12. Vad kommer du göra när du kommer tillbaka till Sverige.

Jag kommer att sightseea; gå i gamla stan, besöka slottet, strosa runt ute på Djurgården och läsa på om svensk historia. För är det något jag lärt mig av alla frågor om Sverige så är det att jag knappt vet någonting. Samtidigt har jag gnällt på mina japanska vänner att de kan så lite om sin egen historia och inte kan historierna om alla de kända templen och religionerna. Ja, religionerna; i Japan lever buddhismen i symbios med shintoismen. Och efter att ha varit runt halva landet här för att kolla på kända byggnader och dylikt så känner jag mig skyldig att faktiskt lära mig uppskatta allt som vi har hemma i Sverige, det man tar för givet kommer att finnas där imorgon, nästa dag och dagen efter det. Äta är en annan sak jag kommer att göra; inte så att jag inte uppskattar det japanska köket, för det gör jag verkligen, men det ska bli skönt att få komma hem och äta kött, potatis, pasta, kryddstarka korvar, kaviar, ”nyttigt” bröd och kunna köpa färska grönsaker och frukt utan att bli ruinerad.

11. Vilka är de största skillnaderna mellan ditt hemland Sverige och Japan, som du bor i nu? Fördelar/nackdelar.

Kan jag svara allt?, för det är så jag känner. När jag efter ett halvår i Japan träffade en grupp högljudda svenska tjejer blev jag nästan rädd, det var påfrestande och det tog ett tag innan jag vande mig. Inte så att det är helt knäpptyst här men det är högljutt på ett annat sätt, på ett sätt som är svårt att förklara. Människor i Sverige är framåt, vana vid att vara sociala och ibland lite väl snabba att bli ”bästisar”. Här är folk mer reserverade, kontrollerade och det känns ibland som om att ”kallprat” inte finns. Humor finns här men den är väldigt annorlunda; fenomen som ironi och sarkasm existerar knappt och det är väldigt, väldigt ovanligt att man generar någon, får honom eller henne att tappa ansiktet. Något som kan ses som grundstenen i vår humor, ta dig ett steg högre upp genom att sänka någon annan. I Sverige är det många som ifrågasätter, kritiserar och gnäller, här vet alla sin plats i hierarkin och de flesta utför sin plikt med stolthet. En västerlänning gnällde en gång över att japanska studenter inte blir undervisade i att tänka kritisk, kreativt och självständigt, sa att det var viktigt för ett fungerande samhälle. Som svar fick han en motfråga: ”Är det verkligen så viktigt att alla i ett samhälle kan göra det, och leder det automatiskt till ett bättre samhälle?” Jag tänker inte värdera de olika synvinklarna utan vill bara visa på skillnaden, hur olika tankesätten är.

10. Ångrar du någonsin att du valde att åka?

Aldrig, inte för en sekund. Det enda som hade kunnat få mig att känna ånger hade varit om jag känt att jag glidit ifrån de människor som stod mig nära innan jag åkte, något som än så länge inte hänt. Istället har det blivit tvärtom, jag har förstått hur viktig familj och vänner är för mig, tänkt att det inte skulle vara lika kul här i livet om de inte fanns. Och i vanliga fall hade jag önskat att de hade förstått hur jag haft det, sett en del av det jag sett och upplevt det här tillsammans med mig men jag har haft en sådan tur att jag har fått två veckor med min syster, en månad med en kompis och jag kommer få avsluta det hela med två månader tillsammans med min flickvän.

9. Hur har du förändrats som person under din vistelse där?

Förutom de miljöskador, lite tystare, lite blygare, lite artigare, jag har dragit på mig så tror jag inte att det utåt sätt är så mycket. Jag tror det handlar mer om undermedvetna förändringar som kommer av att ha upplevt en helt ny kultur och försökt anpassa sig till den. Jag har nu full förståelse varför man i en ny, spännande kultur söker sig gång efter annan till sina likar, varför man blir förtvivlad ibland och ger upp på sin nya kultur, hur svårt det är att anpassa sig och hur frustrerande det är när man inte längre kan kommunicera med hjälp av ord. Jag har ändrat mina grundantaganden om människor, har fått en annan synvinkel på problem, relationer och vikten av tålamod. Jag har knappt lärt mig någonting om ekonomi som jag läser på universitet hemma men ändå tror jag att det här i slutändan kommer att ha varit det nyttigaste året under min utbildning.

8. Vad saknar du mest med/från Sverige?

Lösgodis! När jag nu snart får mitt tredje besök så är återigen en stor påse med fiskar, colaflaskor, romerska bågar, ahlgrens bilar… min största önskan. Jag saknar även maten; klyftpotatis och en stor oxfilébit är dyrt här, och svårt eftersom jag inte har någon ugn i lägenheten, bara en fiskgrill. Jag saknar även det typiskt svenska, folk som efter en blöt kväll ute byter livshistorier med varandra, släpper in människor och bjuder på sig själva, här är det ofta ytligt och på en annan nivå. Minglandet; tanken att man ska träffa nya människor och göra sig nya bekantskaper, här är allting väldigt koncentrerat runt små grupper som helst inte släpper in nya medlemmar.

7. Vad är det bästa med Japan?

Japan har 130miljoner invånare på en yta jämförbar med Sveriges. Det finns plats för alla märkliga subkulturer, efterfrågan på de märkligaste tjänsterna och alltid något att sysselsätta sig med. Här där jag bor, en bit utanför kulturmetropolen Kyoto så har vi flera köpcenter, ett antal dygnet-runt-öppna ”convinient stores”, stora spelhallar, ”amusement parks” med alla olika nöjen typ karaoke, flera barer, strippklubbar och tre McDonalds inom en halvtimmes promenad. Det finns fräscha toaletter överallt, du behöver aldrig vara rädd för att bli överfallen eller rånad, inte ens ficktjuvar har jag hört om. Och kulturen förstås. Det finns tempel och helgedomar lite överallt; stora, flådiga, fulla med turister, små, gamla, slitna, små, privata. Blomsterarrangemang, teceremonier och picknick under körsbärsblomningen har följt med länge, alla hundratusentals gudar likaså. Även om det hela tiden kommer influenser utifrån så finns det nästan alltid ett japanskt sätt att göra saker på, vare sig det gäller matlagning, göra intressant tv, fira kristna högtider eller bygga hus.

6. Hur är det att studera i Japan?

Att studera i Japan handlar om en sak: att närvara. Det spelar ingen roll vad du gör, bara du är där. Många sover ikapp sömnlösa nätter eller sysslar med annat men de är alltid där. Om kvalitén på utbildningen kan jag bara säga som så att det är ganska normal nivå –för högstadiet(!). I det här landet hänger det mesta på vad du gör innan universitetet, på intagningsprovet. Varje år hålls nationella intagningsprov och utifrån det resultatet rankas studenterna och fördelar sig på de tydligt rangordnade universiteten. Får du en hög poäng på provet och kommer in på Tokyo universitet så behöver du inte oroa dig så mycket mer i livet, det är nämligen härifrån nästan samtliga toppar inom näringsliv och politik kommer.

5. Hur är människorna? Har du fått några nya vänner?

Många utlänningar som kommer till Japan gnäller om hur svårt det är att göra sig vänner och det stämmer. Att jämföra en svensk students liv med en japansk students går inte. Här finns inte CSN eller fritid, onsdagspubar och sovmorgnar. Nästan alla har deltidsjobb som de är på om de inte är i skolan, inte gör läxorna eller sover på tåget. Sådana omständigheter gör det svårt men jag har försökt och lyckats skaffa mig några japanska vänner, men det är svårt att komma varandra nära när det inte finns tid att ses så ofta. Och även om det hade funnits mer tid så hade det varit svårt. Här pratar man inte öppet om känslor, man spelar inte över och det finns inget utrymme för att komma så tätt inpå varandra som vi gör hemma.

4. Hur blev/blir du bemött av människorna i landet?

Jag är vit, jag är blond, jag är Beckham. Det var värst i början, nu har de vant sig vid mig på samma sätt som jag vant mig vid dem. En del pekar och viskar, många är nyfikna men alla är trevliga. Fast det kommer alltid vara en gräns mellan oss; jag kommer aldrig att kunna bli en av dem oavsett hur länge jag bor här, hur väl jag talar språket och hur många halvjapanska barn jag får.

3. Hur kände du dig i början, ensam i ett främmande land?

Min första dag var jag fast i en dimmig bubbla av kaos, oförmögen att ta mig ur och kulturchockad å det grövsta. Det började redan på flygplatsen; utan att kunna förklara varför slet de upp min väska och gick igenom den långsamt och metodiskt, plagg för plagg. Sen blev det värre. När jag väl kom till Osaka, där jag tänkt spendera några dagar innan skolan startade, blev jag överfallen av en värme och luftfuktighet ingen kan beskriva, desto mindre leva i. Jag var drypande blöt, trött på gränsen till sanslös och släpade runt på en femtiokilosväska i ett land där ingen kunde prata engelska, ingen förstod vad jag ville och gav mig själv ut på jakt efter ett hotell. Fråga mig inte varför men jag hamnade på smågator, i gränder och långt borta från hetsen och jäktet runt stationen. Där fanns det tre typer av verksamheter. Barer; trånga, knappt med plats för bardisk och stolar. Affärer; med väggarna fyllda av grimaserande, avklädda, gråtande, onanerande och skrikande unga flickor, ofta yngre än så. Hotell; nätta, i marmor, med bilder på rum i olika perversa utstyrslar, med skynke för receptionen så att jag inte kunde se de som gång efter annan nekade mig inträde. Jag besökte ett trettiotal sådana innan jag tog tåget till Kyoto där jag fann ett hotell och föll ihop medvetslös på sängen.

2. Vad hade du för inställning till det hela innan du åkte?

Jag minns att jag satt med en lapp som vi fått från vårt ”International Office”, meningen var att vi skulle skriva brev till oss själva, berätta om vad vi trodde, vad vi förväntade oss och sen få tillbaka det brevet när vi kom hem. Mitt brev förblev tomt, inte för att jag inte ville, inte försökte utan för att jag inte visste någonting. Min lillebror hade lekt med Pokémon, jag hade hört om att de hade tecknat för vuxna, visste att barnen hade skoluniform och männen mörka kostymer, visste att mycket av de elektronikprodukter vi använder kommer härifrån. Men sen var det stopp, jag kunde inte ens gissa mig till hur livet kunde tänkas vara.

1. Hur kommer det sig att du befinner dig i Japan?

Det började nog någon gång under gymnasiet, jag förstod att jag inte var redo för ett heltidsjobb och valde sålunda att börja plugga på universitetet direkt. När sedan chansen kom att plugga utomlands kände jag att det var min tur att resa och uppleva saker, som många gör efter gymnasiet, och samtidigt lära mig någonting på vägen, ha en fast punkt och en sysselsättning. Att det blev just Japan kan till viss del tillskrivas min japanske programansvarige på universitet som förespråkade Japan samtidigt som jag själv kände att jag ville göra någonting annorlunda, se någonting som inte många andra i min ”värld” sett. Jag ville inte åka ut i Europa, till USA eller Australien, det kändes som om att jag behövde någonting helt nytt och då var möjligheten att kunna åka till Japan väldigt tilltalande.

"Måste du göra sådär med tungan?"

"Såhär har jag känt mig varje morgon de senaste sju veckorna"

Det är dags nu, det händer, jag är där, planet drar igång, lyfter upp mot en blå himmel och siktar in sig på nästa mål, upplevelse, resa, regnperiod och erfarenhet. Typ.

Ni vet känslan när man ska åka på livs semester och trots det ser fram emot att komma tillbaka. Då jäklar ska det mycket till för att man ska ha rätt att klaga på någonting.

Vi kommer börja i Kuala Lumpur; Shoppa, partaja, bekanta oss med kulturen och leva loppan på lyxhotell. Sen blir det Penang; paradiset med de vita stränderna och turkosa vattnet, träffa familjen och njuta av livet. Därifrån gör vi en avstickare till den södra delen av Thailand; vad vi ska göra där vet jag inte riktigt. Tillbaka till Penang där vi ska få vara med om en Malaysisk bröllopsceremoni och ännu mer semester. Det hela avslutas sen med nån dag till i Kuala Lumpur för shopping och kanske lite sightseeing.

Efter texten;

• Två dagar efter att jag kommer tillbaka har jag prov på 130 nya kanji. Nog för att jag tänkt plugga lite men det får jag nog lägga i facket för omöjligheter.
• Jag har lagt in önskemål om trekking i regnskogen och dykning, det ska tydligen vara rätt hett.
• När jag bodde i Växjö tröttnade jag så på disken att jag började använda engångstallrikar. Wayne har gjort likadant märkte jag nu när jag var ut med soporna. Fast han har använt riktigt porslin.
• För de som inte vet så ska jag hälsa på min malaysiske rumskompis Wayne och gå på hans äldre brors bröllop.

Tom i bollen

36 timmar kvar till avgång.

Ni vet när ni är ute och promenerar, jäser i solen eller bara dagdrömmer. Då funderar ni på saker eller hur?, det kan vara egentligen vad som helst, typ; grannarna, problem ni har, stökiga ungar, vilka som bör styra Sverige, om det är trendigt med röda jeans eller kanske nåt ni läst i tidningen. Folk gör så mest, släpper loss lite och låter tankarna vandra. Jag gör inte det. Istället tänker jag på verb, konstiga kinesiska tecken, meningsbyggnader, konversationer jag kan tänkas komma att ha och konversationer jag haft.

Det är regnperiod i Malaysia nu förresten. På www.weather.com står det om "scattered t-storms".

Och det är i sanning lite synd att det blivit så, för det är ju ofta de där ögonblicken man inte riktig har koll på vad man tänker som det bara slår en, de bra idéerna, uppenbarelserna om livets mening och all annan djupare förståelse. Jag har avsiktligt spärrat av den delen av huvudet för tillfället, allt för att lära mig snabbare, nå nästa nivå och sluta känna sådan ånger över att jag mina första åtta månader i det här landet lärde mig att fråga "hur står det till"

Men det är nog inte så dumt ändå. Hade det varit idel sol på Okinawa så hade jag aldrig haft min bästa fjällvandringsupplevelse i hårt väder någonsin...bara en sån sak gör ju att man gillar regn.

Fast om man vänder på steken så tänkte jag nog alldeles för mycket de åtta månaderna, vad jag gör nu är väl mer att jämna ut det lite. Och hade det varit så illa så hade jag inte tillbringat minst en timme varje dag läsandes svenska fotbollsnyheter...

Efter texten;
*William; fick se hans portfolio idag, inte alls illa. Dock är det tydligt att de använder honom som söt, för det var inte några massmördare man möttes av direkt.

Såhär 55 timmar innan.

Personalen på "international office" trodde verkligen att jag skulle åka till Malaysia bara över helgen när jag sa jag åker på fredag...de fick nästan spader när jag sa att jag blir borta i tio dagar.

Japansk tv är verkligen inte min grej; igår kollade jag på ett långt program som handlade om längden på kjolarna som flickorna har i skolan. De diskuterade hur viktigt väldigt uppvikta kjolar är för popularitet och därmed välmående. Som bonus fick man se gamla klipp på när lärarna mätte längden på kjolarna med linjal. De gör fortfarande så men klippen var ändå uppemot 25år gamla.

Det slog mig igår att vi inte har någon kontaktinfo till Wayne, vi får helt enkelt hoppas han möter oss på flygplatsen.

Jag hade hatt på mig förra veckan. Idag lunchade jag med två tjejer som kommenterade hur fint det var. Bra så. Men de hade även noterat att jag var väldigt trött alla dagar förra veckan, utan att vi hade pratat en enda gång. Jag blir lika förvånad varje gång något sådant händer, hur klarar folk att lägga märke till sådana detaljer? Själv kan jag inte ens komma ihåg vad jag haft för kläder på mig de senaste dagarna, än mindre vad andra haft på sig.

Efter texten;
*Jag har genomfört en intervju med lillasyster, möjligt att ni kan få ta del av den under min frånvaro.
*Är det någon som vet vad som är schysst bröllopsklädsel i Malaysia? Hel kostym känns minst sagt varmt.
*Jag har som ensamboende flyttat ut i vardagsrummet, ett beteende jag haft så länge jag kan minnas. Alla kvällar jag var ensam hemma som liten valde jag att sova i vardagsrummet.
*Och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska sy upp, nu är jag inne på frack.
*Jag har lurat Yusaku så många gånger i interntelefonen nu att det snart inte är roligt längre. Idag var jag amerikansk polis som skulle gripa brasilianaren i huset. Allt han fick fram var ett ynkligt "hai"
*Min hetsbantning gav inget resultat -den här gången heller.

Intercultural communication och dåligt samvete

Har ni sett beautiful mind?, jag kör den stilen nu. Mina fönsterrutor är fulla med konstiga figurer och tecken, det är dags att lära sig kanji.

Vi var på Theos (en fransk snubbe som bott med Steve och Nouka ett tag) sayonaraparty igår. Det var ett party med temat rubiks kub, vilket innebar att alla skulle komma i olika färger och sen skulle det bytas tills alla var enfärgade. Några lyckades med det, men mest handlade det om killar i kjol, killar i bh, killar i linne och killar i string.

Jag ska egentligen vara på någon form av sammankomst nu men jag avbokade två timmar innan och nu har jag dåligt samvete. Två japanskor hade bokat in mig på den här månadens enda lediga dag och jag hoppar det. Usch vilken dålig människa jag är.

Det var blandat med nationaliteter. Fransmän, svenskar, britter, holländare, jänkare, nya zeeländare, nordirländare, japaner och säkert fler som jag inte kommer på. Alla på golvet i ett japanskt hus, alla berusade, alla skrattandes och alla på olika språk.

Och det ska sägas att vi svenskar var de tråkigaste, gråaste och minst lekfulla; knappt alls. För egen del skyller jag på att jag började kvällen med att bjuda bort den enda vinflaskan jag hade med mig...och jag dansar aldrig nykter.

Efter texten;
*Franska är inte så charmigt -Spanska gäller fortfarande.
*Nu är det tamejtusan bara timmar kvar.
*Wayne "glömde" ta hand om disken innan han drog. och jag som inte ens tycker om att diska.

Samma gamla visa

Gick till Popeyes igen. Det mesta var som vanligt; röken, Karl-Alfred på hyllan, de omaka borden, autograferna på väggarna, 60-talsmusiken och Tenshou. Vi kom in satt ner, beställde vår öl och sen planerade vi, drömde, diskuterade och jag trodde för en sekund när jag slöt ögonen att jag redan var i Malaysia.

Skolan är rätt tung nu. Jag har packat på mig en överfull ryggsäck och det gäller att hitta platser där jag kan lämpa av allt. Det går inte fort längre, det hackar och puttrar, men allt är ny, obefläckad mark för mig så jag har svårt att hinna med. Svårt att lära mig använda en sak innan det är dags för nästa.

Fast det var trots allt en sak som var annorlunda, väldigt annorlunda. Wayne behöver inte tolka längre, jag behöver inte bli översatt längre, jag kan hänga med och förstå. På japanska

Jag bestämde mig idag för att hoppa av den enda kurs jag har på engelska, "Intercultural communication". Jag tänker inte göra om förra terminens misstag och lägga ner massa timmar på att tillfredsställa en amerikansk gubbstrutt som tror att hans lektioner är ända vägen till förståelse i det här samhället. Må så vara att det är väldigt intressant att diskutera offentliga kyssar med alla sorters kulturer men det är helt enkelt inte värt det.

Men å andra sidan vet jag inte om jag hade behövt just de diskussionerna. Sex, porr, hasch, sex, alkoholism, prostitution, sex, om prime minister och president är samma sak, utländsk valuta och Tenshous frus oförmåga i sängen. Lika bra det, då vet jag i alla fall vad jag inte gått miste om tidigare.


Efter texten;
*Om ni har glömt så är det imorgon William har sin photoshoot.
*Jo, Tenshou frågade tom om Erika kunde ta med sig svensk porr när hon kommer hit. Jag svarade att hon nog ställer sig tveksam till det.
*7½ dag kvar nu. Hur långt är det för dig?

Jag vet, jag borde inte vara arg.

Vi håller tal på japanska lite då och då som videofilmas. När terminen är slut kommer vi erhålla en DVD med våra samlade prestationer. Lova mig snälla att vi kan hoppa över 16Maj, för ingen kommer bli glad av att se ett nervöst vrak med skakande händer som försöker improvisera på ett språk han inte känner.

Det börjar gå nedför nu igen, steg för steg i sakta mak. Sakta för att jag trampar i med hela foten och ett steg i taget för att jag vill stanna upp, inte gå nedför. Men det är väl så, man är ur form ibland, kan inte ibland, tvivlar ibland. Som idag är jag arg på kvinnan på posten, hon som vägrade förstå att jag inte förstod, hon som pratade fortare ju mer jag bad henne sakta ner, hon som lyckligtvis gav upp hoppet om att få mig att förstå och gav luren till en lite förståndigare tjej.

Efter texten;
*Jag lovar att jag hade motsvarande 5000:- här nyss, nu har jag ingenting.
*Nu har jag hittat en affär med utländska varor; jag köpte haribo, toblerone och kryddstark korv.
*Efter att jag snart gått igenom alla videbutikens filmer har jag hittat Lotta på bråkmakargatan, Pippi, Bullerbybarna och mitt liv som hund.
*Re-entry permit -check!
*Biljett -check!
*Det blir inget mer saftigt skvaller om Hjulio, han har hittat hit nu

Jag är svensk. Jag bryr mig om vädret.

Det svajar, svänger, öser och stannar upp. Vädret. Jag har varit naken, dyngsur av svett, lite påklädd, dyngsur av regn, fullt påklädd och med gåshud på armarna. Det är lite som att bli bjuden på en whisky just nu, det kan liksom inte sluta bra...och det kommer bli värre.

Jag vet inte hur många som såg mina bilder från jidai matsuri (åldrarnas festival) i höstas men jag vet att de fick kritik för att vara minst sagt tråkiga. Idag har jag varit på a0i matsuri, brorsan typ, och där var det så tråkigt att jag inte ens tog kort. Den handlar om Heianperioden då nuvarande Kyoto var huvudstad (794-1185 med namnet Heian) som ses som japans absoluta storhetstid, då bland annat samurajerna kom till. Mycket av den konst...(härifrån: steg1 Wikipedia.com/ steg2 sök på Heian. Lycka till.)

Jo, för det säger de alla. Även de som bott i Afrika, Australien, Thailand och andra "varma" länder. Sommaren blir aldrig värre än i Japan, aldrig värre än i Kyoto. Den leende kulturhuvudstaden, beundrad och skyddad av berg på alla sidor. Ni tror jag tänker använda ordet gryta, tänk om, tänk vulkan istället.

I mitt vm-lag sitter Shaaban, Alvbåge, Nilsson, Hansson, Jonson, Allbäck, Andersson, Wilhelmsson och Alexandersson på läktaren, Svensson, Svensson, Stenman, Rosenberg, Lucic, Linderoth, Elmander och Mellberg på bänken. Isaksson, Källström, Zlatan, Ljungberg, Larsson, Jag, Pierre, några datornördar och frivilliga från Markim/Orkesta spelar. Samt Edman i rullstol bredvid.

Efter texten;
*Jag har gjort ett gigantiskt grammatiskt breakthrough idag. Och bestämt mig för att fortsätta satsa på grammatik och konversation.
*William ska bli modell för kimonobyxor. Jag tänker fortfarande på min filmkarriär.
*Jag var på "dejt" med en japanska. När jag efter cirkus 2½ timme använt alla ord jag kan så tröttnade hon på mig och skickade hem mig.

Om ingenting och just därför.

Det är Allkår nu, hoppas det regnar...

Jag har aldrig förstått varför man måste förstå så mycket för att förstå att man inte förstått någonting. Ta de antirojalister som argumenterar om kostnader som om en president vore gratis, eller de som protesterar mot etablissemanget genom att krossa fönsterrutor för småföretagare eller de som pluggar japanska och tror de kan nåt när de kan konversera lärarna. Vilka puckon, allihop! framförallt de som pluggar japanska.

För det regnar här. Det droppar ner på marken; drip drop, drip drop. Inte lika sakta som i Mats Wilanders dikt "Droppen" men väl lika ironiskt som den dikten borde vara skriven.

Jo, jag har börjat titta på tv mer, på dubbade filmer med engelsk text och tjuvlyssnar på konversationer. Men ingen behöver oroa sig, jag förstår ingenting, till och med mindre än vad jag gjort om jag varit döv och koncentrerat mig på kroppsspråket istället.

Men varför ska man vara öppen med sin ironi? De som drömmer om, tittar på och spelar Noo vet antagligen nåt vi inte vet om världen. Hur skulle de annars stå ut med det lååångsamma gliiidandet på scen, den överdrivna artikuleringen av varje stavelse eller bara att sitta still på en scen i fem timmar? Skådespelet är så väl dolt, insvept i ingenting och i en konstart så subtil och nätt att varje sekund känns som en timme och varje ord som en hemlighet.


Efter texten;

*Och nån hade fräckheten att kalla det "japansk opera"
*Och hälften av alla män i publiken hade somnat efter en kvart
*Och vid ett tillfälle skrattade faktiskt publiken
*Och jag satt på golvet hela tiden
*Och jag rekommenderar det starkt

Malaysia -ta emot mig!

En krasch i paraplyt och en svängom på nalen, nu drar vi.

Biljetten är alltså bokad och det är dags att dra. Den 26 mars smäller det, och som det smäller. Det blir tio dagar på stränder och allt annat jag så vimmelkantigt försökt beskriva. Och bröllop förstås, Malaysiskt bröllop. Wayne brorsa ska ju gifta sig mitt i allt och jag är bjuden.

Fram tills det bär av har jag preliminärbokat med mig själv att plugga lika hårt som en klase stålbananer och dricka lika hälsosamt som om jag hamnat ensam på antarktis med ett gäng pingviner. Och de säger att fåfänga bara är av ondo.

Sambos

Ja, jäklar i pianot, vi ska bli sambos.

Det började redan för tre år sedan när jag ställde mig i bostadskö, i förrgår bar det frukt. Och tur är det, annars hade nog min kommande sambo fört ett himla oväsen.

Det är alltså en tvåa på 50kvadrat i det område på Växjö campus som kallas för "melrose". Ett rymligt kök, ett lagom sovrum och ett litet vardagsrum. Kanoners. Tydligen fräscht också.

140 jäkla kronor

Det är inte så dyrt egentligen, 140 kronor. Det är vad jag betalade idag för en tvåtimmarslektion i japanska på Popeyes. Med dryck. Förstås.

Vi har golden week nu, alla är lediga och glada. De som inte bor i Kyoto eller Tokyo åker till Kyoto eller Tokyo, resten åker till europa. typ. Jag ska på teater och till Kobe. Teatern är NO och tydligen trist, Kobe sägs vara fint. Jag gör det mest för att ha nåt att berätta, jag är rätt nöjd utan de upplevelserna också.

Eftersom ni som läser är svenskar känner jag mig tvungen att berätta om vädret. Det är minsann alldeles utmärkt, snäppet bättre än svensk sommar.

Vi får hålla tal rätt ofta, som spelas in och sen får vi titta på dem. I slutet så kommer vi få en DVD med alla våra framträdanden och efter att ha sett de mina två första så vidhåller jag att jag skulle bli en bra skådis.

Efter texten;

*Jag fick en kommentar om min garderob när jag kom hit som löd att jag inte hade några färger, nu har jag bara färger. Många.

*katakana o oboenakereba naranai - uppfattat!