Bullerbybarna

Mitt i allt tecknat de visar på tv så lyckades jag av en slump få se ett avsnitt av "alla vi barn i bullerbyn" av Asuturido Linudugureno (om jag minns rätt). Jag blev stolt -och överraskad.

Språksjukan och trötter som blev morgonpigg

Jo, det är officiellt; jag tar promenader vid sex på morgonen, efter soluppgången men innan hettan.

Jag vet inte riktigt vad som hände, kan inte förklara hur det kommer sig och vet inte om det kommer hålla i sig; men så kul att plugga som det är nu har det aldrig varit förut.
Jag drar isär allt i smådelar, lägger bitarna för sig och jag stånkar och stönar. Tidiga morgnar -inte bra, lång resväg -inte bra, överpetiga lärare -inte bra, intetsägande klasskompisar och betongiga klassrum -inte bra, långsam utveckling -inte bra, mycket läxor -inte bra, överfulla kafeterior -inte bra...så här kan jag hålla på i evighet men ändå; när dagen är över och jag går hem, så gör jag det med leenden och sång.

Mitt i all den här japanskan så upptäckte jag att jag inte alls är oäven när det kommer till tyskan. Ge mig ett halvår så är jag flytande.

Jag har welcomepartat den här helgen också. Det blev en hel del gratismat, mingel och jag tror dessutom att jag måste stänga av min telefon snart efter att ha givit ut min mail till kärlekskranka artonåriga japanskor. Jag plussar för att jag fick dela golv med Yusako igen, den här gången var det danske Jacob som var värd. Någon borde göra någonting åt kommunikationerna efter midnatt i det här landet. Innan det hade vi suttit uppe på ett hustak och smutskastat varandras hemländer.

Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer, men glad är jag i alla fall.

Efter texten;

*Tänk dig att du är i ett rum med 150 personer, det är bra stämning och en gubbe som snackar på scen och han skämtar. Tänk dig sen att du är en av två personer som på grund av språkbarriären inte förstår skämtet.

Från verkligheten

På vägen hem från skolan stötte jag ihop med Hjuilio, Diego och tre tjejer. Jag pratade med tjejerna och de fick min mailadress.

ay up!!!
It's Mikuu :] KIT:D im glad to meet u!!!! im stil pOr@Eng. so teach me!!!

itz me again.
i've 4got to tell u my ceLy#0907889916 kol me NETi :] btw, Josephine is w8ing 4 u guys..maybe:S

(no title)
She've already went home..'till then. c u tmr ; ]

Hi*Jimmy
I'm Nasa (^o^)
Do you remember me?
is it O.K. if i write in Japanese?
I'm so glad to talk with you (*-*) If you see me, please talk to me*
You will come to party tomorrow won't ynu?
I'm looking forward to seeing you (^O^)/

Tror inte ens att jag behöver kommentera det här.

Harudo gayo och västerländska pojkar.

Fotbollen blev väl ingen succe -mitt kinesiska lag fanns knappt. Jag, Diego och två kineser. Jag gjorde åtminstone flest tunnlar. 100-3. Minst!

Så gick vi på ytterligare ett welcomeparty då. Den här gången vid ett annat dormitory, eller den tyska lådan som man också kan kalla det eftersom det bor många tyskar där. Vi kom hursom en timme sent, missade maten och åt oss mätta på snacks istället. Malaysia beach maj känns sådär.

Diego är en ny brasilianare vi fått hit, en charmör som ibland blir lite väl smörig. Man kunde tippa att han skulle bli en kvinnofälla här men tydligen dricker han varken knappt alkohol eller förstår det positiva i att "synda" inför äktenskapet. En rätt så hyvens kille som om inte annat håller min parallellslalompolare sällskap på gymmet nu när jag fått andra värderingar.

Men vi missade inte underhållningen, eller han som presenterade den. En skotte som bara en mamma kan älska, jag tänker inte ens beskriva utan ni får se en bild istället. Tydligen kallas det för harudo gayu. typ. (Har ingen aning om hur det stavas.)
Jag har funderat på det här en del innan och jag gjorde det mer nu efter att alla nya utbytesstudenter kommit. Är alla västerländska killar som åker till Japan mer eller mindre konstiga? Det verkar mest vara en hel hop mähän allihopa, typ folk som haft det tungt och behöver en nystart. Sen är de mer eller mindre intresserade av porr och manga och mangaporr. Och tack vare att vi är lite intressanta här så kan blyga, puckade pojkar få kyssa snygga flickor. Tjejer som kommer hit verkar däremot oftast vara normala, studiebenägna tjejer.

Efter texten;
*Jag har lärt mig så många nya japanska ord nu att det börjat radera ut de engelska och svenska
*De säger ofta att de här unga pojkarna har drabbats av "yellow fever"
*Vi blev strandade och jag fick återigen skeda på golvet med min kompanjon, jag kan dock av hänsyn till känsliga läsare skriva vad han kände för det på morgonen.
*Update på William; han har precis fått lära sig av sin agentur att det är insidans skönhet som räknas. Han hade aldrig hört det förr. Hoppas ingen avslöjar att Jultomten har cancer och beräknas dö i oktober.

Första partyt.

Så var det premiär med pompa och ståt. Första festen var en dormitoryfest, fest på japanskt vis.

Vi var väl ett tjugotal ungdomar, de flesta boende i rumieru-mamiya, som samlades vid stationen och gick sedan för sushi. Det var arrangerat som så att alla fick sju gratistallrikar. Sen spelade vi bowling. That's it!

Och jag vann inte ens bowlingen. Hade bästa serie men min första serie sabbade totalen och jag fick se mig besegrad av mina tutors. Plus var de färgglada skorna som kunde varit hämtade från antingen en pridefestival eller från en clown.

jag har pratat så mycket japanska idag, inkluderat en redovisning framför videokamera, så jag tror jag kommer drömma på japanska.

Saker jag ska göra under helgen;

*Träna fotboll med mitt kinesiska lag
*Gå på en fest a la japanese som övergår i en fest a la utbytesstudenter.
*Läsa de sjuhundra läxor jag har tills på måndag
*Köpa ett par låga tygskor
*Gå på en eldfestivalfest upp i bergen, tydligen en grym sådan
*Förhöra Wayne om hans dambesök

Befrielse.

Det kändes inte hållbart, som att allt bara blev en stor kompromiss. Jag började lite smått med stora ord men sen blev det för mycket, det fladdrade iväg och tog över. På sistone har ni inte kunnat läsa vad jag gör i Japan, ni har fått mitt fåfänga ordpussel. Men nu är det slut på det, nu återgår vi till vad vi startade med.

Jag har helt enkelt delat upp bloggen i två. Den här delen blir kort, lättläst och handlar om Japan. I mångt och mycket en dagbok. Fast på mitt sätt med ironi och sarkasm. Utan några som helst stilistiska intentioner.

På www.barfotabarnet.blogspot.com så fortsätter jag mitt dansande och hoppas på att Jonas Bonnier ska upptäcka mig och ta mig under sina vingar. Det är dit ni får ta vägen om ni gillar hur jag skriver men inte vad jag skriver.

That's about it!...so long fåfänga och välkommen in Jim does Japan.

Efter texten;

*Jonas Bonnier har förutom att han är tredjeman inom koncernen skrivit sex(!) romaner.

Platser de pratar om; Disneyland

Det är dumt att uttrycka det som ett måste. Men Disneyland är trots allt Disneyland. En idé om barnsligt för alla. I Disneys värld får alla leka, alla får fotografera sig med Musse Pigg. Har man vägarna förbi Tokyo bör man alltså titta förbi. Inte nödvändigtvis för att det är så oerhört roligt, utan för att det är något man kan berätta för alla. Något som alla förstår, en konkret upplevelse, något som går att beskriva. Jag kan tycka att det är underbart att gå på smågator, sitta på ett café och kolla på människor, springa runt bland matstånd och prova på massor av märkliga smårätter. Men det är inget man kan berätta om. Disneyland är något helt annat. Disneyland är något människor över hela världen drömmer om att få besöka. En upplevelse som sägs vara något utöver det vanliga. Och så gör det ens semester i ett väldigt mycket intressantare.

Tokyo Disneyland har även en systerpark, Disney Sea, men den sägs vara på tok för romantisk och bara för par. Vi valde att inte slösa bort en dag för att undersöka det. Kanske hade det varit roligt. Disneyland var absolut roligt. För att hinna med allt så var vi på plats vid tio på morgonen och vi lämnade inte förrän tio på kvällen. Och på något konstigt vänster så blev vi inte ruinerade på kuppen. Biljetterna kostade 700:- för oss båda och en uppskattning är att vi gjorde av med ytterligare tre till fyra hundralappar på mat och dryck. Inträde i parken betyder tillträde till alla attraktioner, inte som på Gröna Lund där man får betala extra för spökhuset. För att korta ner de långa köerna (20min-1timme när vi var där under lågsäsong) så har de ett smart system. De går ut på att man stoppar in sin biljett i en apparat och då erhåller en biljett som gäller under en viss tidsperiod då man får gå före den vanliga kön. Självklart är det ofta en lite kö även bland VIPparna men inte alls lika lång. Under tiden kan man äta eller kanske åka en attraktion som inte har lika lång kö.

Attraktionerna var förvånansvärt få, det fanns desto fler matställen, och alla var inte jätteimponerade. Läskigast var 3D-showen där ett gäng möss sprang ut i publiken och snuddade vid våra ben. Roligast var den guidade slottsturen med en galen japanska till guide. Trots att det inte var det minsta läskigt höll hon på att få spatt båda sju och åtta gånger. En japansk guide med för mycket kaffe i kaffet så att säga, är definitivt att rekommendera. Vi fick även åka runt i Puhs värld och se läbbiga scener ur ”Pirates of the Caribbean”. En tur i framtiden, kärlekstunneln och fler läskiga slott förgyllde även dagen. Vi avslutade med att huttra en timme i kylan för att åka berg- och dalbanan men det var det klart värt. Disneyland rekommenderas helt klart men om ni åker dit under högsäsong så räkna med långa köer och att ni behöver två dagar på er för att hinna med alla attraktioner. Och sen vet ni att om man en gång gjort Disneyland så har man alltid gjort Disneyland, ett annorlunda ordstäv men ack så sant.

Om vänskap

"I remember the first time we met Jimmy" säger han, "You said that whether you like me or not we will be living together for one year" sen böjer han sig fram och jag tror han ska spy igen. Vi har varit på Popeyes för några öl med den ökände "dansken", killen som drog hem med orden "antingen är jag full eller deprimerad" liggande tunga över lokalen. Fast de hade börjat tidigare, långt tidigare på karaoken.

När jag bär honom hem ber han om ursäkt; en gång två gånger, flera gånger, massa gånger. Vi stannar till under de vissnande körsbärsträden, jag ser de vita blombladen sakta singla ner över oss, ett lägger sig på hans näsa och jag skrattar så att jag inte kan prata allvar med honom. Han säger han är ledsen, att aldrig varit så full, att han inte druckit sen Marjukkas avskedsparty två och en halv månad tidigare.

Tidigare under kvällen pratar vi om Malaysia, om det förgångna, om oss. Vi säger att vi saknat varandra, att vi varit rädda för att tappa kontakten. Det blir så ensamt och tomt bak lyckta dörrar. Jag säger att vi måste planera, boka tider för oss. Jag skrattar åt det när han inte ser, varför ska kompisar boka tid med varandra? Men jag vet att det är nödvändigt, han har sitt kvällsjobb och jag mina tidiga morgnar. Båda gör vi det för Malaysia, för att vi ska ha tid och råd men det blir på bekostnad av oss, vi ses inte längre.

När jag bäddat ner honom i sängen sätter jag mig på sängen och tänker på den kvällen det blev så fel, kvällen när den ungerske läraren skällde ut honom och han slog ett hål i väggen. Jag tänker på det jag sa då, att om han hoppar så hoppar jag. För er kanske det är Titanic, för mig är det på riktigt, han skulle göra detsamma för mig. Och jag tänker på vägen hem, på hur dömd man är om man går ensam i mörkret på den smala vägen med de djupa betongdikena. Det är allt tur att vi har varandra. Och Popeyes.

Efter texten;

*idag var jag mitt argaste; jag blir helt galen på att de lär ut saker jag kunnat i ett halvår och ignorerar min önskan om att lära mig prata.

*vi hade årets finaste dag idag, "dansken" jämförde den med skandinavisk sommar och jag nickade.

Framtiden

Bortom körsbärsblommor, fjortisfyllor, ansvarslöshet och allt annat jag tar mig för finns en verklighet. Jag kommer väl få hacka mig fram med lie för att ta mig dit men en dag står den där utanför dörren och berättar att det är dags, på med kostymen och packa portföljen, för nu drar vi. Den dagen kommer när den kommer, som den kommer och hur den kommer oroar mig inte, inte alls. Jag funderar knappt på det.

Istället funderar jag på hur man är ansvarslös på bäst sätt, var man kan parkera livet ett tag och göra sig imponerande minnen. Jag har funderat mycket på Spanien, lära mig spanska, dricka billigt rödvin från granngården och knalla i Hemingways fotspår; gå på tjurfäktning, vara lagom deprimerad och dricka mer billigt rödvin. Och knalla upp i bergen, se ut över slätterna, leka burken i olivlundar, äta sena middagar med gamla farbröder som pratar fotboll, läsa Don Quijote på rökiga kafeer och säga manjana manjana.

Jag målar upp en drömbild för mig själv, tänker att det inte kan bli fel, att jag kommer trivas, att kulturen där passar mig bättre än kulturen här. Jag får för mig att solen skiner i varje liten vrå, att alla hälsar vänligt och
att jag kommer lära mig språket rekordsnabbt. Det känns så typiskt mig, som om jag är mer lättlurad än andra och alltid tror på dikten. Och The Sun Also Rises är i sanning en underbar bok; på nåt sätt om allt och inget samtidigt, i symbios och i enkla, väl valda ord. Det är nog dit jag vill, in i boken, in i Jakes ögon och se den vackre, unge tjurfäktaren Pedro Romero, uppleva hans konst och sen flyta med i ruset, i fiestan på Pamplonas gator. Buenos tardes compadres...

...typ

Efter texten;

*Googlar man "the sun also Arises" med endast svenska resultat så är den första träffen inget annat än en länk till den här bloggen...och jag har därmed även lärt mig bokens rätta titel idag.

*Jag har för övrigt bestämt mig för Malaysia, att låta fingrarna dansa på tangentbordet är inte så dumt när man söker efter svar.

B-L-O-M-V-A-K-T

(Mina polare asfaltslagarna, den femte snubben är femtio meter fram och letar efter nästa hål)

Jag gnäller ibland på Japan. Med all rätt. Många gånger är saker för krångliga, för onödiga eller helt enkelt bara för mycket. Det blir så dumt ibland, nästan ironiskt. Som när vi var ute förra helgen och såg en blomvakt, en snubbe som hade till jobb att vakta blommorna. Och inte bara det, han var uppklädd, rakryggad och stolt. På nyheterna säger de att Japans ekonomi är på uppgång igen, men jag kan bara inte tro på det. Inte de dagar jag räknar övergångsställsvakter.

Efter texten;

*Jovisst sörru, jag kommer få en magister med japanskainriktning

*Att paintball skulle vara stort här? Var får ni allt ifrån? Hört talas om subkulturer? Förstått att en subkultur här kan ha lika många anhängare som det finns fotbollspelare i Sverige?

*Den gångna helgen började välkomstfesterna. Ni kanske kommer ihåg hur de var förra terminet? Jag kan säga att jag aldrig kommer glömma de pensionerade männen i turkosa pullovers som spelade hawaimusik. Nästa vecka kör vi en här på rumieru-mamiya. Vi går ut hårt med att käka sushi tillsammans, sen tar vi oss till bowlinghallen för en riktig genomkörare och avslutar...på karaoken. Vad hände med att supa sig fulla, prata, bli sentimentala och kramas?...som vanliga människor.

*Det måste vara fullmåne i vardande. Inga moln i vägen för solen och kyligt i luften, för visst var det så du sa Tompa?

Om att känna efter

Du vet vad jag alltid sagt om lugna favoriter, vad den säger, berättar för mig. Vi har inte radiokanalen här men väl musiken och jag har inte hört den på länge, inte alls sen jag kom till Japan. Jag lyssnade idag.

Och du, det funkar fortfarande, fortfarande samma känsla.

Galet

Jag fick ett sådant infall. Jag måste till McDonalds, nu! I regnet och allt, mitt i pluggandet.

...dakara, makudonaldu ni ikimashou!

(min brevpolare som håller mig uppdaterad om läget i Beppu)

Om att inte vara ärlig

Vi pratade om Malaysia. Han drömde sig bort, sa att det var vår resa som fick honom att gå upp på morgonen, att orka med jobbet och hela tiden ta sig vidare. Jag nickade, log lite sömnigt och låtsades som om mina tankar fylldes av vita stränder, pumpande nattklubbar och skräddarsydda kostymer. Istället tänkte jag på om, på om vi inte åker, om jag inte kan åka. Hur ska jag lägga fram det till honom utan att såra, förstöra och gräva djupa diken mellan oss.

Det är inte pengarna längre. Jag skiter i pengar ett tag till, åtminstone tills jag blir vuxen. CSN har gett mig en hel hög och jag förvaltar de bäst jag vill, även om det vore så att jag bestämde mig för att köpa kokain och t-sprit för allting. Istället är det japanskan, frånvaron och den höga muren jag inte kommer upp för. Jag vet att det blir ett minne för livet, en extraordinär resa, en drömmares bästa dagar och allt i händerna på en värd som knappt står ut längre, längtar efter att få visa upp sin historia för mig.

När jag läser det själv tycks mina tvivel besynnerliga, hur tänker jag?, med vad tänker jag?. När jag kom hit ville jag bli flytande, förstådd och delaktig. Jag vet nu att jag aldrig når dit, som utlänning kan du aldrig bli delaktig här, du blir bara närvarande, inget annat. Och jag sökte japanska till hösten, jag pluggar dubbelt då, skjuter upp det lite till, som jag alltid gjort, som jag alltid kommer göra. Om jag var en bluff när jag var 18 kan jag vara en bluff när jag är 22. Fast då tog jag tag i det, då satt jag in den kalla, vassa metallen i munnen och stog ut. Då förändrade jag något, nu driver jag bara runt.

Och han har pratat så mycket om det, planerat, berättat minnen, målat bilder och fyllt de med de klaraste pasteller. Han har pratat om femstjärniga lyxhotell för en spottstyver, stränder och hav från himmelriket tagna, om mat vi aldrig smakat förr, bröllopsfester och nattklubbar, billig shopping, golf, vackra platser, tempel och imponerande byggnader. Jag kan inte missa det här, det är där jag hör hemma, där det händer nåt, där jag blir inspirerad, berörd. Här kommer ännu ett bananskal och den här gången blundar jag och ser fram emot att halka.

Fast det finns en baksida också, ett moraliskt dilemma. Inte för honom, inte för asiater men för mig. Han pratar om avstickare till Thailand, till lyxiga byggnader med stora fönster, fönster fulla med utnyttjade, sorgsna flickor. Han säger att en tjej är nästan gratis, två lite till och tre klimax för en femma. Han säger inte riktigt så men jag förstår vad han menar. Säger att man ber om massage, ligger naken, rycker i deras kläder och inte får glömma skydd. Det känns snuskigt, äckligt, vedervärdigt och motbjudande. Samma ord i olika skepnader; avskyvärt, bespottansvärt, förnedrande...och han ska visa det för mig. När jag sitter utanför och räknar torskar kommer han ligga där inne och bli avsugen av en, två, tre, fyra, fem thailändska flickor som knappt fått bröst, kanske även en liten pojke.

Han förstår inte varför jag inte kan med det, varför jag inte vill prova. Alla gör det, även de vita. Jag säger att jag inte är uppväxt så, hemma döljer vi det genom att bjuda på drinkar istället, i ovisshet, utan att veta om hon följer oss hem. De han ser i Thailand är avskum, människor som inte kan uppföra sig, bete sig, eller har glidit så långt utanför samhället att de inte kan ta sig in igen, är förlorade och ensamma. Så de åker till Thailand och köper sin njutning. Tror jag. För jag vet inte, jag har inte varit där, inte sett det. Än.

Om att lägga ner sin själ i nåt.

Du vet att om du sitter i ett par timmar så sitter tentan, om du kladdar ner några ord om övergödda sjöar klarar du tentan, med lite tur så blir kunderna på jobbet nöjda även om du inte är på ditt bästa humör. Du sitter lite slött och intalar dig sjäv att allting funkar, att det löser sig...för det har det alltid gjort. Och visst löser det sig, det kanske till och med går bra, ibland utmärkt. Du glider igenom allt utan problem. De säger du är duktig på hittan och dittan, att du kommer bli nåt, lyckas, tjäna pengar.

Du tror på allt. Ända tills den dagen nån frågar; vad är det du är bra på? De säger du kan skriva, får jag läsa nåt?. Du letar igenom ditt arkiv, skummar igenom massa skit, skäms över att du låtit folk läsa det och skakar sen på huvudet. Men var det inte så att du var en lovande fotbollsspelare?. Ögonen går upp mot himlen när du tänker på din dåliga disciplin och sista säsong på läktaren. Fast du är en lysande student, inte sant? Du tänker på tentorna du gjort, räknar gångerna du varit på puben kvällen innan och är på vippen att berätta att du hade stora problem med nationalekonomin. Nu är inte blicken i skyn längre, du tittar ner i marken, på din skugga; ser magen puta ut och ryggen kröka.

Han som frågade har för länge sen gått när du, kvar på samma ställe, kastar glåpord efter honom, skriker att det inte är hans grej, att han kan ta sina frågor och stoppa upp någonstans, att du minsann kan slåss och skulle mosa honom om han vågade komma tillbaka. För det är så det är, den dagen du inser att du lurat dig själv och inte omvärlden. Vare sig du skrev av din bänkkamrat på glosförhöret, cut n pastade rapporterna, gnällde om halsont på sista löprundan eller lät andra ta hand om de stora klienterna för att du inte iddes så kommer du stå naken i blåsten och bara vänta på att bli avslöjad som en bluff, som en idiot, som ett tomt skal med massor av glänsande smycken.

...och det är lika bra att du blir avslöjad, förnedrad och förkrossad. Då kanske du inser att det inte finns några genvägar, inga mirakelkurer eller människor som kommer plocka ner molnen till dig för att du fortfarande ska tro att du svävar, då, i din förtvivlan och ånger, kanske du också börjar kämpa, utmana dig själv och ge allt. Kanske kommer du skämmas över dina resultat, känna att du inte duger, tappa tron om att du kan bättre. För innan du försökte så visste du ju -att om du en gång skulle ge allt så skulle du vara bäst, oslagbar och dina verk vara everdeliga -nu vet du att det inte var så lätt, och att du tappat ditt försprång till de som låg efter, de som hade det svårt men kämpade och övervann sina hinder, krossade dem som du aldrig gjort. Och nu ska du, orolig och nervös, slåss mot de som glöder, de som vet hur det är att vinna, de som tittar på dig som den nolla du är när du pratar glatt om att du fick sparken från ditt femte jobb det här året.

Men det är aldrig för sent att ändra sig, sätta stopp för skiten. Trots att du vet att du slösat bort sju månader av din vistelse i Japan på allt annat än på att lära dig språket och att du inte kommer hinna bli flytande, kanske inte ens duktig, kanske inte ens bra nog för att visa vägen åt turister i gamla stan så är det dags att lämna levern ifred och hitta glöden nu.

Och om det är så att allt annat skiter sig...då har du ju alltid jongleringen att luta dig mot.

God morgon världen

Sjukt att jag gick upp vid sju på en lördag, ännu värre att jag gav mig ut på en löptur i regnet...och gjorde armhävningar i det gyttjiga gräset.

...som alltid finns det en anledning; den här gången beror det på att jag har blivit ombedd att vara med i ett kinesiskt fotbollslag och serien startar redan i maj, och då kan jag knappast sluta springa för att jag känner att jag är på gång att kasta upp morgonjuicen.

Efter texten;

*James R Braddock (Russel Crowe i Cinderella Man) skulle spöa skiten ur Muhammed Ali (Will Smith i Ali) vilken dag som helst. Åtminstone om man ska döma av filmer, Ali kunde ju knappt hålla upp garden. Den förstnämnda filmen dessutom bra mycket mer sevärd.

*Till nästa år vill jag se klara riktlinjer gällande sjuka människor. Det verkar som om ni hemma i Sverige står på två fötter. När någon stannar hemma från jobbet "småsjuk" gnälls det, när samma människa smittat fyra stycken på kontoret för att hon inte stannade hemma så gnälls det...och än värre med ungar; "Har de inga mor/farfäräldrar som kan ta hand om lillan, hon måste förstå att det här projektet är viktigt" eller "Hur i helvete kan hon skicka hit sin sjuka unge, nu har hon smittat ner hela personalen och flera av barnen, tom andra föräldrar klagar på att de blivit sjuka"

Jag har läst en del krönikor om det här nu, men ingen där det argumenteras från båda hållen. Därför tycker jag nog Göran Persson kan skriva ner lite regler, typ "om du hostat 12-25 ggr under natten så kan du gå till jobbet, förutsatt att du dricker echinaguard och apelsinjuice till frukost. " eller "Om din make/maka ligger sjuk i influensan så måste alla som vistats mer än 45 minuter i hans sällskap det senaste dygnet stanna hemma från dagis/jobb. Undantag görs för nykära och lastbilschaufförer."

-eller så gör ni som japanerna, drar på er munskyddet.

Ambitioner

Jag har alltid varit en fan av den vilda typen, de som misslyckas och super ned sig istället...förlorar, bespottas, avskys, utesluts, förnedras men bara sitter där i den slitna, halvtomma baren med sin whisky och ciggen i mungipan, som om inget hänt, som om de slutat tvätta sig för att de visste att det inte skulle bli någon morgondag, som om de inte alls var deprimerade och totalkörda. Jag kanske romantiserar nu, ger honom ett bättre liv än han egentligen har, skriver upp honom och hejar på, haussar, kör ner fler i skiten. Men det skiter jag i; för han är så bra, han är allt, utom förstådd. Och det är ni som inte förstår, det är ni, i era fula kostymer och med akademikertitlar, som puttar ned honom i det sunkiga diket och slänger tunga stålstänger på honom. Låser fast honom och släpper honom aldrig fri.

Låt honom vara ifred istället, beundra honom när han beblandar sig med er. När han kommer in, rycker på huvudet, tänder sin cigg samtidigt som han låter de halvöppna ögonen vandra över omgivningen, dansa mot era blanka pannor och nervösa ögon. Hur han, i trench, linne och otvättade jeans, sätter sig längst bort i lokalen, och utan att ni någonsin får höra honom säga ett ord är bartendern där med jämna mellanrum och fyller upp glaset.

Men han är stark, han har ett psyke du, med dina tvivel och funderingar, aldrig kan få. Han har inget, äger inget och kan därför inget förlora. Du tror han har gett upp, att han är ond och grym men den dagen han räddat din dotter ur ditt brinnande hus vet du annorledes. Du ser att jag är samma kontorsråtta som hjälpte dig tjäna ihop till ditt fula slott och din frus bröst, du förstår att jag fortfarande är bättre än du.

En dag, som alla andra dagar.

(första gången William ser snö)

Just idag hade han tur, det var inte solsken men inte heller regn. Han gäspade, tittade återigen på klockan och lät sen blicken fara utåt, uppåt, mot himlen. Där uppe såg han fåglar ingen annan såg, han hörde kvitter ingen annan hörde och han funderade på varför, vad, hur och när.

När William till slut kom med sina jäktade steg och oskyldiga ögon ville han raljera med honom, klämma till lite extra så han skulle förstå; jag står inte här som ett fån och väntar på dig en gång till!. Istället väntade han in de slitna orden "I'm sorry Jimmy, I'm always late." Vilket as; ursäkta dig till din fru istället, säg att du måste komma i tid, att du sabbar för andra, att det står en kille med tunga ögonlock som slitit sig upp för att möta dig vid stationen, att killen är snäll och väntar på dig men inte kommer vänta för alltid. Den killen tyckte att William kunde ta sitt välbetalda modelljobb och sina groupies och dra till Arktis istället. Han skulle kunna göra det lika bra, hur svårt kunde det vara att stå uppsminkad och avklädd inför en kamera och en homofotograf.

Jag säger bara fy fan för bittra människor, avundsjuka är vad det är...inget annat än jante i Japan.

Om att inte räcka till

Det regnade inte, det duggade bara lite lätt imorse så jag lät paraplyt ligga kvar i väskan. Vet inte ens om jag vill skriva imorse. Att gå upp vid halv sju, titta ut genom mitt smutsiga fönster, över den gråa betongbalkongkanten och ut i diset, är inte romantiskt alls. Inte heller ger det mig någon tillfredsställelse att jag klarar det, jag gråter för att jag måste göra det fyra månader till.

Inne i de gamla, gråa byggnaderna var det rått och hela jag var fuktig. Jag kom in i det tomma klassrummet men blev skickad vidare, jag skulle få prova på en högre nivå. Bort från idiotisk repetition, bort från den tysta kinesiskan och bort från lärare som tror jag kom hit igår.
Det satt en spanjor längst till höger, jag kände igen honom, han läste JCLP (jap cul lang pro) förra terminen också. Bredvid honom satt en Hawaianska som jag också kände igen, hon låg däckad på nattklubben "Bar isn't it" en gång och hennes kompisar drog. Sen var det några nya ansikten, ytterligare ett känt ansikte och några nya. Jag tror de var runt 10-12 stycken.

Jag satte mig ner och lyssnade, försökte. Hon kunde lika gärna pratat jibberish för allt jag visste, ändå så pratade hon om presentationer. Fan!...jag har presenterat mig hundratals gånger och aldrig använt hennes "fina" ord, nu satt jag där och förstod ingenting. Hon sa att vi skulle börja skriva samtidigt som hon pratade, jag kände mer för att riva hennes papper och kasta dem i ansiktet på henne samtidigt som jag med tårarna under ögonlocken störtade ut genom dörren.

Alla andra förstod förstås, de log glatt när de blev tillfrågade och svarade bildat. Sen blev jag ombedd att svara, aldrig har ett rum varit så tyst som efteråt. Spanjoren satt med sin fula uppslagsbok, tyskarna tittade på varandra, läraren på mig och resten fäste blicken i golvet. I en halvminut var det dödstyst och jag läste frågan för mig själv igen "berätta om din hemstad". Skit!...jag hade svarat på hur mycket japanska jag kunde när jag kom. Hon bara vände bort huvudet och bad kinesiskan bredvid mig svara på samma fråga...

Hjälplösheten. Veta att alla andra kan och förstår, att man kommit dit som " the new guy", de andra har knutit band och du bara sitter där. Ensam i din misär, trött och fuktig, utan någon som rättar och hjälper, du förväntas kunna det. När jag tänker på det är det värsta att ingen skämtar om det " haha,inte visste jag att Stockholm hälsar på i Japan ibland", typ som om man syndat. Syndat big time.

Hon sa efteråt att jag får vara kvar på nivå 1 om jag vill, så fan heller. Jag ska göra mina läxor, misslyckas, hoppa upp ur kistan och skyffla ner de andra i min grav. ..

Om isolering

Du vet hur det känns när man kommer hem från dagis/jobb/skatteindrivning/föreställning och det är alldeles tyst; ingen är hemma. Du häller upp en whisky, knäcker i ett par isbitar, går ut på altanen, slår på infravärmen och sätter dig ner i soffan bland massa mjuka kuddar och den där prickiga filten från Ikea. Det bara råkar ligga en uppslagen skvallertidning på bordet och du får läsa med solglasögonen på för den brinnande solen speglar sig i sjön som ligger ett tiotal meter bort. Sjön är omgiven av mycket grönt och vildvuxet, fast vackert, det känns på något sätt japanskt och du suckar för dig själv medans du läppjar på whiskyn. Du har fått mycket beröm för ditt jobb med vegetationen trots att du knappt varit där alls, det är ungarna som trampat upp de nätta stigarna och brorsan din som gjorde eldstaden när ni söp till en midsommar för två år sedan. När du lyssnar lite så hör du småfåglarna kvittra och fiskarna hoppa, det blir så fina ringar på vattnet då så du tar ett kort med mobiltelefonen och skickar det till din bästa vän som tackar med att bjuda dig på picnic till helgen, han är vinkännare och snuskigt rik så du räknar med att det kommer bli en helkväll. Det börjar blåsa på lite och du drar upp filten till hakan och ser solen försvinna bakom pulkakullen på andra sidan sjön till ljudet av de tilltagande vågorna. Du slumrar till och vaknar inte förrän du känner ett par välbekanta läppar mot dina, det är din käresta som kommit hem.

Ja, du vet den känslan, den har jag aldrig numera. Det är tomt när jag vaknar på morgonen, tomt när jag kommer till skolan, tomt i klassrummet och det är tomt när jag kommer hem. Inte så att där inte finns några människor...men det är bara tomt.

Efter texten;

*Jag har bestämt mig för att ta min internationella examen med japanskainriktning...kan det egentligen bli coolare?

*Efter att ha kollat Wall Steet med Gordon Gecko (Michael Douglas) så har jag bestämt att hängslen trots allt inte är min grej. Inte någons grej. Åtminstone inte omatchade och med clips.

*Kinesiskan som inte kan japanska ställer till större problem för mig än vad hon själv tror. Hämmad utveckling är dålig utveckling.

Idolbild till Sandra #1

(någonstans mitt i Åres liftsystem)

-Och nej, jag skojar inte, jag tycker bilden är fin.

Skolstart och allt därtill

(jo, i mina bästa stunder så ser jag allt ut som en borttappad tågkonduktör)

Skolan startade idag. Jag kan väl säga som så att jag gick vilse i regnet på vägen dit, har en kinesisk klasskamrat som pratar varken engelska eller japanska och på vägen hem så ringde de och frågade varför jag inte kom på sista lektionen. Nu över till de negativa...

Jag hade en lärare i litteratur som sa att det inte spelade någon som helst roll om man visste nåt om författaren och hans samtid när man läser och bedömer en bok. När jag läser Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas" så funderar jag på hur jag reagerat om det varit så att en av mina jämnåriga populistpubertalister hade skrivit en så omständig moralkaka; antagligen hade jag sagt åt killen att han kunde försöka lära sig ryska och sen använda sina romantiseringar till att översätta "Brott & Straff", vilken jag antagit varit förebild och motiv till "Doktor Glas", istället. Den nuvarande versionen är inte nådigt svårläst.
(Den passar inte in i sammanhanget och är inte en av de bättre men här är Kiyomizu med sakura nedanför)

Bara att vara tillbaka i skolan gjorde mig dock gott och jag har bokat pratstund med Yusako (ja, fråga mig inte hur han egentligen stavar, han presenterar sig dock som You suck!) ikväll och bibelstund med Juhi imorn. Har man en tjej som spenderar hela helgerna i kyrkan får man se till att utnyttja det för sin egen allmänbildnings bästa.

Tänkte på om jag kunde skrivit boken; men om den är tunn nu så hade den blivit ännu tunnare om jag, som inte förstått mig på det här med miljöbeskrivningar, hade berättat. Kvar hade då varit en doktors plötsliga intresse för sin sexualitet och de moraliska dilemman som uppstår när äldre män blir gamla och deras yngre hustrur inte åtrår dem längre. Fy vad tråkigt.

Jag läste någonstans att vi har regnperiod här i Japan. Trodde först att de menade nu, eftersom det mest regnar varje dag för tillfället, men tydligen är det i Juni. Fyrtio grader, extremt hög luftfuktighet och spöregn. "Kul", sa bonden när han narrades med frun i huset efter att de idkat älskog på höloftet.

Efter texten;

*Linda Skugge har klargjort att hon inte är feminist, det har tydligen stoppat henne i karriären. Med tanke på att hon sitter ensam och arg i ett radhus med sjuka barn så måste de vara förjävligt att tom karriären sket sig. Kul att läsa är det i alla fall när någon inte har några gränser för sitt ttyckande - det är ju inte så att hon kan såra en kompis direkt. Stackarn.

*Efter att ha kollat vilka som är de mest lästa bloggarna på bloggtoppen.se så har jag bestämt mig för att börja skriva om tjejmode, det är ändå dit mitt hjärta hör.

*...så tänkte jag först men efter att ha fått det här mailet tänkte jag om.

Hej Jimmy (för du heter väl så på riktigt?)

Jag är en tjej på 17 jordsnurr som halkade in på din blogg av en tillfällighet men nu kan jag inte sluta komma hit varenda dag i hopp om att du ska ha lagt upp nya bilder på dig själv. Om du vill kan vi prata mer på något annat ställe. På lunar heter jag XXXXXgirl, min msn är XXXXXgirl@hotmail.com och jag har min egen blogg, XXXXXgirl.blogspot.com. Puss på kinden/ Sandra

-Jadu Sandra, det är kul att du läser men jag tror jag är lite för gammal för dig;om inte annat så är du för ung för mig. Men jag lovar att följa din blogg och ska lägga upp mer bilder på mig själv. Och skriv gärna igen. Vänskaplig kram med klapp på axeln/ Jimmy

Partypojkar

Japan är under tio dagar värdar åt två partypojkar som satte Osaka i gungning direkt.

Jag tänkte att jag skulle vara smart och använda min dygnsrytm till något positivt, åka in till Kyoto och fotografera blomningen innan alla andra. Det var det ett par tusen till som tänkte. Jag var nära att ge upp direkt men stod stark och tog bilder på massa människor i förgrunden och körsbärsträd i bakgrunden.

Inte nog med att de fick stan att gunga, en av dem blev uppenbart sjösjuk och fick ta igen sig på golvet ett tag under det nattliga besöket på karaoken. Och det var efter att han låtit sig bli fotograferad i en kopiator.

Skolan börjar imorn. Det känns inte så jättelurvigt ska jag säga, motivationen är inte vad den borde vara men min terapuet envisas med att säga "bara det kommer igång så..." Den här terminen blir det japanska, japanska och japanska. Från 9-12 varje dag har jag japanska, tre av dem så fortsätter det ett par timmar till. Kul. Jättekul.

Stället hette Pure, jag drog en ordvits om att det borde kallats Cure istället, vi slantade in och fick ett glas i handen. Så länge man lyckades hålla reda på glaset så var det bara att fylla på med valfri dryck, förlorade man det så hade man druckit klart. Mitt glas med Pina Colada blev stående fullt på bardisken uppe på VIP-avdelningen.

Men det ska sägas att om jag inte lyckas lära mig någonting den här terminen så är det lika bra jag bosätter mig i en liten håla i Sverige, typ Sundsvall, söker jobb på långvården och sen hoppas på att jag inte behöver använda mig av andra språk än svenska.

Vi skrattade gott åt minnet av biljardpakistaniern som i par med den onyktraste av oss vann två gånger på den gröna mattan. Första gången satt vi åttan, andra satte vi inget alls.

Min klasskompis William har förresten blivit modell. Han säger det är precis som man hört om det yrket. Alla nyper en i stjärten och den manlige chefen lockar med blöta hotellnätter tillsammans i stan. Det är inte bättre än att man blir lite avis och tänker på när man själv hade chansen.

Att vi gick på SPA istället för att åka hem förhöjer kvällen en del; fastän vattnet var för varmt för ömma huvuden och bastu inte ens var att tänka på.

Jo, för jag hade ju chansen att bli kändis, att spela med i det här årets storfilm. Jag blev lovad reklamfilmer, modellkontrakt och gud vet vad, men...-försov mig. Och det slog mig lite när jag tänkte på det hur ofta folk halkar in på bananskal och lever gott av det...och jag kan väl säga som så att jag försuttit min första klase bananer.

Efter texten;

*"Pure ligger vid den designade byggnaden" (okänd svensk vägbeskrivare). Som om det finns byggnader som inte är designade.

Jag har mött skönheten. Jag mötte henne i solsken och värme en vårdag i april, jag hade bara t-shirt medan hon var fullt påklädd. Hon bar kläden i det renaste av vitt, det mest förtrollande rosa, det varmaste rött, det mest skinande av gult, det klaraste av grönt och hon bar upp det med sådan värdighet att jag inte kunde göra annat än att bara stå där; stum och fånig. Vinden blåste lätt och jag suckade, den susade i hennes majestätiska krona och jag bugade; aldrig förr har jag blivit så betagen. Och bedragen. För hon hade inte bara bjudit in mig, hon hade bjudit in hundratals, ja tusentals. Alla stod de där och beundrade henne, precis som jag. De slog läger och väntade ivrigt på sin tur att bedyra sin kärlek, ge henne det mest uppmärksammade av frierier. Vissa åt i hennes närhet, många förberedde sig med rusdrycker och alla var glada, uppslutna; som om de saknat henne.

De säger att hon far snart igen, att hon ska någon annanstans, att hon kommer vissna och lämna oss. Men jag vill inte, jag vill att hon ska stanna och berika mig, omge mig och vara mitt sällskap. Hon erbjuder mig att fotografera, säger att jag minns henne bättre då. Jag vet inte jag, ett foto av henne är inte samma sak, det kan inte mätas med vad mina ögon sett. Jag lutar mig bakåt i hennes knä och säger att jag hoppas vi ses igen, ber att hon kommer tillbaka snart igen, för jag vet att hon inte kommer stanna. Hon ber mig komma ihåg vad jag sagt, att jag inte ska glömma henne och att vi ska mötas om några år igen. Hon övertalar mig till slut att fotografera henne och att för alltid ha hennes bild närmast mitt hjärta. Tårarna rinner från mina ögon och jag säger att jag älskar henne och sen försvinner hon sakta, lite mer för varje dag och jag sitter på min farstu och tänker att det nog var en dröm trots allt, en sanndröm som försvunnit när jag vaknade upp.

Andra talar om henne som våren, som körsbärsblomningen men jag vägrar ge henne namn, beskriva henne eller ens tro att någon som bara sett hennes bild ska förstå, vem hon egentligen är.

Flytta inte till Japan

...du kommer känna dig värdelös, bli deprimerad och ersättas.


Då jag lider av märklig tid, vilket innebär att jag har slutat titta ut genom fönstret eftersom det alltid är mörkt, så äter jag lunch vid 0300 och har då tillfälle att fundera över vissa saker. När jag var nere för att köpa lite mat nere vid combinin så möttes jag av inte mindre än fyra anställda. Eftersom det inte fanns några kunder innan mig så höll de alla på och frontade (gjorde fint i hyllorna). Jag räknade lite snabbt ut att det fanns totalt ungefär 35meter hylla med en snitthöjd på 1.2meter. Det ger ungefär 10kvadratmeter per person att fronta på. Av erfarenhet kan jag säga att det från 0200 till 0600 kommer rundan fyra kunder per timme, vilket ger en paus från frontadet på en minut per anställd. Lägg sen till att de tar småraster och toabesök i nio minuter per timme så kan vi säga att en anställd har 200 minuter på sig att fronta under nattens lugnaste timmar. Om vi sen tänker att de finner sitt jobb lite småtråkigt och inte riktigt jobbar max hela tiden så tror jag nog att vi kan komma fram till ett rimligt svar på min fråga.

-Hur många gånger totalt hade den tjocka mannen med flint och för korta byxor tryckt på det brödpaket jag köpte?

ledtråd: Brödet kom in 14 timmar tidigare och han jobbar heltid (på japanskt vis)

Gratisparfym och hål i huvudet

Den andra mars var till hälften förgången, försvunnen som alla dagar av de två veckorna i Sverige, när han med ett par skitiga skor drällde in i terminal 2 vid Arlanda flygplats. Utanför var det ömsom snö, ömsom sol och ömsom storm; förutom när det kom alltihop på samma gång. I sanningens namn ska sägas att han inte lade märke på vädret, utan det här var hur han föreställde sig i efterhand hur det kunde ha varit, som det borde ha varit.

Inne i terminalen var det tyst och folktomt, som om alla andra resenärer ångrat sig och vänt hemåt igen. Han checkade in väskan och märkte att den, halvtom och utan rusdrycker, uppnådde maxvikten 20kilogram. Han tänkte att han behövde jämföra priser på skicka hem överkilon och att böta för övervikt, att det skulle bli dyrt hursom var han väl införstådd med. Den unga kvinnan i disken sa han inte hade fått någon sittplats, att han fick flyga businessklass istället; varvid han bockade och gick igenom säkerhetskontrollen.

Avgångshallen var lika tom den, sånär på en kiosk och en chokladaffär, eller om det var ett chokladgalleri, ockerpriserna talade för det senare men i pressbyråns regi kan även det första varit möjligt. Han slog sig ned på bänkraden närmast gate 63, noterade att planet mot Helsingfors fortfarande beräknades gå 1425 och tog upp sin bok. Han hade börjat läsa Strindbergs "Hemsöborna" tidigare men inte lyckats komma ihåg den den berömda inledningen "Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem om halsen". Den här gången läste han det noga fyra gånger innan han ansåg sig vara nöjd, men likväl hade han redan i mitten av tredje stycket glömt det återigen.

Vilka fördelar han gjort sig genom att businessklass istället tänkte han inte så mycket på men han såg till att äta ordentligt, dricka mycket, läsa flertalet tidningar och sträcka lite extra på benen under den timme det tog till den finska huvudstaden.

Att det var kort tid från det ena planet till det andra, det kände han när han fick hasta inne på toaletten under det att de ropade sista utrop för flight AY0077 till Osaka. Men inte visste han då att det gått så fort att resväskans hans inte hann med, utan blivit kvar i Finland, något han blev varse långt senare efter att ha stått och glott på ett rullband i en halvtimme. Då han alltså inte visste om väskstrulet när han bordade planet behövde han inte bekymra sig över det, däremot fick han andra tankekluringar att ägna sig åt. På biljetten stod det 6L, det stod klart och tydligt och kunde inte läsas på annat sätt. Trots det tittade han sig orolig om innan han la upp bagaget och sjönk ner i sin stol. Anledningen var att han återigen hamnat i businessklass tillsammans med ett antal välklädda herrar och en japansk kvinna vid sin sida. Han mindes hemresan med Finnair, då han tillsammans med sin gode vän suttit precis bakom skynket som skiljde de "vanliga" från de "odödliga" och hur de avundsjukt iakttagit allt som hände framför dem fram tills skynket dragits för. Vännen hade till och med dristat sig till att besöka deras toalett, en historia han än idag kan berätta med drömmande ögon.

Han föreställde sig själv som världsvan, sofistikerad och förmer, därför valde han att inte släppa lös den nyfikenhet som värkte i fingrarna. Istället satt han helt still utan att prova alla de knappar han hade framför sig. Det dröjde ända tills finskan bredvid, som bytt till sig denna plats i himmelriket, började trycka ovant på knapparna innan han själv kom igång. Inom fem minuter låg han raklång med den personliga tv-skärmen uppvecklad, en bärbar DVD med skärm på bordet, finsk hårdrock i hörlurarna och en undrande flygvärdinna vid sin sida.
-Ursäkta, du ville ha hjälp.
-Öh...(tänk en reaktion som avslöjar någon som inte har en aning om hur han hamnat i en situation)
-Ni tryckte på knappen.
-Öh...ja, just det...skulle jag kunna få en kudde, en filt och något att dricka...ett glas juice tack.
-Något mer?
-Nej tack, det är bra så.

De tio timmarna på planet kan inte sägas ha varit av annat än godo. Han drack vin till varje måltid utan att vara sugen, bad om ett större urval av filmer av filmer och använde fler tanborstar, sköljde munnen oftare, sprutade mer parfym och tvättade ansiktet noggrannare än vad han behövde inne på toaletten. På minussidan hamnade att han var tvungen att hålla matbrickorna städade och att hans nyvunna karakteristiska rakryggade stil åsamkade honom ett blodigt jack i huvudet när han för tredje gången for in i bagagehyllan. Det enda han inte lyckades få maximal vinning ur var den på alla ledder reglerbara stolen, men då tänkte han på sin mormor som nyligen köpt en hästens säng "Jodå, den är väldigt skön men på nätterna då drar jag ur kontakten. Inte behöver jag alla de där sakerna för att sova inte."

När de omsider flög in över Japan värmdes planet upp av solen. Efter att ha seglat på molnen ett tag flög de in bland dem och han kunde då se hur dess skuggor gjorde figurer på det klarblå vattnet. Vissa föreställde djur från cirkusen, andra föreställde byggnader och konstverk; han kunde till och med se folk han kände som liknade djuren på cirkusen. Han tänkte också att vågorna var stora fiskarsom hoppade, han förstod att det inte var så men tänkte att det var valanarna de sett utanför Tokashiki som nu hade tagit sig norrut.

Landningen var lugn och på vägen ut ur planet när han vände sig om och tittade tillbaka mot 6L så tänkte han att nu var hans tid bland gräddan över, nu var det dags för nya äventyr. Och han var inte så ledsen för det, han var mest lyrisk över vädret, 13grader vid nio på morgonen skvallrade om bättre tider.