Svårt att komma ifrån

Det var lite krångligt att avsluta saker här i Japan, inte riktigt bara säga att man vill avsluta och betala sista räkningen. Värst var det med Internet där min tutor höll på att bryta ihop, svettade ner hela sin telefon i samtal med leverantören och bad om ursäkt för att han som tutor inte riktigt förstod hur han skulle lösa mitt problem. Hursom så slutade det med att jag fick betala en massa pengar och nu hoppas jag på att jag gjort rätt för mig.

Jag funderade ett tag, när det var som krångligast, på att bara strunta i allt och se vad som händer...men det hade nog inte varit så smart. Utlämning till japanskt fängelse hade varit sådär kul.

Det vi lärt oss av alla internetproblem, tre månader att få det, ingen service på engelska, fel saker levererade och så nu alla avgifter för att avsluta, är att man nog inte ska skaffa internet i Japan, måste man så se till att skriva någon annans namn.

Telefonen blev också rätt dyr, men det var mestadels pga att jag inte betalat de två senaste månadernas räkningar.

...och snart är det check-out. Fast först ska det städas, och rätt datum ska prickas in för att få ställa ut soporna och jag ska klara av någon form av besiktning. Med en saknad stol, ett dolt hål bakom tapeterna, blåbärssylt på heltäckningsmattan och massa hål efter häftstift. Men troligtvis gör de ett "exception" för mig och betalar ut min deposit i förväg...och då kan de gott ha sina blåbärsfläckar.

...vad händer egentligen om man lämnar ett land utan att betala räkningar?

Sa du tåg?

Nu är vi tillbaka efter att under de 36senaste timmarna spenderat de flesta på tåg...

Blå gruppen

Första dagen i skolan, åk9

//Vi har bestämt oss för att dela in er i fem grupper//...//Ni kommer då ha alla era lektioner i den här nya gruppen//...//Indelningen sker efter olika kriterier//...//Kriterier såsom studiebenägenhet, förmåga att tillgodogöra sig kunskap, den betygsnivå vi bedömer att ni siktar mot//...//Ni som hamnar i vita gruppen kan gå med bonde Larsson så ska ni få lära er hugga ved, ni i blå gruppen kan följa med professor Fredriksson för en kort lunchdiskussion om kvantfysik innan ni kommer igång med era teorier om Palme-mordet//

Det sista var förvisso en liten överdrivt, men hela indelning var gjord som så att alla elever listats efter hur "skolsmarta" de ansågs vara och sen klipptes listan av i lagom stora grupper, det togs alltså ingen hänsyn till ojämnheter som framförallt brukade visa sig på matematiklektionerna, utan alla blev ett genomsnitt och sorterades.

Att det inte ledde till mer bråk och problem för lärarna måste nog ha förvånat dem själva mest, de kan väl egentligen inte på riktigt trott att det skulle gå att genomföra en sådan här sak i en så särskilt "orolig" årgång som min var. Men det gick alltså, ett helt läsår hann passera innan de fick slopa det för att kommande årskull hade speciella natur- och idrottsklasser.

Jag minns att för oss i blå gruppen var det som en dans på rosor, vi fick i många fall de betyg vi bad om, kunde dra oss undan för intellektuella diskussioner närhelst vi ville och blev till och med bjudna på kaffe och kaka av matsalspersonalen, fast det hade å andra sidan kanske mindre att göra med blå gruppen.

Bäst minns jag ett muntligt prov i geografi i slutet av året, precis innan slutbetygen skulle sättas. Jag och min partner hade svarat tillfredsställande men icke uttömmande på ett antal frågor om jordens yta och läraren gav oss ett VG. Vi, och vår sida, var dock inte nöjda med det betyget utan tyckte vi var väl förtjänta av ett MVG. Han tvekade först men ställde sedan två frågor, varav en om Islands vulkaner, som vi bollade mellan varandra och även med honom innan han tyckte vi gjort oss förtjänta av ett högre betyg.

Efter texten;
*Fast det var å andra sidan samme lärare som spelat in dokumentärfilmer på gamla porrkassetter men inte lyckats bli kvitt de första så förargliga sekunderna.
*Ana min förvåning igår när jag promenerade längs den så välkända Biwasjön och en sköldpadda dök upp vid min sida.
*Vad är egentligen kvantfysik?, finns det på riktigt?

Minnen som man inte har?

Jag har varit på Cypern förut, när jag var liten och orädd, med spring i benen och nyfiken på allt och alla. Jag kommer inte ihåg så mycket från den resan, förutom att jag sprang på stranden, ner mot vattnet och fram till pelikanerna som stod där så lugnt och fridfullt i vattenskvalpet. Jag sprang gång på gång ner mot dem och blev gång på gång upplockad av oroliga föräldrar...tror jag.

För jag vet inte riktigt om jag egentligen kommer ihåg det själv eller om det är bilder och berättelser som gör att jag närsomhelst kan plocka fram hela sceneriet. Den sena eftermiddagen när solens styrka börjar avta, strandbaren där alla vuxna sitter, pratar, dricker öl och det är högljutt, den lena, vita sanden som rinner mellan fötterna, skvätter när jag springer och det mörkblåa, nästan turkosa havet som smakar salt.

Och pelikanerna.

...Eller,...är det verkligen jag på bilderna?

Gion Matsuri

Fakta om festivalen

Så tyckte vi;

• Härligt att se så många klädda i Yukattas
• Oturligt nog regnade det oavbrutet den stora festivaldagen och det blev fäktning med paraplyerna
• För första och enda gången fick jag se Kyotos gator riktigt skräpiga
• Japanska festivaler är imponerande -på sitt sätt
• Å som vi åt från alla matstånd, is med sås, chokladbanan, friterade jag-vet-inte-vad, japanska pizzor, risbröd med ägg och majonäs...
• Fast det vi undrade mest över var om folk egentligen var på väg någonstans när de gick fram och tillbaka på de avspärrade vägarna, eller om de bara tittade på andra, precis som vi.

Soppa med sugrör

Det var när jag gick i mellanstadiet på Ormstaskolan, Lennart Ström hade tagit över som rektor och det var vårtermin. Att det var fint just den här dagen vet jag eftersom alla samlats ute på fotbollsplanen för en hård rastuppgörelse, vanligtvis var vi bara ett fåtal som lirade enmål eller volleykick, ni vet leken där tre prickar blir straff och straffet oftast var krutning i röven, men just den här dagen var alla med och vi spelade över hela planen.

Jag ska säga att jag inte kommer ihåg ställningen i matchen när det här hände men jag tror nog att det var ganska jämt eftersom vi alla var svettiga, det var många hårda ord och det var en sån dag då man kunde vinna odödlighet genom att göra ett särskilt lyckat trick, en fint eller kanske en tunnel. Jag hade kommit en bit på vägen genom att lite nonchalant möta bollen, nästan låta den rulla förbi innan jag satte dit hälen och ändrade bollens riktning lite men ändå tillräckligt för att frispela en av mina klasskompisar i 4OA. Fast jag tror han missade.

Minnet säger mig att när jag sprang mot systers sjukstuga så ringde de in till eftermiddagslektionerna, men jag är inte riktigt säker. Det hade varit en hård kamp vid hörnflaggan, jag hade kommit först till bollen och nickat den med mig när han satte upp knät. Det var inte fult och inte heller illa ment, han kom bara försent. Och jag hade munnen halvöppen med tungan i vädret. Det gjorde lite ont först, sved till och sen fylldes hela munnen med blod. Spelet stannade upp när jag spottade och jag tänkte nog att syster visste bäst hur man skulle ta hand om tungor med hål i.

Det här var även på den tiden när lärarna ännu inte fått ge vika för utrymmesbristen i skolan, innan personalrummet blev bibliotek, konferensrummet blev ett utrymme för barn med speciella behov och rektorns kontor gjordes om till replokal för skolkören. Sålunda hade alltså lärarna och den administrativa personalen en hel korridorslänga till förfogande där elever inte alls var välkomna och allra minst de busiga. Fast att de busiga var minst välkomna hade nog mer att göra med säkerheten, för ett rykte på skolan gjorde gällande att en kille som slutat på skolan sommaren innan hade gjort ett bejublat uttåg med en välriktad "karatespark" i huvudet på vår gamla rektor.

Så självklart stötte jag på patrull när jag skulle gena genom lärarkorridoren till sjuksyster, där hörde jag inte hemma. Men nu var det så att jag kunde ju inte säga något till mitt försvar, då munnen för tillfället var ur bruk. Fast jag försökte, frustade, pekade, gjorde ljud med näsan så ville de inte förstå, de samlade ihop sig och försökte mota ut mig. Då gjorde jag nåt jag inte är stolt över men ändå, såhär i efterhand är lite komiskt. Jag spottade ut en munfull blod rakt ner på deras finpolerade lärargolv. Hur de reagerade vet jag inte, för jag försvann snabbt genom korridoren, bort till syster och fick is att stoppa blodflödet med.

Då tungan inte var av och det är lite svårt att gipsa eller bandagera tungan så fick den helt enkelt vara, syster sa att om jag lämnade den ifred en vecka eller två så skulle den läka av sig själv. Och jag kunde förstås inte använda den, det enda jag fick äta var soppa med sugrör. Och där och då var nog det bittraste att få se på när syskonen drack läsk och åt godis under helgen medan jag själv hade min köttsoppa med köttbitar som ändå inte kom upp genom sugröret.

Lillebror lär sig läsa.

Det bara händer ibland. Att jag kommer och tänker på en vanlig torsdagseftermiddag hemma vid köksbordet för cirkus åtta(?) år sedan.

Vi hade som så ofta ätit köttbullar och makaroner och satt kvar vid bordet och pratade om allt mellan himmel och jord; jobbet, fotboll, nyheter och planer för framtiden. Och Skola. Lillebror sa han hade lärt sig läsa och vi trodde väl inte på honom, han hade inte riktigt visat framfötterna på det planet tidigare; så vi bad honom helt enkelt visa det.

(Någon pekar på ketchupflaskan)
-läs det här!
-Kää-tssch-uup

(Vi blev imponerade, inte trodde vi att han verkligen lärt sig men han bevisade oss fel med sin perfekta ljudning, ketchup är trots allt ett rätt svårt ord att läsa.)
-Bravo, men varför har du inte sagt något tidigare?
(Någon pekar på mjölkpaketet)
-läs det här också!

(Han andas djupt och koncentrerar sig, men ser inte det minsta besvärad ut)
-Miii
(börjar han och spänner ögonen i paketet)
-ööö
(det verkar ha varit en svår bokstav och det tar någon sekund innan han kan avsluta)
-llk

Här stannade vi andra runt bordet upp och fick inte riktigt fram något ljud men vi tittade alla på varandra och snart brast vi alla ut i skratt.

...Nej, lilla gubben, det stod inte mjölk, det stod Arla.

Dille på HTML

Istället för att plugga kanji har vi båda suttit hela dagen med varsin blogg och lekt med de nya HTML-koderna vi lyckades lära oss häromkvällen.

Jag har gjort lite olika grejer, ändrat, bytt namn, lagt till lite länkar och några av mina personliga favoritinlägg i högerkolumnen.

....visst blev det bättre?

Natsuyasumi...typ

Jo, idag hade jag mina sista lektioner och det ska sägas att det inte var det minsta sorgligt att gå därifrån efteråt.

Språkutbildningen i det här landet är inget vidare, om inte annat så vet nog alla ni som försökt prata engelska med en Japan som inte har bott utomlands i minst fem år att det är näst intill omöjligt. Eller nu var jag kanske lite hård, för har ni någon gång mottagit ett mail, arbete eller brev från en japan skrivet på engelska så vet ni att är ni inte språkforskare så kommer ni någon gång få konsultera en ordbok. För så är det, läsa och skriva får man lära sig, men med pratandet och lyssnandet är det lite annorlunda.

Jag har nu en vecka på mig att plugga inför mina prov, ett i grammatik, ett muntligt och till sist ett i kanji. Vad gäller kanjiprovet så är min lärare rädd att hon ska få skämmas inför de andra lärarna när mitt resultat presenteras.

Och det var så typiskt, just idag, terminens sista dag fick vi spela spel med konversationskort. Efter att jag efterfrågat muntliga övningar så länge, där vi själva får bygga meningar och inte behöver använda oss av ett speciellt kapitels grammatikövningar. Ja, då gick det som det gick...eller inte gick.

Tänk som min klasskompis Jousan, hon har under de här fyra månaderna kommunicerat med någon av lärarna, inte med klasskompisarna men lik förbannat kommer hon få bättre än mig på två av de tre proven, och slutligen högre betyg. Det är så illa att jag nästan överväger att bli lärare i det här landet.

Jag menar, har man pluggat japanska 3-4 år i Kina, kan nästan alla japanska kanjin från start, bor i Japan och har pluggat här i fyra månader så borde man väl kunna säga någonting om någonting någongång. Typ berätta om familjen, säga hur man mår, prata om sina intressen, bara något litet som man inte läser direkt från ett papper.

Jag, stammarn som de kallar mig, är väl kanske inte rätt person att klaga när jag själv knappt kan skriva mitt eget namn -men ändå, jag kan i alla fall fråga om vägen och be att få påfyllning i min ölbägare.

Det hade inte gjort någon skillnad om vi hade pluggat fysik och skulle lära oss grundämnena, i vilken ordning de kommer och vad de består av. Det hade bara varit för henne att lära sig det utantill och skriva det på proven...använda, användning för, användningsområden...va!?...nä...varför då?

Sommaren 2002, vad hände då?

När vi var i Kobe åkte vi linbana upp till ett "fragrance museum" där det fanns lukttester av en hel del av moder jords mer lyckosamma bedrifter. Det fanns jasmin, rosmarin, mint, lavendel, curry, kamomill och många fler med dem, men framförallt fanns där kanel. Och det ska jag säga mina vänner, att det är inte ofta en doft får mig att färdas fyra år bakåt i tiden.

Som morgonen då städerskan kom in i vårt rum och fann att frysen, kylen, ja allt hade isats igen och myntade uttrycket "very ice"

Jo, doften av kanel tog med mig långt tillbaka, bakom Japan, innan det vilda livet i Växjö, före studenten, tandställningen men inte hem till Vallentuna utan till en balkong på ett hotell vi kan kalla "annexet" på Ayia Napa. Den speciella dagen i fråga låg någonstans i den tunga dimma som våra två veckor enklast beskrivs som. För det var ju så då; vissa var för unga för krogen hemma, andra ville inte visa sig onyktra och en del var bara svenskar; körde så hårt att de låg hemma i diverse icke diagnosticerade sjukdomar i veckor efteråt, "vi var ju utomlands lixom".

Som killen (inte i mitt gäng bör sägas) vi fick bära hem till hans hotell efter att han blivit bjuden på en "minttablett".

Jag tror inte att det var den dagen en av mina goda vänner, för att inte bränna sig, la sig påklädd och sov under ett parasoll medan vi andra kastade boll, spände musklerna och kastade förstulna blickar på alla unga flickor som strosade runt så oskyldigt i, om ens det, färggranna bikinis. Han gjorde bara ett misstag, han glömde fötterna och om jag inte minns fel kunde han inte använda skor under resten av resan, det såg ut som om Zeus, åskguden, varit där och präntat in sin symbol.

Som de två förnuftiga killarna vi träffade på Arlanda, Lillen med popluggen och han kompis. När deras vecka var över hade de insett att det fanns bra mycket bättre användningsområden för after-sun-lotionen än vad de själv tänkt sig.

Med största säkerhet var det heller inte kvällen före natten då jag vaknade upp i ett badkar med tandkräm i öronen och försvann iväg till det där snuskiga hotellet där alla hade sex i poolen och bartendern aldrig sa stopp, nej eller stängde. Där fann jag min vän sovandes vid ett bord och när jag väckte honom ville han fortsätta konversationen med den påstått snygga tjejen som han haft innan han somnat, eller som han trodde han fortfarande hade.

Som det vagt bekanta tjejgänget, alla förhållandevis pryda på hemmaplan, som räknade och jämförde erövningar dag för dag; skröt och om jag inte missminner mig hann vinnaren med tio på två veckor medan den sämste (en på många sätt oattraktiv flicka) bara fick ihop fyra.

Och jag vet att det inte var beachpartyt, kvällen då vi var starka, nordiska hjältar som klarade av mängder av cypriotisk fuskvodka för "den här smakar ju ingenting, jag ska svepa 10 innan maten". Hur vi badade precis innan bussen gick tillbaka till stan, tog med mängder av is på bussen, spottade på busschauffören, stal två aftonbladet och gick hem i säng.

Som eldshoverna på "Grabbarna Grus", hur vi alla köpte t-shirts det stod "Dolce&Grabbarna" på. Så jäkla coolt.

Det skulle kunna vara kvällen då vi hade inkastare till vårt fashionabla party på andra våningen, fullt utrustat med cd-freestyle och av strandvärmen söndersmälta högtalare. Inte för att det behövdes, vi sjöng ju, Cornelis, pojkband, Uggla men framförallt Ledin; och som vi undrade "Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig..." . Och visst var det en lyckad strategi; folk for upp i klasar, snygga, fula och fulla, fler trubadurer och flickor, massa flickor.

Som alla Bandanas vi använde, som alla andra men ändå så överlägset.

Nej, av just den här kvällen minns jag inte mycket annat än kanel. Vi hade varit på Nissy Beach under dagen och jag hade battlat med juiceförsäljaren, han ville sälja juice och jag...ja, jag hade nog kunnat sälja vad som helst där och då. Vi hade bråkat om pengar vi hittat i vatten, en av oss drunknade nästan i vågorna, luftmadrasserna hade pajat i taxin och vi hade tränat på att konversera toplesstjejer utan att låta blicken sväva fritt. Eftersom vi hade kört en del tennis innan så kändes det så givet att berätta om att vi var tennisproffs som var där för cypriotiska öppna, och funkade inte det...ja, då körde vi den om havsmonstrena på det mörka.

Jag tror det var när vi var på väg tillbaks efter middagen, jag hade precis köpt en Romatröja, vi hade kollat på t-shirts modell "Ayia Napa-gänget 2002" när vi hittade guldet i en liten närbutik. Kanelsprit. Vi köpte det mest som en kul grej, sprit var inte så dyrt i affärerna och vi hade ju sommarjobbat, tjänat storkovan.

Som den kvällen vi gav oss ut och sa att vi spelade i det svenska bandet "Tiger", tiggde sprit, flörtade, drog historier om det hårda livet som rockstjärnor, tog emot ansökningar om dansare till vår stora scenshov, det var till och med folk som sjöng för oss i hopp om att få en plats i kören. Sen slutade allt i att någon skickade en stor hund efter oss och vi sprang hela bargatan tillbaka upp till hotellet.

Och som det smakade. De skimrade guldflarnen lovade en mjuk, behaglig smak, den friska doften som fick ögonen att tåras sa något helt annat. Och visst hade ögat ännu en gång bedragit oss, den såsiga konsistensen behövde inte mer än att snudda vid våra tungor innan det frätte och vi vrålade av välbehag. För så var det, trots att vi led så var det en njutning. Kanel var det nya "shittet", vi gömde undan flaskan för att inte behöva bjuda runt på vår skatt och smet iväg då och då för att få den där känslan igen.

Länge Leve... utland, ungdomsfyllor, minnen, oberoende, vännerna och den där kanelen.

F -för framtid, fuck off och filmer

Jo, nog var det så att jag skrattade lite, smålog sådär i smyg samtidigt som jag såg den störste vandra ut för gott utan att ens slänga en blick mot den guldskinande pokalen. Det blev på något sätt en alldeles för stor chock, han, den överlägset bästa av de bolltrillare jag vuxit upp med, hade reagerat instinktivt och satt pannan i bröstet på en clown, en förvuxen snorunge, en...vinnare.

Det bara kom sådär lagom stillsamt och utan att jag reagerade på det, jag hade tänkt tanken förr men aldrig tidigare hade jag fastnat vid den och funderat vidare, ungefär som när barns leksaker blir intressanta så fort någon annan vill låna dem. Jag ska tillbaka nästa år, jobba på IKEA i Tokyo och börja spinna väven därifrån -att jag inte förstått tidigare att sådant är mitt öde.

Inte så att jag inte hört om de tidigare, jag har väl bara inte förstått storheten förrän jag såg "Casablanca" och vände bort blicken när Rick stirrade sådär sorgset på mig, drog efter andan när Ilsa äntrade baren "Rick's" och ville flytta till Paris för att kärlek var som vackrast där. Det var efter den filmen det släppte och nu vill jag ingenting annat än att se svartvita, repade filmer från förr; de tänkte lite mer då, lät dialogen föra filmerna vidare istället för explosioner och nakna bröst.


Efter texten;
*Förbud för puckon att färga håret blont -av många anledningar
*När jag läste om att så snart flytta tillbaka till landet med sneda ben och utan starka kryddor så börjar jag tveka lite igen
*Till saker vi ska göra kan läggas; gå på Gion-matsuri och titta på världens största fytverkeri i Osaka.
*Jag har lagt ut en lina till min vän "sportjournalisten" om att vi ska ha en gemensam blogg lagom till hösten; han är Bank, jag är Olsson.
*Jag har klippt hon med lockarna -och det blev snyggt.
*Om ni förresten undrar varför ni ibland får olika versioner av händelseförlopp här och i hennes resedagbok så beror det på att vi inte läser varandra alls...om man räknar bort att min blogg är hennes startsida

Som om att vara där

Det flyger raketer i luften, folk åker runt på gatorna och tutar med bilarna, på min stammisbar satt det flera större sällskap, drack öl och pratade förväntningar. Trots att vi är så långt bort, att matchen inte börjar förrän fyra på natten så har alla slutit upp. När jag var inne i Kyoto tidigare idag såg jag stora flaggor, semifinalerna visades på storbildskärmar ute på stora torget och alla var där. Det var de unga barnen i matchtröjor som lekte med bollar och bråkade om vem som skulle vara Zidane, kvinnorna som drömde om sin egen Beckham och männen som jämförde tipskuponger och analyserade laguppställningar.

Och värmen ligger på, det är behagligt och vinden fläktar; det kommer bli en underbar natt där ute på torget, de räknar med att det kommer 100.000 kanske fler, alla vill se finalen och låta sig bjudas på en sista show, förälska sig så kraftigt att deras kärlek klarar ytterligare fyra års väntan tills deras egna tappra mannar knyter skosnören och förbereder sig för den stora finalen.

Yran har så tagit över staden att det pratas om att det är inoficiell helgdag imorgon, att folk inte kommer gå till jobbet...att folk förtjänar att få sova ruset av sig efter nattens firande. Här i huset går de nu med en trumma och ropar på alla att samla ihop sig, säger att vi snart ska åka in igen. Själv har jag fått tag på en gammal juventuströja det står Del Piero på och det får duga. Igår, i förrgår och många veckor tillbaks hade jag inte trott det om mig själv, att jag skulle hålla på de tråkiga, fuskande, synnerligen cyniska Italienarna, men nu sitter jag här och är berusad av vin, sång och sekvenser av Cannavaros försvarsspel. Det kan inte bli annat än en underbar natt

nu hör jag dem skrika att vi själva ska spela finalen här ute på gräsmattan.
...jag ska bara dricka upp ölen och sen kommer jag ge mitt allt för gli azzuri

En del att hinna med

Vi flängde runt lite i Kobe, åkte linbana, gick i örtträdgårdar med svepande vindar av jasmin, funderade över pittoreska vattenfall, åt mjukglass med lavendelsmak, gick i en liten by med internationella hus, skrattade åt japaner klädda för ett holländskt bröllop, såg en man jonglera med knivar på lina, köpte mat från stånden i chinatown och smålog åt den inte alltför stolta parken, den som de gjort till minne av jordbävningen -95.

Hon har varit här en månad nu och det ska sägas att vi hunnit med en hel del; vi har gjort om min första resa till Osaka, den som nästan tog knäcken på mig, tagit del av atombombens smärtsamma verkan i Hiroshima, klappat hjortar och sett världens största bronsbuddha i Nara, och utöver det otaliga besök i Kyoto att lägga till gårdagen i Kobe.

Det blir en hård höst för mig, tror jag. Förutom att plugga 150%, klara av livet som sambo och försöka befästa min sektions, inom programutskottet, överlägsenhet i fantasi och kreativitet gällande partaj och annat qul så ska jag bli fadder åt en liten japanska. Även om det är en välgörenhet med många baktankar så blir det väl till att hjälpa henne med allt, allt och lite till...

Vi hade bestämda planer om att åka till Kina, men där ska sägas att vi vacklar lite nu. Vi funderar på om det verkligen är värt det, trots allt kostar det nästan lika mycket som det hade kostat att åka från Sverige. Då går istället resonemanget som så att vi får åka någon annan gång, kanske prova transsibiriska järnvägen från Moskva istället. Jo, så är det, Kina är inställt!

För det är lite så att jag går på halvfart i pluggandet nu...lägger min energi på att förstå grammatiken istället för orden, använder tiden till annat än att lära mig nya tecken och tänker att det löser sig till hösten, att alla lektioner instängd i grå betong som hämmar mer än ger inte finns längre då, att jag istället kan få lära mig genom att prata, använda det jag kan och utvecklas så. Det är där hon är min riddare i glasögon och uppsatt hår, ivrig att lära ut och sprida sin kultur vidare.

När jag skrivit mitt sista prov och vinkat farväl till min favoritlärare "Norrfloden", så har vi tio dagar på oss att göra Japan, lägg till det de två kommande helgerna och där har ni det, min tid kvar här...det är mindre än en månad tills vi ses igen, tills vi kan spela kubb på tomten och bada i poolen, en månad tills jag återigen ska visa vem det är som regerar med bollen på gräsmattan...och grilla, och njuta...ja, nog är det dags att komma hem nu.

Efter texten listar saker vi definitivt ska göra innan det är dags att åka hem;

*Bestiga Fujisan; det är ett måste att ha klättrat uppför Japans högsta berg
*Spendera några dagar i Tokyo, glida, kolla människor och turista
*Shoppa upp de sista pengarna vi definitivt inte har på saker vi definitivt inte behöver
*Bli utkastade ur lägenheten när de upptäcker att jag har någon här som stannar efter midnatt-varje dag!
*Försöka sälja alla de saker jag har som inte kommer få plats i resväskan till diverse pundare för överpris.
*Göra en långresa norrut och sen på hemvägen stanna till vid alla ställen som kan tyckas vara intressanta.
*Svettas i genomsnitt sju liter om dagen i den outhärdliga fuktigheten.
*Prova fler delar ur det japanska köket för att sedan kunna döma ut det som lite tråkigt (förutom sushi förstås!".
*Förhoppningsvis klara de avslutande proven.
*Sjunga karaoke -igen, igen och igen.
*Fotografera Erika som Geisha.
*Sola och bada -om bara så för en dag.
*Besöka några tempel, shrines och slott till -det kanske är så att alla inte ser likadana ut.
*Köpa presenter till de som anmäler sig som frivilliga mottagare -det blir sprit, hantverk, geishafigurer, yukatas, ätpinnar, godsaker, vackra bilder, tecknad porr, samurajsvärd (blir det problem i tullen tro?), elektronikprylar och diverse udda kläder från second-hand.
*Planera in lite charmiga repliker som gör att jag inte blir skinnad när jag ska checka in mitt bagage på flygplatsen.

...och dessutom planera ett bröllop, men det berättar jag mer om en annan gång

...och så historierna om mina flipflop

Det var en av de sista kvällarna i Malaysia. Vi satt på en indisk restaurang, jag hade beställt pan-bröd med lite olika såser och en liten skål chicken-curry, när han trippade förbi; RobinsonMille. Fast blond, med mer muskler och barfota. Klart jag blev imponerad, så jag sa till min bordskamrat "det där, det är jag om tio år"

För några dagar sen funderade jag lite över vad det blivit av mina tidigare flipflop och vilka öden de gått till mötes, men inte förrän idag på vägen till videoaffären när den främre gummiremmen brast och jag fick gå runt på de mörka gatorna utan skydd för fötterna kunde jag få upp bilderna av vad som hänt dem.

Det var definitivt en dagen efter, det regnade och jag tänkte inte så mycket när jag genade området mellan universitetet och trettiotvåan där jag bodde. Det var på den tiden då det inte låg en ful röd barack där, det var inga asfalterade parkeringsplatser, bara massa sten, jord och den här regninga dagen; gyttja. Först sjönk jag bara ner i ett djupt hål och drog reflexmässigt upp foten, jo bara foten, sen sjönk jag även med den andra foten men då var jag beredd och spände tårna för att inte tappa ner även vänstern i den gråbruna tomheten. Fast då var slaget redan förlorat, för trots att jag grävde med armar och ben tills hela jag fått en gratis spabehandling har jag aldrig återsett de helvita flopparna med de glänsande gummibanden. Att jag sen torkade av all lera på väggarna i trappuppgången och i hissen...ja, det är en helt annan historia.

Jag ska även meddela att jag köpt ett par nya skor idag. Ett par puma-match, så därför ombeds härmed alla mina vänner och de jag kan tänkas umgås med att inte köpa sådana, om ni redan har gjort det ser jag helst att ni säljer dem till någon jag inte skulle visa mig med.

När det gäller de blåa badtofflorna så var det inte alls lika dramatiskt, åtminstone inte för tofflorna. Det var den dagen vi hade surprisefest för spindelmannen och alla blev så onyktra, vi stod på led och sjöng Ulf Lundell, folk jukkade sönder ballonger och spindelmannen fick själv hälla i sig två brickor med shots. När vi sen gick till "stallet" så var det en norrlänning som trampade mig på hälen och det blåa bandet över foten brast. Jag tänkte inte då, tänkte inte på vilka risker jag tog när jag skuttade in på en stökig studentpub alldeles barfota och inte slutade dansa förrän kvällen var slut och jag fick gå hem med volanger i håret men med bara en toffel.

...och att jag trivdes, det kan ni se på bilden.

Min nya basker

En god vän till mig sa en gång att jag behövde en basker, jag kommer inte riktigt ihåg varför...och när allt kommer omkring spelar det kanske inte så stor roll nu, nu när jag har en.

Vi har alltså varit i Hiroshima. Staden där den första atombomben föll. Den 6 augusti 1945, 08:15. Att staden för evigt är märkt av den dagen förstår ni kanske, att det är monument, parker, minneshallar och museer är väl självklart och som en spot-turist har jag nu sett allt. Nog om det.

Jag hyser kärlek för Japan, det gör jag...man får ta det goda med det onda. Men som i lördag när vi skulle checka in för övernattning, då undrar man lite.

Om inte mitt minne sviker så skrev jag att vi skulle sova på bussen och sen barhoppa under natten medans vi följde kvarsfinalspelet. Det blev inte riktigt så. Om du tycker att jag har trötta ögon på bilden så kan jag säga att jag där inte sovit en blund på 30 timmar. Min partner däremot; hon sov på bardisken på en fullsatt irländsk pub under Tyskland-Argentina, i en skinnsoffa på en bar i stadkärnans utkant under Italien-Ukraina, gömd för personalen på McDonalds tredje våning och till sist med god utsikt över shoppinggatan på Excelsior café.

De hade inga dubbelrum lediga, bara enkelrum och det gjorde oss detsamma. In med en extrasäng och på med lite bränsletillägg så var det fixat. Men icke. Kvinnan i receptionen föreslog att vi tog varsitt enkelrum, sa att vi kunde få kolla på fotbollen tillsammans men att vi skulle sova separat. När vi insisterade föreslog hon ett annat hotell. Så höll det på tills vi snällt betalade för två enkelrum, plockade ut handdukar, kuddar och hygienartiklar från det ena rummet för att sen inte komma tillbaka. -bara i Japan.

Efter texten;

*Om du åker till Hiroshima, glöm inte den heliga ön Miyajima.

*Fotbolls-vm?...vad hände egentligen.

*Som bonus blir det en bild, var noga med att läsa bildtexten ordentligt.