finns. Zen. De skriver i böcker att det inte finns i ord. Hycklare! Fåfänga och blinda är de. Sluta skriv säger jag. Vem var Siddharta Gautama? Var det honom det hände eller var han den förste som skrev? Buddha – inte min. Berätta nåt som inte kan bli förklarat – inte för mig.

Men vilka tänkare. Förstår du att du inte kan glömma om du försöker glömma? Var är liv och död om du tänker att det inte finns? Aldrig har du väl känt deras närvaro så starkt som då. Fokusera. Glöm. Tänk på nåt annat. Tänk:

A monk asked Joshu, a Chinese Zen master:
“Has a dog Buddha-nature or not?”
Joshu answered: “Mu”

Förstår du nu? Du behöver inte förklara. Men jag tror inte det. Hakuin skulle säga åt dig att gå ut och leta efter ditt hav. Förstod du varför Joshu sa ”Mu”? Vad än Joshu hade sagt hade varit rätt. Joshu förstod. Han förstod koncentration och han förstod sanningen. Med hjälp av honom försöker vi. Vi tänker på ”Mu” och funderar. Vi funderar så länge tills vi har vridit och vänt på allt vi vet. Sökt och letat överallt. Då tror vi att vi inte är smarta nog, att vi är dumma som inte förstår. Försök igen, men försök inte lösa Joshus gåta. Försök inte vara smart

Happy Valentine

...typ. Angående dagen som sådan så tycker jag precis likadant som alla andra. Vill bara tillägga att idag är dagen då kärleksband knyts här i Japan. Och det är flickorna som knyter genom att ge choklad till de pojkar de hyser intresse för.

Idag var det mörkt igen. Solen var framme på morgonen men försvann snabbt. Fast det är inte kallt. Inte kallt alls. Promenerade upp till skolan för att finna att gymmet var stängt igen. Undra om det är nåt fel med Oisan, om han dragit tillbaka till Kalifornien och sitter stenad på en strand just nu. Vi spelade lite bordtennis. Jag vill väl inte påstå att det märktes att jag har ett antal VM-medaljer hemma i nån skolåda på vinden.

VallentunaMästerskapen alltså.

Som vanligt vill de inte visa det jag vill se från OS. Igår när jag ville kolla skidåkning så visade de snowboard på inte mindre än åtta olika kanaler. När jag sedan kollat upp resultaten så eftersände de loppet. Jag gör inte samma misstag idag utan väntar lugnt tills Japan-Ryssland i damcurling är över. När får vi ett svenskt damcurlinglag med översminkad akne? Svepte även förbi tvillingarna Olsen på japanska; intressant.



Efter texten;

*Jag som hade tänkt komma hem fit och fräsch.

*Det svider när man betalar 70:- för en liter mjölk, fyra apelsiner, fem bananer, tio ägg och gamla flingor.

*Jag har inte fått någon choklad

Om skola i Japan

Jag knallar runt på campus. Ser killarna som står på musikscenen och orytmiskt skriker ut sitt budskap. Ser dansgänget med den lilla stereon som står i hörnet och tränar timme ut och timme in. Bara breakdance. Tittar runt. Det är grått, betongen är grå, stenplattorna är gråa, allt är grått. Byggnaderna är mäktiga men gråa och har bara människorna där för att sätta färg. Och det kan de. Efter tolv år i uniform så har reaktionen kommit, i alla färger och former. Men de är stressade, de har så bråttom. Jag vet inte varför och kommer inte kunna förstå. Jag är svensk. Jag behöver inte finansiera mina studier med att jobba all min lediga tid på seven-eleven. Jag behöver inte se skolan som min tid då jag kan slappna av och träffa mina vänner. Jag behöver inte pendla tre timmar till skolan varje dag.

Många drömmer om att bli kända, att komma någonstans med sin konst. Andra drömmer om att kunna prata engelska, resa utomlands eller om att bara få ett jobb. De berättar att i Japan så anställer företagen nytt en gång om året. I flera år innan springer studenterna runt på intervjuer i den nya uniformen, den för jobbet. Jag förundras över utbildningen. Jag undrar varför det är så viktigt att vara närvarande men att det inte spelar någon roll om man sover. Jag funderar på hur de växt upp. Om alla har tvingats memorera sen början, om de är rädda för att behöva tänka själva. De berättar om att det enda som egentligen betyder något är hur det går på intagningsprovet. Alla hade hellre velat gå på Tokyo universitet. De säger att storföretagen och regeringen anställer 80% av sin ”viktiga” personal därifrån. Jag kommer att tänka på mina grannar som flyttat till Tyskland och har berättat att barnen inte ens försöker jämföra sig med japanerna. De är helt enkelt för bra.

Jag funderar på resultatet, på hur universitetet i realiteten fungerar. Väldigt få kan konversera mig på engelska, men de skulle säkerligen klara av att skriva en bok. Proven jag gör kan ibland vara texter med hål där jag ska fylla i det saknade ordet. Ord som ofta inte går att räkna ut, de måste minnas. Jag läser arbeten som är återgivanden, referat. Klassrummen är tysta, sånär som på min och lärarens röst. Jag protesterar, förkastar och klagar, säger att landet kommer gå under om ingen kan tänka själv. Försöker förstå varför utbildningen inte är akademisk, varför vi inte har kurslitteratur och varför lärarna inte behöver visa upp en undervisningsplan. Någon frågar mig om förmågan att tänka kritiskt, analysera och dra slutsatser är viktig för alla medborgare i ett land. Jag vet inte säger jag. Jag tror inte det längre.

Dagens ord; Tsugi no gaki wa nihongo dake o benkyo suru – Nästa termin ska jag bara plugga japanska. Användbar när man som jag tröttnat på allt annat som har med japansk utbildning att göra.

Efter texten,

*Here’s looking at you kid –sju gånger och den rullar fortfarande.

*Åkte skridskor idag; det var länge sen jag åkte sist och jag hade lite problem med baklänges översteg.

*Kanske, kanske gymmet imorn.

Den första vårdagen

Vi satt vid en hemlig sjö. Han i keps. Jag i mössa. Vi hade vandrat utan mål men som av en slump hittade vi den, gömd bakom buskar och träd men ändå precis intill vägkanten. Det var skönt med en paus. Den ljumma brisen smekte vattenytan och jag lutade mig bakåt mot klippväggen. Hård och grå. Den värmande vårsolen speglades i vattnet, jag såg små kristaller som flöt på ytan styrda av vindens andetag. Jag la mig ner med fötterna precis i vattenbrynet och somnade. Och drömde.

Jag drömde om Okinawa, att jag var där. Jag drömde om en skimrande vit sand i solnedgången. Att jag satt där på stranden med en halvdrucken, skitig flaska billigt rödvin. Och det var varmt, skönt och jag var tyst. Tyst satt jag där på stranden och bara lyssnade på vågorna. Jag tänkte på hur annorlunda varit om jag vuxit upp på Okinawa, om jag vuxit upp i värmen. Sen vaknade jag av att min dinglande fot hade somnat. Det var fortfarande varmt. Jag gnuggade ögonen och reste mig upp. Det är vår idag.

En annan här hos mig

Jag hade velat säga det nu. Inte vänta. Jag skulle kunna ge honom alla presenter i hela världen bara han blev min. Min att träffa, min att hålla handen, min att stå tillsammans med på Kyoto stations tak och blicka ut över staden. Det finns så många saker jag vill göra med honom. Jag vill sjunga karaoke, ta purikura*, gå på Disneyland och hålla hand på bio.

En vecka kvar. Om en vecka ska jag köpa honom den finaste chokladen och sen ska jag vänta. Jag tänker inte ge upp, jag tänker vänta tills han står utanför min dörr. Han är så underbar, så blyg och så vilsen är hans blick när den möter min. Jag skulle så gärna hjälpa honom med allt. Hjälpa till med skolan, hjälpa honom att klä sig och jag vill ju så gärna att han ska känna sig stolt. Som om att det var menat, som om att vi redan var gifta. Det är så mycket jag vill göra för honom. Laga mat, sköta hemmet, ta hand om honom när han är sjuk och låta honom vila ifred när han är trött.

Varför måste en vecka vara så lång, varför kan det inte vara idag. Vi skulle kunna göra allt tillsammans, göra allt hand i hand. Vi skulle vara som alla andra, ingen skulle längre se på mig som ung, ensam och bortvald. Tillsammans skulle vi bygga en mur runt osäkerheten. Han skulle vara min beskyddare och jag hans. Jag skulle ge upp allt för honom, ha förståelse när han måste ut med chefen efter jobbet. Jag skulle veta att det är mig han tänker på där han sitter så vacker i sin kostym och sina bågar. Åh Takahiro, om du var mer än blott en dröm i min förtrollade värld, en samuraj för min själ. Tänk om du fanns där ute. Sårbar och ensam. Då skulle du få min choklad.

/Din Yoko

Efter texten;

*purikura är en fotoautomat där man kan smycka ut bilderna efter eget huvud. Skriva ömma ord om kärlek och rita hjärtan.

*Vad som händer om en vecka? När hon skrev det här var det en vecka kvar till ”alla hjä…”

*Ung kärlek är svårt, speciellt i Japan.

*Ovanstående är ett försök att förklara kärleken i Japan. För även den är väldigt annorlunda.

Vacker som en fuktig höstdag...

...är hon. Hennes namn är inte Sajuri men hon är en maiko, geisha i träning. Den här bilden är tagen när vi är på väg hemåt efter att ha spenderat en dag tillsammans vid Kiyomizudera.

Det tog mig alltså bara åtta månader innan jag insåg att man kan lägga upp bilder här utan att behöva lägga ut de på internet först. Underbart. Antagligen en funktion som kommer missbrukas enormt.

Dagens ord#2; Maiko o aimashitaka - träffade du en maiko?. En fråga som väldigt sällan behöver ställas.

Efter texten;

*Hyrde Casablanca och ska drömma mig bort lite ikväll

*Begår frosseri minst sju gånger om dagen

*Sajuri är alltså namnet på tjejen som är huvudperson i en geishas memoarer. Sevärd men inte mer.

*Landet utan r; borde kanske vara landet utan l. L.L skrivs på japanska eru-eru. Det blir ännu roligare när man ser det här skrivet med katakana (ljudtecknen som används för utländska ord).

OS i Japan

Vet inte riktigt hur mycket ni bryr er därhemma. Jag hade nog inte varit sådär jätteintressad om jag varit hemma heller.

Att försöka följa OS här är ett virrvarr av kanalalbyten. Eftersom jag inte kan läsa tv-guiden så får jag dansa runt mellan alla mina kanaler. Får dessutom göra det framme vid tvn eftersom vi fortfarande inte, fem månader senare, har köpt batterier till kontrollen. Hursom. OS går kvällar och nätter här, och repriseras hela dagen har jag förstått det som. Det är ingen vidare struktur på sändningarna, finns bara en regel. Den regeln är självklart att japanerna ska visas till varje pris. Inte nåt sniket svenskt inte, där befolkningen missade en del av Bengt Bengtssons gånglopp i somras, utan här visas allt som landsmännen gör.

Tv-guiden är för övrigt Japans mest lästa tidning. Både sett till hur ofta den läses och hur lång tid den läses.

Vad ska egentligen OS vara bra för? Nu är ju snart alla i rekordkedjan från 1993´s junior-vm borta. Sundström blev inte uttagen, Näslund stannar hemma och Forsberg kommer, om han spelar, röra sig lika snabbt som en bil på essingeleden i rusningstrafik. Det känns inte riktigt som om vi har någon att heja på. Anja kommer aldrig le lika fint som Pillan, Olofsson kommer inte le lika fint som Magda och Björn Lind kommer inte le lika fint som Elofsson. Varför var det ingen som övertalade Tony Rickardsson att köra rodel, vi saknar folkkära idrottare. För en svensk så kommer alltid ett fint leende gå före duktig. Tror tamejtusan Sara Wedlund fick större hyllningar i Sverige under sin korta karriär än Sörenstam fått hitintills under sin något längre karriär.

I Japan är allt folkkärt, det som inte är det kan man lätt sudda ut eller censurera

Vi Modoiter har ju trots allt Sedinarna att heja på. Men de kan nog inte heller anses vara folkkära. Typ i klass med Fredriksson och Kristina Andersson på den tiden när hon svischade ner för backen och inte var med bakom kulisserna och serverade soppa. Dock definitvt mer folkkära än Ylva Nowén som mer eller mindre kunde anses ligga på minussidan efter att hon bröstat upp sig mot Pillan.

Tacka tusan för att folk uppskattade Fogdös idrottsprestationer mer efter att han kraschat in ett träd och hamnat i rullstol.

Dagens ord; Onaka ippai - Jag är mätt. Egentligen betyder det att det är mycket i magen men det kan ju sägas vara detsamma. Används gärna efter att man tryckt i sig en kryddstark omelett.

Efter texten;

*Idag har jag lyckats med absolut ingenting.

*Vilka som är japanernas guldhopp? Inga; alla är med för att se och lära.

*Om japanerna tittar? trodde jag hade gjort klart tidigare att japaner har ett väldigt tight schema.

Inte lika kul längre.

Han sa att jag inte skulle skriva det här. Inte skriva så här om jag hängde från kanten. Utan hjälp och med sviktande kraft.

Försökte idag. Satte på mig festkostymen och hatten, rakade mig noga och skyndade till tåget. Men jag vill inte längre, vill inte partaja. Gravöl går bra, diskussioner om livet, filosoferande och skapande men inte party. Jag gav upp redan efter att vi haft quiz, ett quiz av amerikaner för amerikaner. När det var dags att gå på valentinefest så slet jag av den röda slipsen och knallade hem istället.

Vill inte direkt påstå att jag tröttnat på att dansa och skapa nya kontakter, men det ska allt bli bra skönt att få se en välkänd nuna nästa vecka.

Kyoto är, som jag gnällt över förr, ingen partystad. Det passar mig rätt bra, jag är inte heller så party. Mitt problem är egentligen Seta. Jag bor i Seta. Det tar sjutton minuter att åka tåg från Kyoto till Seta. Tåget slutar gå vid ett och börjar inte förrän halv sju. Det är antingen eller. Allt eller inget. Dansgolvet eller sängen. Jag har mer och mer börjat föredra sängen.

Dagens ord; nekutai pin ga arimasuka- har ni en slipsnål. Frågar man vid Kyoto Tower så kan de plocka fram en gullig med symboler för Kyoto på.

Efter texten;

*Nej; jag använder aldrig slips vanligtvis. Var för att jag behövde något rött.

*Vet att det inte är "alla hjä..." ännu men jag tvivlar på att japanerna gör det. Halloween firade vi tex tre veckor i sträck.

*En jag känner har/hade dejt idag; lite sugen på att få veta hur det går/gått.

*Det är sjukt tråkigt att laga mat i det här landet. Var är fyllekäket?

*Det händer att jag läser bloggar; det har fått mig att fundera på om jag hade fel när jag skrev att allt läsvärt var skrivet av glada människor, även tragiska, dystra, sorgsna historier. Jag tänkte så för att ledsna människor antagligen har något bättre för sig. Nu är jag inte lika säker längre.

*Visste ni att det engelska ord som har flest synonymer är drunk? Min vän Steve kunde det men vi skrev aldrig ner det på pappret.

Popeyes

Några rader om stället där vi intar det mesta av vår basföda kan kanske vara på sin plats.

Popeyes är traditionellt. Definitivt. Jag vet bara inte riktigt på vilket sätt. Eller jo. Det är en traditionell amerikansk 60-talsbar. Att gå in i den ofta tomma lokalen, alltid mötas av bokhyllan med Karl-Alfred på, höra tensho skrika ”irasshaimase” och den för Japan så ovanliga musiken är inte speciellt; inte speciellt alls. Trots det så spenderade vi innan jul varje torsdagskväll där, och ofta tog vi en sväng dit även under helgens partaj. Igår var vi där igen.

Det här började lite väl sentimentalt.

Tensho, eller master, är en man i de tidiga trettio, pratar ytterst lite engelska, har en söt fru som jobbar med honom och är en man med stort hjärta. Alltid lika varm och glad att se oss. Han ger oss rabatt ibland, bjuder på nåt extra ibland, skojar med oss ibland men mest serverar han öl. Tyvärr för hans del ganska få öl eftersom vi brukar ha torsdagskvällarna avsatta för reflektion snarare än fylla. Drömmen han slitit hårt för att nå är en liten lokal med cirkus åtta bord och trettiofem stolar, vita väggar med lite märkliga tavlor och stora autografer från kända rugbyspelare, en liten bardisk och ett stort skivarkiv. Javisst, på Popeyes spelar de LP-skivor. Ni vet de stora svarta som man hade förr i tiden, när Adam var länsman som Lars hade uttryckt det. Vi bad ofta om the Supremes, tillräckligt ofta för att vår entré numera ackompanjeras av ”baby, baby…”. Påminn mig om att jag ska köpa lite skivor med dem när jag kommer hem. Det råder sällan någon eufori på Popeyes, ofta sitter vi bara där lugnt och stilla och smuttar på vår öl, funderar och berättar anekdoter. Wayne står för de flesta då han har så många otroliga historier om en kultur så vitt skild från vår. Han kan berätta om att hans fyra flickvänner har förståelse för att de måste dela, om att de kinesiska malaysierna blir diskriminerade på alla sätt i hans hemland eller bara berätta om hur det är att gå i en skola där allt är reglerat. Vi pratar även väldigt mycket om sex. Det är nu fem och en halv månad sen sist.

Igår var vi där igen. Istället för Hjulio så hade vi Josefine med oss. För henne var det första gången där och hon drack mjölkdrinkar. Vi dricker aldrig något annat än nama bieru. Det var som vanligt ganska tomt, ett par män kom och gick, vi fick choklad av tensho, jag frågade om grammatik och vi snackade massa skit. Jag är efter min resa fortfarande lite trött på japanska så jag orkar varken lyssna eller prata. Därför var det väldigt olägligt att två fulla killar, även de i de tidiga trettio, kom in och absolut skulle prata med oss. Eller inte oss lika mycket som med Josefine, henne ville de ha med till Kyoto. Om jag tyckt det varit jobbigt att förstå tidigare så blev det ännu värre när de var fulla och sluddrade, svarade i princip på fel frågor hela tiden. Det blev totalt yotsu bieru under kvällen, det fick räcka. Sen knallade vi de fem minuterna i kylan innan vi var tillbaka. En kväll på Popeyes blir aldrig mer upphetsande än såhär, den bara är och försvinner. Precis som de tre haribopåsarna som väntade på min säng när jag kom hem. Är och försvinner.

Fan säg mig; hur är lycka, är det lugnt eller är det stormigt? Är det svart, vitt eller kanske grått?

Dagens ord; itta kitta – han åkte iväg och kom tillbaka. Försöka säga det snabbt tio gånger, jag lyckas alltid tappa bort k:t efter ett tag.

Efter texten;

*Om ni undrar varför jag bytt upplägg och börjat skriva längre texter helt plötsligt så är det för att jag kan, jag hinner och jag vill ha någonting att läsa som ger mig möjligheten att minnas mitt år.

*Ikväll ska jag på Valentinesparty. Klädsel: rött och svart. Det enda röda jag med hjälp av mina vänner lyckats få ihop är en rödgrå slips.

*De säger att även australiensarna åker till Okinawa för att dyka.

*Hatt eller inte hatt –det är frågan.

Dryckesvanor

Det här handlar inte om mig. Inte om mina dryckesvanor. Det handlar om folkslag. Folkslags dryckesvanor.

Sen jag flyttade till Japan så har jag lagt större intresse vid att läsa saker som handlar om mitt land i öst. Framförallt saker som skrivs på svenska. Saker som inte stämmer. Jag vet inte hur ofta jag läst att japaner och svenskar är lika. Att vi är tysta, artiga och lite ”frusna” folkslag. Men framförallt handlar det om dryckesvanor. Svenskar och japaner dricker för att bli fulla. Basta. I min värld existerar inte likheterna alls. Jag har åkt tunnelbana i London också, det är precis lika tyst, och ibland livligt, där. Det går heller inte att prata om folkslag. Sverige är ett mångkulturellt land med massor av immigranter i flera generationer. Japan har varit stängt. Ja, landet var stängt under en lång period. Dessutom finns här ett otroligt motstånd mot allt vad invandrare är, det finns ju som jag senast nämnde igår ett namn för oss, gaijin, som används när det pratar om oss. De säger i princip ”Invandraren här har ingen koll, kan du visa honom dit och dit”. Av Japans befolkning är 2% av utländsk härkomst, och här räknas det även om du är sjunde generationens invandrare, du är fortfarande korean, amerikan eller kines, du hör inte riktigt till. Jag vet inte hur många i Sverige som ser ut som mig; blond och blåögd, men många är det inte (och här räknas inte de som artificiellt når ett sådant yttre). Faktum är ju att även jag är andra generationens invandrare, halvnorsk som jag är. Vid närmare titt på en mellanstadieklass i Japan, när de fortfarande har uniformen men ännu inte fått börja sminka och bestämma frisyr själva, så kan man upptäcka slående likheter mellan de allra flesta. Vi har i Sverige sedan lång tid tillbaka sett mångfaldhet som något positivt, i Japan gråter hela släkten när kvinnan bestämmer sig för att gifta sig med en amerikansk man.

Det är helt galet att jag så lätt halkar snett, ska komma till ämnet nu.

I Sverige dricks det ofta i syfte att bli onyktra, vi gör det för att kunna släppa loss och bli mer sociala. Många tycker att det är skönt att ta någonting efter en hård arbetsdag, andra sover bättre med ett glas vin i kroppen. Men de flesta dricker på fredags- och lördagskvällar. Och när det väl dricks, dricks det ordentlig. Detta gäller främst från de tidiga tonåren tills att man skaffat sig familj, har börjat betala på lånen för radhuset och börjar fundera på om man ska köpa husvagn eller kanske vänta ett år till. Vi ungdomar, framförallt vi som inte gör nåt viktigt (läs: brats och studenter), super, dansar, hånglar, provar droger, knullar runt med hela bekantskapskretsen och käkar bakispizza flera dagar i veckan. När vi väl växer upp håller vi inte igång lika ofta men de som varit på en 50årsfest och stoppat ett fnittrigt par från att smita in i yngsta dotterns sovrum vet att det kan bli rätt rejäla skivor då med. Vi gillar att umgås med alkohol i kroppen, då lyckas vi få fram det vi egentligen vill och många par har nog setts första gången i samband med ett alkoholaktigt arrangemang. Slåss gör vi också. Likväl som många vänner görs på fyllan så skaffar vi oss många ovänner också, med alkohol i blodet tappar vi lite av omdömet och kanske blir lite väl uppblåsta. Ibland leder det till slagsmål, ibland till att vi slutar hälsa men det leder alltid till att vi tar varje tillfälle i akt att fördöma motparten, det puckot.

Jag behöver ju egentligen inte skriva mer om hur vi svenskar fungerar, den delen har ni antagligen (bättre) koll på.

I Japan dricks det också. Det dricks ofta fram tills att man blir full. Aldrig redlös men berusad. Fast sätter man gör det på skiljer sig helt och totalt. Jag vet många förfester jag varit på hemma där vi varit 10-15 stycken och efter ett tag är det någon som ledsnar och vill gå ut för att dansa och träffa folk. Samma mening om japanerna skulle bli: I Japan har man aldrig hört talas om något som kallas förfest utan där går man direkt från jobbet med arbetskamraterna och sätter sig tillsammans vid ett bord på en bar eller restaurang och sen sitter man där tillsammans tills det är dags att gå och då splittar man notan rakt av. Och dans? Vad ska det vara bra för? I Kyoto, som är jämförbart med Stockholm, finns det tre dansgolv. Tre dansgolv finns det även hemma i Vallentuna. Om inte fler. Inte konstigt man blir full om man bara sänker öl efter öl utan att röra på sig och utan att pausa.

Kanske inte lika party men definitivt mer personligt.

Sällskapet är alltså ofta arbetskamraterna. De manliga arbetskamraterna. Kvinnor är inte ute och dricker så ofta men när de gör det är de ofta eskort åt en äldre man eller så har en grupp par gått upp tillsammans. Det finns ett otroligt stort mörkertal här eftersom så väldigt många tjejer säljs och erbjuds på olika mindre klubbar och huruvida de tjejerna dricker vet jag inte. Kvinnorna är absolut inga antidrickare men eftersom de har ansvar för barn och hem så har de helt enkelt inte tid. Eftersom det i Japan under en väldigt lång tid förekommit livstidsanställning så ter det sig helt naturligt att de man arbetar med även är desamma som man tar ett par öl och saké med. Tidpunkten skiljer sig väldigt från Sverige. Här är det väldigt vanlig att man går ut en vardagskväll och dricker, helgerna ska i mesta möjliga mån spenderas med familjen. Inte heller är det ovanligt att man går ut och dricker de flesta vardagskvällarna trots att man ska upp tidigt och jobba dagen efter. Att somna berusad klockan två och orka upp klockan fem är inget ovanligt, snarare regel. Detta gör att det finns en mängd övernattningsmöjligeter. Kapselhotellen (man sover på en säng som skjuts in i väggen) är framförallt till för affärsmän som blivit berusade och inte kan eller vill ta sig hem.

Jag som numera har svårt att komma upp över huvud taget.

Förutom ett jämt flöde av öl och saké (15-25procentigt vin gjort på ris som drickes rent och utan is) så hör det även till att man äter under hela kvällen. Det kommer in massor av olika småplock som det delas broderligt på, alla har sin egen lilla assiett som han lastar på. Under kvällen så kan det mesta diskuteras och pratas om men av det som sägs så tas ingenting egentligen på allvar. Med berusning så är det underförstått att folk tappar omdömet och därmed häver ur sig märkliga saker. Chansen att ett slagsmål skulle uppstå är alltså minimal. En sak jag hört från olika håll men inte själv kollat upp är att det i Japan för ett antal år sedan var ett försvar om man varit berusad vid en trafikolycka, ett sätt att ursäkta sig. Numera är det i alla fall förkastligt även här och det är väldigt många som sover i sina bilar istället. Saker man häver ur sig på fyllan är alltså sällan saker som man behöver stå till svars för.

Har ni hört om något så dumt som att äta middag vid sex på kvällen och sen inte äta igen förrän tidig eftermiddag nästa dag?

Under hela kvällen behåller man samma sällskap, såtillvida det inte tillkommer en ytterligare arbetskamrat eller gemensam vän. Det finns alltså ingenting som kallas för mingel eller dylikt, man håller sig till den skara man kom med. Att göra sig nya bekanta är därmed ganska svårt i Japan. Inte för en utlänning men för en Japan. Att presentera folk för varandra är fel, framförallt att presentera en kvinna för en man, så går det helt enkelt inte till och då försätter du de båda i en väldig konstig sits. Att som vi gör, rycka tag i någon och ställa sig och hångla i ett hörn existerar inte. Offentliga ömhetsbetygelser är ett stort nej tack. Vid slutet av kvällen splittar man som sagt notan, betalar sin andel och sen är det dags att sova ett par timmar innan jobbet.

Kan väl säga som så att det gäller att välja sitt sällskap med omsorg, man måste stå ut med dem.

Attityden till alkohol är även den helt annorlunda. Här är det inget konstigt med att uttrycka kärlek till drickandet, säga att det är ett av ens favoritintressen. Jag har förvisso sett ett antal människor som kan klassas som a-lagare, men annars så är nog gränsen ganska hög när det kommer till att anses vara alkoholist. Jag tror knappast att skolorna i Japan pratar på samma sätt om alkohol som skolorna i Sverige och får barnen att gå hem och studera sina föräldrars dryckesvanor och antingen fråga om de är alkoholister eller skämmas för att deras föräldrar dricker vin till middagen ett par dagar i veckan och därmed bör klassas som alkoholister enligt deras lärare.

Varför är alkoholvanor så tabu och skambelagt i Sverige?

Den största delen av den här texten handlar som ni förstått om arbetande män. I stort därför att det är de som framförallt dricker. Kvinnorna får som sagt ofta sköta om hemmet och ungdomarna börjar dricka väldigt sent. De vänner jag har som är universitetsstuderande tycker väldigt mycket om att dricka men de hinner så sällan. Eftersom man i Japan inte får studielån som vi svenskar så måste de betala sitt uppehälle på något sätt och därför har de flesta ett ”part-time-job” som de går till när de inte har skola. När de väl dricker så gör de det på samma sätt, skillnaden kan ibland vara att de väljer att vara hemma hos någon istället för att inte behöva spendera lika mycket pengar.

Nu får jag anse mig färdig och jag hoppas att ni i fortsättningen inte förväxlar japanska dryckesvanor med svenska.

Veckans ord; Bieru o nomitaidesu – jag vill dricka öl. Används exempelvis en fredag som denna när man känner sig lite törstig.

Efter texten;

*Bävar för att låta Wayne vara ensam hemma igen; har fått jaga bananflugor med dammsugaren ända sen jag kom tillbaka.

*Tom Hanks var absolut strålande som Viktor Navorovski i ”The Terminal”

*Det sov en man på mitt vardagsrumsgolv inatt.

*Foten är sämre igen.

Svårt att handla.

Precis efter att jag skrivit ihop det förra lång inlägget så tänkte jag att jag skulle äta lite, har varit duktig och storhandlat tidigare på dagen. Det gick sådär.

*melondrickan jag köpte var inte alls juice, den var kolsyrad och sliskig.

*mjölken som jag blandade med ett stort lass flingor och banan visade sig vara av det fruktigare slaget. Usch och fy för att inte kunna läsa. Allt åkte raka vägen ner i toaletten och nu blir det det ett besök på combinin istället för att köpa ny mjölk.

*Apelsinerna som jag köpte för att mandarinsäsongen till slut är över bestod mest av skal; först ett gult och sen ett tjockt vitt skal under. Ajajaj.

Låt säga att jag vill lägga in en länk till en bild, hur sjutton ska man göra det? Tänkte att jag skulle lägga en länk till världens minsta mandariner om man klickar på ordet mandariner.

Jim, this is your life. Part 1

Den här texten påbörjades i syfte att berätta om min Kyushuresa, därav på-gång känslan i första stycket. Men håll till godo, vi är snart på Kyushu.

1205A Lumiere Mamiya, Seta, Shiga, Japan är ett fördelaktigt boende. Bekvämt. Tv, dvd, Internet, ett stort marmorerat badrum med dusch, väggspegel, badkar och två handfat, air-conditioners som värmer på vintern och svalkar på sommaren, ett schysst vardagsrum och ett ordentligt kök. Problemen som kan uppstå är att toapappret tar slut, att jag inte har några rena strumpor kvar eller att det kommer några bananflugor för att vi inte gått ut med soporna på ett tag. Inte ens lakanen behöver vi bry oss om, det kommer två rena uppsättningar den sjunde varje månad som hängs på dörren. Det är minst sagt ett överkomligt leverne. Men det kan bli tråkigt. Man inser att man har kollat två filmer, surfat nätet ett par timmar, käkat lite kakor och resten av dagen har man mest slappat. För mig var det till och med så bekvämt att jag kunde ställa om mig till svensk tid och kunna snacka skit med alla där hemma. Kanon. Super. Jättebra. Inte. Som tur var kom det upp en rund varningslampa efter några dagar som blinkade i rött. När den gjorde så mot bakgrunden av mina vita tapeter så insåg jag att jag var i Japan. Jag bor i fucking Japan! Smaka på den. Jag lever, bor, studerar, sover, käkar, tränar, hänger och skiter i Japan. Japan; landet som alla svenskar vet att det är så dyrt, de käkar rå fisk, kollar på modernt tecknat, allt är högteknologiskt, folk sover i små byrålådssängar, de är vänliga och deras alfabet är en massa bilder som totalt saknar koppling till logik. Och så är deras skola otroligt tuff, nästan inhuman.

Ni som följt bloggen vet att jag stört mig en del på de förutfattade meningar vi utlänningar har om Japan.

Att komma till Japan är, inte som att utan är, att komma till en ny värld. En värld där endast ett fåtal pratar engelska och de flesta ser likadana ut. Inte exakt likadana ut men om vi ska ta en liknelse hemifrån så kan jag även påstå att alla tjejer som finns fotograferade på http://www.stureplan.se/ ser likadana ut. Killarna med för den delen. Och porren sen; det går inte att undvika att förstå att männen här har närmre till grottmänniskan än till den svenske ”moderne” mannen. Ni vet killen som gråter till Titanic, kan fixa disken, byter blöjor men samtidigt inte har det minsta problemet med att hugga lite ved för att fixa en mysig brasa med lite vitt vin, räkor och Barry White. Min första dag i Japan var ett enda långt irrande i gränder mellan kärlekshotell, barer och sensommarrean på tjejer som precis fyllt 20 och ansågs förbrukade. Helt ogenerat går japanen alltså in i en affär, pekar på en bild av den flicka han vill ha ”umgänge” med de kommande timmarna, betalar och sen hämtar personalen upp henne och de tar in på ett kärlekshotell. Allt detta sker nattetid såväl som dagtid. Jag förstod ganska snabbt att min tid här skulle bli en enda lång kulturchock, för det här landet är helt annorlunda jämfört med ert. Jag kan inte riktigt beskriva, för det är de små sakerna som gör det. Det här landet är till exempel oerhört hierarkiskt fast du ser det inte direkt som utlänning, eller gaijin som de kallar oss för men efter att tag så börjar du märka att folk pratar helt annorlunda med personer av olika status. Och det är inte som i Sverige där man kanske väljer orden lite bättre när man pratar med chefen än när man pratar med snabbköpskassörskan (Här förutsatt att det inte är samma person), utan det finns till och med ett speciellt språk, kega, som används vid arbetsintervjuer, samtal med de äldre i släkten och dylikt. Män är självklart högre stående än kvinnor och skall tilltalas därefter. Ålder, även om de är födda samma år, är annars den mest avgörande faktorn, detta gäller även inom familjen. Lillebror bör alltså tilltala storasyster med respekt. Jag vill inte överdriva det här, precis som jag sa är det inget som är väldigt tydligt till en början, men efter ett tag så märker man av det trots att det likt alla gamla traditioner i de flesta länder försvinner mer och mer.

Undrar om alla traditioners försvinnande innebär att vi sakta går mot en värld där det mesta är likadant överallt.

För att undvika kulturkrocken; saknaden av lösgodis, kött & potatis, varierad tv, populärmusik, sköljmedel, bestick, ugn, gräsmattor, utrymme och mycket mer med det så bestämde jag mig för att anpassa mig. Se det som ett kulturutbyte istället för som en kulturchock. Lära mig äta nudlar med pinnar, uppskatta J-pop, äta mindre godis, sluta tvätta, se det positiva i att det alltid fanns folk överallt, äta ris till varje måltid, lära mig språket så att jag kunde kommunicera och bara försöka blunda för allt som hade med porr och kvinnoförnedring att göra. Ta mig inte fel nu; jag är ingen militant motståndare till porr, absolut inte. Jag är bara emot den som den uttrycker sig i Japan med alldeles för unga tjejer och alldeles för odiskret. Senast för ett par dagar sedan så såg jag en man sitta vid stadshusets datorer och surfa in på de mest obscena sidor utan att ens vända sig om för att kontrollera om någon såg och det händer dessutom väldigt ofta att äldre herrar läser tecknad porr på tåget hem från jobbet. Äckligt är det. Äckligt. Att min klasskamrat Josefine vittnar om att äldre män har tafsat, har kommenterat och uppträtt tvivelaktigt ett flertal gånger får mig bara att känna mer förakt för männen. Märkligast av allt är trots allt att de ser så ofarliga ut. Alla iklädda likadana mörka kostymer med vit skjorta, slips, glasögon, portfölj och en flint till det. Så harmlös är deras uppenbarelse.

Jag vet inte varför jag alltid är så negativ, jag trivs här. Jag skulle kunna tänka mig att bo i det här landet.

Dagens ord; Nihon ni sundeimasu – Jag bor i Japan. Byt ut Nihon mot stället där ni själva bor så har ni en utmärkt mening att jobba med och visa upp.

Efter texten;

*Wayne lider fortsatt av stora finansiella problem, trots det sitter han fortsatt bara framför datorn och chattar. Tre veckor nu och det tickar fortfarande. Idag ville han låna pengar men jag har tyvärr inga.

*Såg 4bröllop och 1begravning igår; Hugh Grant kan inte vara annat än bäst.

*Att vara tillbaka i Kyoto är kallt. Alldeles för kallt.

*Mamma; jag har börjat med tandtråd och munskölj

*Sport; Zlatan borde inte ha rakat sig, Foppa är värd att vänta på och vem fan tog ut Mika Hannula? Tur att jag slipper se skiten.

Kungligt bad på Sakurajima

Det onda i foten släppte inte och nu har jag fått konstaterat att jag brutit nåt litet ben inuti. Ett bra drag såhär i Japan där jag varken har råd eller vokabulär nog att gå till doktorn.

Kagoshima verkade inte villigt att sluta regna så jag begav mig till slut ut för en massa synsyner, rätt trevlig stad måste sägas, påminner inte så lite om Kyoto heller. Båda två har ett stadscentrum som är en stor, bred huvudgata (Kyoto har två) och en stor inomhus-utomhus (tak och de flesta väggar men inget golv) hall där man kan knalla runt. När jag först knallade på stora gatan trodde jag på riktigt att jag var tillbaka i Kyoto. Utelivet kan även det sägas vara jämförbart, även om det kändes som om Kagoshima hade lite fler ställen och att det var lite mer utspritt (dock knappt några dansställen, men det har ju inte Kyoto heller). Till Kagoshimas fördelar kommer sen hamnen med stränderna och där får Kyoto slå tillbaka med storlek och alla tempel. Men...

Japan är fult! Fult, fult, fult. Det ser ofta ok ut på de stora gatorna med de nya flashiga byggnaderna men om man, som jag alltid gör, tar sig en titt på smågator och in i gränder så är det fult. Eftersom man i Japan inte säljer mark, man gör bara inte det(Landet är ju så litet och människorna är så många), så leder det till att man istället uppgraderar det man har. Och det kan ju komma att te sig lite konstigt efter ett tag. Det har gått ett tag nu.

Efter att jag bestämt mig för att avsluta resandet i förtid så åt jag svindyr sushi, 20:- biten (återigen dessa 20kronor), och det var otroligt gott. Fisken var purfärsk där jag satt i hamnen och blickade ut mot den mäktiga vulkanön Sakurajima.

Det finns i princip tre typer av hus. Den första, äldsta och charmigaste typen är de i japansk stil, lite träaktiga, skjutdörrar och teglade backhopparbacketak. Den andra är betongbitar som bara står och är gråa, smutsiga och väldigt fula. Den tredje sorten är samma betongbitar men utsmyckade med både det ena och det andra, mest marmor. Tillsammans står de här tre typerna längs varje gata, blandade och utan någon som helst struktur. Som uppväxt i en förort till Stockholm så kan jag känna en liten tacksamhet för att vi i Sverige har massa lagar som bestämmer hur saker och ting får se ut.

Min hostelvärd försökte para ihop mig med en japansk tjej, han föreslog att vi skulle göra Sakurajima tillsammans dan därpå. (O)lyckligtvis så kunde jag inte med att dra mig upp ur sängen så hon fick klara sig själv. Värden hade senare modet att kasta ut mig för andra dagen i rad strax efter nio. Jag hämnades med att skriva ett "hatiskt" inlägg i hans gästbok, på svenska förstås.

Det är svårt att beskriva och jag tog inga kort, men det var underbart och jag vill tillbaka. Jag har hitintills provat en del varma källor och dylikt i Japan men inget som det här. Det var ett utomhusbad inne i ett shrine (helgedom) och därför var man tvungen att använda en Yukata (bomullsmorgonrock). Utomhusbad och utomhusbad; källan var helt enkelt utskuren mitt i en klippvägg och man hade utsikt över havet och solen sken. Allt var i sten och det heta vattnet gjorde underverk för en trött kropp. Vattnet smakade saltad koppar och sades vara bra för musklevärk, hemorojder och ett tredje ord som jag inte förstod. Outstanding!


Dagens ord; Ima Kyoto ni kaeru - nu drar jag tillbaka till Kyoto. Konceptet är detsamma varje gång man ska återvända någonstans. Man går och sen återvänder man.

Efter texten;

*De har världens minsta mandariner på Sakurajima; typ som vindruvor, de stora blåa

*Jag gick vilse igen; eftersom det inte gick några bussar till hostelet så bestämde jag mig för att gå. Hade det inte varit för att en snäll mamma erbjudit mig skjuts den tio minuter långa bilfärden så hade jag fått campa på en kyrkogård

*Skoja inte jag fick huvudvärk efter 3timmar i ett varmt bad.

*Bussfärden hem var som bussfärder är mest; det är roligare att åka när bussen rullar än när den står still.

*Någon som lånat min dator har varit inne på sexnovell.se

*Innan jag fick njuta av de varma källorna lyckades jag med att göra alla misstag möjliga trots att jag till viss del förstod instruktionerna. Tror att receptionisterna höll på att dö när jag kom upp till lobbyn barfora och halvnaken och letade efter en toalett. Sorry.

*Har pratat så mycket Japanska den här veckan att jag faktiskt tröttnat.

Ont i foten

Det ar delade meningar om varfor saker hander, jag undrar mest varfor de hander just nu.

Att knalla fran Beppu till Oita var kanske inte mitt mest lyckade drag. Strackan var ungefar 2mil lang och inte sa vidare varst innehallsrik. Till hojdpunkterna horde ett aphus, ett pingvinhus och ett brollopsmottagningshus; alla placerade vid vagkanten mellan havet och ett hogt berg. Den ickeidylliska naturen var dock inte mitt stora problem, inte heller storde jag mig namnvart pa att de hade markt ut var hundrade meter; kan annars vara lite jobbigt nar man vet att man ska vandra 200stycken. Nej, mitt problem var att min vansterfot gav upp efter lite mer an halva resan, den totaldog och har tyvarr inte repat sig an. Med envishet och en gnutta dumhet lyckades jag dock slapa mig hela vagen till stationen dar jag kopte nan form av melondricka for 20kronor, samma summa som en tagbiljett fran Beppu till Oita hade kostat mig.

Aven om de inte ser helt underbara ut, har konstig placering och ar valdigt konstgjorda sa finns det faktiskt ett antal strander.

Nattbuss ar kanske inte det bekvamaste sattet att ta sig men jag kom fram till Kagoshima till slut och efter en del turer slumrade jag i solen pa en garageuppfart utanfor min nuvarande hem; Kagoshima youth hostel.

Varden ar tjock, stallet ar stokigt, svinkallt och ligger ratt off. Istallet rekommenderar jag youth hostelet pa Sakurajima (en stor vulkano som ska utforska imorn) dit jag flyttar imorn.

Promenerade runt och bekantade mig med stan men la mig ratt tidigt for att ta nya tag idag. En viss skulle det visa sig da det har sporegnat hela dagen idag och jag nu sitter dygnsur pa stadskontoret och lanar en dator pa halvtimmesbasis.

Dagens ord (verb) Ame furumasu-det regnar. Anvandningsomradena sapass sjalvklara att jag avstar fran att kommentera.

Efter texten;

*Tack Japan for 20:- inrattningar dar man kan bada, tvatta sig, basta och det tillhandahalls handduk och tval.

*Har ett paraply med mig men var for lat for att ta av mig skorna igen och hamta det -ganska hart straff pa det skulle det visa sig.

*Planerar att vara tillbaka igen pa fredag; blir en dag och natt pa sakurajima, en oppen dag i Kagoshima, nattbuss till antingen Nagasaki eller Fukuoka, en dag dar och sen nattbuss till Kyoto; pa det sattet kanske jag kan lyckas halla budget.

*Tomas kommer om mindre an tva veckor

*Grattis Erika 21ar!

Beppu

Om man vill dra pa en billig resa ar Japan inte att rekommendera...ajajaj

Farjan fran Osaka tog 13timmar och var forhallandevis behaglig, spenderade sakerligen 2 av dem i badet. Till storningsmomenten horde att jag lag i en stor sovsal och att 17 japanska ungdomar fick tjutattack mitt i natten nar de sag en upplyst bro ga parallelt med baten.

7000 (500:-) yen betalade jag totalt fran Seta till Bebbu, men da har jag inte inkluderat Olen pa farjeterminalen.

Det tog ett tag innan jag lyckades losa sovplats, blev Beppu youth hostel. Ett enstjarnigt uppehalle uppehalle placerat bredvid Beppu arena och ett tiotal tennisplaner dar aktivitet pagar dygnet runt. Jag funderade lite pa det annorlunda i att jag endast fick ett halvt orngott och ett underlakan, nar jag senare pa natten upptackte en tandborste i mitt palakan forstod jag pa ett ungefar hur ofta de bytte sangklader.

I stralande solsken drog jag sedan upp i bergen ikladd endast shorts och flipflop, en lite miss skulle det visa sig da jag senare gjorde en Jimmy och skar upp hela stortan. Uppe i bergen hittade jag ett overgivet nojespalats och langt in pa en stig aven ett schysst vattenfall, riktigt nice var det att ga i solen och plocka apelsiner narhelst man blev hungrig.

Om de atta helvetena som Beppu ar kanda for kan jag bara saga en sak; overskattade. I princip var det massa anga som steg upp fran vatten i olika farger. Tog massa kort men eftersom det var sa mycket anga blev jag till slut tvungen att kopa en vykortssamling for att ha nat att visa upp. Bast var den jattelika Flodhasten med hard konkurrens fran den snuviga elefanten. Alla till synes avlidna krokodiler de samlat pa hog var inte ens i narheten.

dagens ord; yo parattara nihongo umaku naru -japanskan blir battre nar jag ar full. Funkar typ alltid och drar ofta ner skrattsalvor. Jag anvande den flera ganger pa torsdagskvallen da de gamla tanterna blev lite for nargangna och berommande. Kan ha varit ett daligt drag.

Efter texten;

*Halet i vaggen ar lagat - eller det ar kvar men de satte atminstone ny tapet over det.

*Det coolaste med Beppu ar latt att det kommer upp anga overallt; brunnar framforallt.

*Nar det kommer till att laga hal i asfalten ar det tveksamt om japanerna ar varldsledande. Enligt egen observation behovde fem gubbar for det. En for att smeta ut asfalt, en for att platta till det, en for att halla utkik, en for att vakta bilen och slutligen en for att leta upp nasta hal.

*Har antligen kommit underfund med storheten i att ta en ol, nar det dessutom sker pa stranden en ljummen kvall ar det ljuvligt.

*Bokprojektet ar igang igen , forfattaren har fatt en nytandning och anser sig kunna samla ihop tillrackligt med material under sitt utbytesar. arbetstiteln ar sjalvklar; "alla vil ju vara Jack"