Sverige

Kallt. Så kallt att tänderna hackar och håret på armarna reser sig. Jag går med långkalsonger under jeansen varje dag, släpar med mig tumvantarna var jag än ska och går inte utomhus mer än nödvändigt.

Jag har varit hemma några dagar nu. Gjort saker jag är van vid, sånt som jag brukar göra när jag är hemma. Men en del saker har tappat sin glans, de känns inte lika roliga längre; saker som att titta på människor och kolla efter det senaste i klädväg. Vi svenskar är färre, gråare och tråkigare. Och framförallt: likadana. Det är ingen som sticker ut, ingen som bryter mönstret och det finns ingen möjlighet till att göra det heller.

Men det ska ni veta; jag är jäkligt glad att vara hemma. Har ätit potatis, pizza, smakat pasta, druckit vanligt te, ätit godis och kollat på normalt funtad tv. Samt umgåtts med de jag tycker om.

En sak jag blev tillsagd om direkt är att kolla folk i ögonen när jag pratar. I Japan gör de inte det, de tittar bort eller ner. Och tydligen gör jag detsamma. Det känns som att sättet man bemöter människor på är helt annorlunda, som om jag varit på en annan planet.

Efter texten;

*I Japan får man se hela eftertexten på bio innan de tänder lyset. Så var inte fallet när vi såg den skapliga homorullen "Brokeback Mountain" igår.

*Jag har envisats med att vara vi med japanerna och "nia" svenskar. Ska sluta med det.

Han som kommer hem

Jag har lagt upp lite bilder, börja från inlägget färjeterminalen och gå framåt. Resten kommer någon annan gång.

Vissa säger de skriver om känslor och gör det bra, de lämnar ut sig själva och hoppas någon förstår. Jag skriver inte sånt, har aldrig velat bli sentimental eller berätta om sånt som inte berör någon annan. För sådant använder jag brevpapper eller mailen, andra behöver inte veta vad jag känner. Men det finns undantag. Jag åker hem imorgon; hem till familj, flickvän och kompisar. Det är ett undantag.

När månen lyser klar, när solen värmer och när vattnet kluckar tänker jag på er. När vinden pinar mina kinder, när snön faller blöt och försvinner mot den mörka asfalten likaså. När natten lider mot dag och sömnen lättar drömmer jag om er och när jag går själv och räknar dagar tänker jag på er. Tänker på er som inte är här, ni som är minnen och bokstavspussel i mail. Vad hade jag gjort om ni inte velat ha hem mig, inte brytt er eller ägnat mig en tanke då och då?

Jag är så glad att komma hem till er. Komma hem till långa söndagsmiddagar, tipslördag tillsammans, blöta nätter, långpromenader, kramar och kyssar, snack om det som varit; ayia napa och allkår, planer inför framtiden, uppdateringar om vad som hänt, höra vad ni haft för er och hur ni förändrats. Jag ser till och med fram emot att tjafsa om huruvida handduken är rätt upphängd eller inte.

När jag hittade en hemlig sjö, lärde mig ett nytt språk och reste till Kyushu trivdes jag, det var upplevelser, erfarenheter. Men det är ingenting mot vad det hade varit att göra det med er. Om vi tillsammans hade suttit vid den hemliga sjön och haft picnic, om vi haft vårt eget tungomål som ingen förstod och om vi varit på vulkanön och gått bland de ångande källorna i Beppu tillsammans. Då, och bara då, hade det varit fulländat. De säger att delad glädje är dubbel glädje. Jag säger att det förvisso är sant, men bara så länge jag delar det mer er. Inte med någon annan, utan med er.

Själv är jag samma kille som ni lämnade av i Växjö, i Vallentuna och på Arlanda. Hade jag en gång förändrats har Cilia och Tom redan ställt det tillrätta. Ni som känner mig gör det så lätt, lockar fram skratt och leenden i situationer jag inte ens visste kunde vara nöjsamma. Jag hoppas jag gör detsamma för er då och då.

Jag är lika lat som alltid; morgontrött och med en tendens att somna lite varstans. Jag var brunbränd för några dagar sen, jag var fem kilo lättare för ett halvår sedan och jag hade kortare hår då. Men ni kan nog lätt gissa er fram till vem som kan vara jag.

Och det finns ingen ångest, ingen nervositet; bara glädje. Aldrig har jag oroat mig för att det skulle bli fel den dagen vi ses igen, inte för en sekund har jag känt en tyngd i bröstet. Att hjärtat slagit snabbare och mungiporna gått långt isär har jag tolkat som något annat. Som att jag gillar er. Jag gillar er grabbar, tjejer, gubbar, tanter, män, kvinnor, gummor, småkids, släkt, vänner, familj, kamrater, närstående och alla er andra som inte får plats inom någon av kategorierna. Jag gillar er allihop och jag är lycklig. Lycklig för att jag ska få komma hem igen. Komma hem och träffa er.

Efter texten;

*Bilderna kommer från Allkårsfestivalen. En stor tilldragelse vid Växjö universitet som jag var general för förra året. Som brukligt är när man har riktigt kul så tas det aldrig några bilder. Därför får ni hålla till godo med de här.

Kallt i Kyoto

Vad gäller resor till Kyoto vintertid så gäller fortfarande rekommendationen; Åk inte!

När vi steg ur nattbussen en tidig frostmorgon i mitten av Mars kunde man nästan tro vi var i Sverige, så kallt var det. Att stega de femton minuterna från stationen hit till Lumiere Mamiya var näst intill outhärdligt och vi fick göra ett värmestopp på 7-11 efter halva vägen.

Däremot bör ni sätta er på samma flight som mig tillbaka, den andra April förväntas blomningen komma igång ordentligt.

Måndag; sen blev det onsdag. Vi kom omsider iväg till Universal Studios Japan, ett mycket omtalat utflyktsmål. Trots det hade jag fattat det som om att det var inomhus, det kan jag säga nu att det var det inte. I mångt och mycket påminde det om Disneyland, med den stora skillnaden att det var mindre fart och fler visuella effekter i attraktionerna. Köerna var nästan lika långa (vi maxade 45 min vid jurassic park) och affärerna definitivt lika många.

Jag menar hur kul är det egentligen att handla souvenirer åt de där hemma i spöregn - en hel dag!? Lägg till att först inte ha något paraply och sedan ha ett så litet att det knappt täcker presentpåsarna och dessutom vänds utåin när vinden blåser på. Plussa blixtar och dunder så har ni vår torsdag.

Bland attraktionerna var vi eniga i att "Spindelmannen" var bäst och att "hajen" blev mer effektfull då vi gjorde den kvällstid. Flera attraktioner gjordes med 3D-glasögon på, vissa hade även lagt till ett D (4D) och sprutade vatten och blåste luft i tid och otid.

Jag vet inte om jag vill kalla det smidigt eller inte men när killen i kassan vid fem i fyra sa att jag behövde fixa en stämpel på ett annat ställe samt att immigrationsbyrån stängde vid fyra så blev jag ack så stressad. Att det då tagit oss fyra timmar att komma dit beror lika mycket på promenadsjuka som på kommunikationsmissar som på kultur. Inte för att jag själv märkt av det så mycket men det sägs om japaner att de gärna pekar åt ett håll bara för att inte behöva stå svarslösa, man kan säga att vad vi råkade ut för var något ditåt. Tänk er en shoppingrunda som vi avslutade tomhänta så har ni vår tisdag också.

Om maten och snacksen vet vi inte så mycket, jag noterade dock att samma goda honungsstänger som de hade på Disneyland fanns även där. Affärerna var en liten besvikelse, om man inte varit ute efter småkakor vill säga, eftersom de inte sålde Rosa Pantern-tishörts för killar.

Efter texten;

*Två dagar kvar

*Som lydiga svenskar utomlands har vi nu sett hela sällskapsresanboxen. Undrar om jag någonsin haft större lycka av ett materiellt ting.

*Imorn är det packning och "familjemiddag". Vi kallar det så eftersom att det är ett av de få orden Wayne kan på svenska. Andra ord han har flitig användning för är "hemligt" och "servitris"

*Att de små flickorna orkar köpa på sig så mycket souvenirer, vi nöjde oss med varsin tishört från HRC.

*Vet nån hur man plockar bort alkolåset på bloggen? (Alltså bokstäverna man måste skriva in för att kunna publicera.)

Kapselhotell

Jo, lördagen var som sagt ingenting. Vi solade i Uenoparken, kom tillbaka till vårt hostel, blev utslängda från vårt hostel och drog vidare. Drog vidare till Shibuya och mitt första möte med ett Kapselhotell.

Det kan väl sägas att det ser ut som en vanlig byggnad. Jag skriver byggnad för att det knappast påminner om ett hotell, det finns alls inga balkonger och knappt några fönster. En tråkig grå färg förstås, och märkligt nog inga neonljus. Inne i huset fanns reception och värdeskåp på våning ett, omklädningsrum på våning två, tv-rum med massagestolar på våning fyra och sento (japanskt tvättbad med bastu) på våning fem. Resterande fyra våningar var kapslar. Man har sin egen kapsel och de är inte alls så okomfortabla som ryktet låtit veta. Tvärtom; du får schyssta sängkläder, radio, tv (med hörlurar för den som vill knappa in de förbjudna kanalerna) och möjlighet att stänga om sig. Allt detta för 250:- per natt. Det som vi var på i Shibuya ligger en bit upp på Dogen(...), det finns även ett i närheten av Asakusa station (Tror att det även accepterar kvinnor) och säkerligen ett stort antal fler. Varning utfärdas för att det är 500yen i avgift för varje timme efter tio (utcheckning). Vi lyckades dock snacka bort vår, men det är inget som rekommenderas.

Söndagen går väl heller inte till historien, förutom att min vän prylbögen inhandlade tidigare nämnda elektronikprodukter. Vi knallade heller inte så mycket den här dagen eftersom våra kroppar började bli rätt slitna efter alla dagar ute i fält (typiskt lumparuttryck). Vi åkte sen nattbuss tillbaka och den gamla devisen "det är roligare att åka buss när bussen rör sig än när den står still" gäller fortfarande.

Efter texten;

*Det vi mådde bäst av på kapselhotellet var nog trots allt bastun. Huden trillade av lite fortare där.

*Puckona på CSN har skickat mig mer pengar nu, så jag ska börja samla in alla mina skuldbrev.

*Tre dagar kvar tills jag börjar synas hemma på Tuna torg.

*Vi blev alltså inte utslängda, vi saknade bara en "reservation"

*Det var efter den här helgen jag bestämde mig för att göra något åt kulan på magen.

Ett jävla liv.

-Varför går man till strippklubb, vad gör man där och vad minns man efteråt?
-...
-Vad gör man om man får erbjudande om att dricka fritt för 200 riksdaler under en timme?
-...
-Vad gör man då om man får ett erbjudande om att drick fritt för 200 riksdaler under en timme på en strippklubb?
-...

Vi förstår att det är lite moralisk fel, men vi är inte dumma. Att dricka fritt för 200 spänn under en timme i ett land där det inte förkrökas, i en stadsdel där en öl kostar 60:- är fördelaktigt. Vi trodde på allvar innan att vi skulle bli blåsta, förklarade att vi var "heavy drinkers" och att vi inte var det minsta intresserade av tjejerna, vill de dansa så visst men vi kommer inte bjuda dem på nåt...

Fredagen började segt, som de flesta dagar vi haft ihop. Vi kom omsider iväg till Shinjuku, det de säger är en ungdomens högborg. Under mina två besök där har jag inte blivit vidare imponerad; det är inte lika snyggt, strukturerat som de andra "kända" stadsdelarna. Vi lyckades i alla fall handla lite nya kläder och slänga i oss en schysst "viking" (buffé på japanska) på Shakeys (Ett ställe de har på lite varstans i Tokyo bl.a Shinjuku och Shibuya) som rekommenderas. Det var tredje gången jag åt pizza och fjärde gången jag åt pasta sen jag kom till Japan.

Jag tror de började ana oråd direkt när vi svepte första ölen på bara några minuter och sen knappt inbjöd den nyanställda ryskan i konversationen, än mindre köpte henne drinkar. Vi var inte så oskyldiga att vi tittade bort när det dansades på scenen, men hellre höll vi blickarna på klubbens tredje gäst. Han var en lite småfet västerlänning som vi sett komma snubblandes ut genom en dörr bredvid scenen i sällskap av två tjejer. Nu satt han vid ett bord och bjöd ställets alla flickor på sprit samtidigt som han himlade med ögonen.

En tur hemåt och två vinare senare var vi på gång. Vi landade i Roppongi. Jag kanske har funderat förr på var utlänningarna håller till, nu vet jag. Den första baren vi gick till var smockad med gaijins, de flesta diplomater eller inom den finansiella sektorn. Ställer ligger vid Roppong Hills och heter heartland. Men gå inte dit, det var rätt trist, åldern hög och ölen inge vidare god.

Våra misstankar besannades. De slutade servera oss efter en halvtimme och på det följde en del tjafs. Den godhjärtade bartendern gav oss dock ytterligare två öl och vi var nöjda. Till skillnad från bossen på stället, fast han å andra sidan var glad när vi väl gick.

Vi gick vidare sen, besökte två små klubbar till; båda fyllda med gaijins. De låg båda centralt, mer detaljerat än så vill inte mitt minne berätta. Det var en kul kväll, Roppongi kommer en bra bit upp på min partystadslista.

Efter texten;

*Glöm lördagen, nästa dag var söndag. Lördagen låg vi med bar överkropp i Uenoparken.

*Han heter numera Tom Shopoholic.

*Om fyra dagar syns jag på Arlanda. Sverige är nära

Tokyos virrvarr

Uenoparken. Jag glömde den helt. Vi var där i onsdags, gick på zoo och såg att blomningen är nära nu. Lagom till den gyllene veckan i slutet av Mars kommer allt att slå ut och körsbärsträdens fägring le mot oss kylda och vindpinade. Men inte mot mig, jag är i Sverige då. Jag missar det, jag missar blomningen, turisterna, hela schabaloot. Fast i sanningens namn så är jag inte ledsen alls, och dessutom tror jag att den bistra vintern gjort att blomningen blir försenad här i Kyoto. Den kommer nog lagom tills jag är tillbaka istället.

Vi gick på zoo ja. Såg lejon, tigrar, krokodiler, flodhästar, gorillor och jättepandor. Vi såg till och med jättepandorna bli matade. Uenos zoo är antagligen i djurväg det bästa zoo:t jag varit på men det är fortfarande smutsigt. Inte lika smutsigt som i vintras men djuren ser fortfarande ut att vantrivas. Eller, de ser egentligen inte ut att vantrivas, de har nog gett upp...för längesen.

Det var en fin dag i onsdags, vi var lätt klädda och njöt av solen. Önskade att den skulle ge ny färg till våra avskalade kroppar. En färg som fäster önskade vi, inte som den på Okinawa, den som torkade ut huden och trillade av. Ja, den lossnar fortfarande, bit för bit.

Vi tänkte fel sen där på kvällen, åkte till Ikebukuro istället för Akihabara. Dit gick vi på torsdagen istället. Kollade in all elektronik på en gång, och där var det ännu billigare. Det var där Tom till slut bestämde sig för en Sony t9 digitalkamera för 2800:-, ett 2gb minneskort också Sony för 900:- och en Ipod video 30gb för 2100:-. Det sista köpet bör jämföras med en ipod nano 2gb i Sverige för cirkus 2300:-.

Vi hann även med den kejserliga parken, här syntes det ännu bättre att blomningen är nära nu. Plommonträden stod redan i blom och jag försökte färgäves få kameran att återge den skönhet jag såg så klar med ögat. Kameran svek, den kunde inte fånga nyanserna, färgerna i de gungande löven. De gungade för att det blåste, torsdagen var inte alls lika skön.

Det sista stoppet blev Ginza, en imponerade stadsdel men väldigt dyr. Neonljusen lyser lite exklusivare, vägarna är lite bredare, människorna lite vackrare, teatrarna några fler, butikerna lite glammigare och byggnaderna lite mer pompösa. Jag gillar Ginza; när jag är trettiofem och har råd. För att vara ekonomiska beställde vi in ölen i sejdlar, de har sådana i ölhallen Ginza Lion. Ett ställe med lite atmosfär, med sorl och klang hela vägen upp i det höga taket. Som att vara i Europa fast bara med japaner. Japanerna tror nog själva att de är någon annanstans för de är aldrig så högljudda som där.

Efter texten;

*Jag är hemma till helgen. Hemma. Hemma. Nyp mig någon.

*Han kopierade in hela min hårddisk på sin Ipod. Tur jag inte var av den snuskigare sorten och hade saker att dölja. Då hade det blivit pinsamt.

grabbsnack

Tankte pa det en del nar det hande, skrattade lite at det. Snacket. Grabbsnacket. De pratade om bilar, traning och...lumpen. Kanner ni mig sa vet ni hur intresserad jag ar av bilar, traning och...lumpen. Korkort vill jag knappt ha, tranar gor jag for att halla mig tunn och lumpen ar jag glad att jag slapp. Glad ar forresten att underdriva, jag hade rivit mitt har om jag blivit tvungen att sitta och grata i skogen och kaka svindyr pulvermat ett helt ar.

Men anda ar det sa enkelt, det glids in pa de amnena gang efter annan. Och jag maste faktiskt saga att de flesta konstigt nog ar intresserade. Vi killar ar intresserade av bilar, traning och...lumpen. Ja, och en sak till; men dar delar jag de ovrigas intresse sa det ar inte sa mycket att gnalla pa.

Idag har vi gjort Ikebukuro. Inget kopt, inget slosat. Sjuhundra mil under fotterna...enligt gnallet bak min hogeraxel, ett besok i sunshine city och ett himlans springande bland ipodar och digitalkameror. Vi har konstaterat att Mp3-spelare i alla former ar betydligt billigare har och minneskort, samt resten av alla elektronikprylar ni kan tanka pa, definitivt toalettsitsarna. Vill ni ha nagot sa far ni hojta for nu ar det mindre an tio dagar kvar. Vi mailade en god ett dussintal bilder pa olika stan smith-sneakers men han har inte tjingat dem an.

Efter texten;

*Om det vill sig sa val att Tomas mor hittat in pa den har sidan vill jag passa pa att beratta att han ar en ypperlig gast, sonen din. Han larde sig tio Japanska ord de forsta dagarna, och trots att han inte lart sig ytterligare sa visar han fortsatt god vilja. Det har blvit lite si och sa med att stiga upp pa morgnarna men han har sett till att rora pa sig ordentligt under dagarna och undvikit att kasta i sig massa skrapmat. Jag har fortfarande hopp om att kunna lamna tillbaka honom i samma goda skick som jag fick honom.

*Mahanda var vi lite snikna nar vi valde att ta hissen ner en vaning fran observatoriet till bankettsalen for att se pa utsikten over Tokyo. Fast det var otvistat smart gjort, 50kronor ar ingen utsikt vard.

*Nar jag kommer hem till Sverige sa blir det definitivt till att inhandla ett dussintal svenska klassiker. Lasa pa svenska ar nagot jag saknat.

*Igar kopte jag tva hekto losgodis for 35:-, Japan ar snart lika dyrt som Norge.

*Vilka grabbsnackarna var? Den ene gjorde sin pa gotland, den andre i vaxholm. Den ene har haft en cab, den andre kor en skoda. Den ene ar snart redo for hundra under banken, den andra ligger och pumpar pa 85. Ingen ska i alla fall komma och saga att jag inte forsoker lyssna.

*Jag glomde beratta om Asakusa, hoppar det nu. Tror att det kommer fa bli ett platser det pratas om. Vi var i alla fall dar idag. Minns du Asakusa? saklart du gor...

Att komma ikapp

Vi ar i Tokyo nu. Jag vid datorn, Tompa i soffan med sin vikingabok i handerna. Har ni last gamla bocker som pratar om folk som slass med svard, kristnar sig och tjanstgor for kungar? Jag bryr mig inte sa mycket om berattelserna, de ar sekundara. Jag gillar spraket. Jag hade velat skriva sa, anvanda ord som ehuru, envig, everdelig, nodd, flyfotad. Istallet anvander jag slanguttryck och hastig meningsbyggnad. Skriver saker jag aldrig laser igenom och tycker att det ar trist att jag inte kunnat beratta mer, trots att jag fyllt varje femminutare med maximalt antal handelser. Men inte alla ar fodda att skriva om harsman och hovdingar, vissa far halla sig till suputer i ett fjarran land

I mandags gjorde vi fa knop, fodelsedagsbarnet steg upp tidig morgon for att fa av sig kladerna han inte lyckats bli av med kvallen innan. Vi gick till en kinesisk tradgard och sen var dagen slut. En billig dag som verkligen behovdes efter att min kare van lurat av mig allt mitt guld kvallen innan. Mina skuldebrev kommer att aterfinnas over hela varlden, sa dyrt ar det just nu.

Imorse var vi aterigen lugna, sa lugna att vi varit ute i sista andetaget om det inte varit for att vi inte hade nagon koll pa nar planet gick och senare pa att det blivit forsenat. De serverade inget pa planet, ja forutom sur hallonjuice, men det var stort. Tva vaningar med 3+4+3 stolar pa var vaning och sa overklassen under oss.

Vi har aven lart oss idag att det funkar att se vilsen ut. Flygplatsens egen concierge (har man brattom har man heller ingen stavningskontroll) tog oss under sina vingar men lyckades till slut bara fa oss pa en buss fran terminal 2 till terminal 1. Haneda ar en stor flygplats. Valdigt stor. Vi tog oss i alla fall hit till till vart nuvarande frascha hostel for 150:- natten. Vi har dator, tv, lakan och en schysst vending machine. Dessutom har vi orakneliga uteliggare till grannar, en av dem var sa speciellt vanlig att han bad mig sla folje till en pub. Jag avbojde vanligt.

Efter texten;

*Tom har hittat en underskon snacka med tillhorande husherre som spridit fiskdoft var han an gatt i flera dagar nu. Dock sa havdar han efter att ha varit dar med kniven i morse att det ska vara slut pa stanken.

*Vi skulle mer an garna se kvallens fotboll och har stallt vackarklockan pa fem.

*Tokyo var lite kallare

*Det roda blev aldrig brunt och faller snart av

*Nu har jag skrivit ikapp och det ni inte vet nu far ni hoppas kommer upp som nat form av minnesmarke. For i sanningens namn har det hant mycket mer an det ni vet

Stahej och fler batresor.

Torsdagen var tjejernas sista kvall pa on, nagot som behovde firas. Det pratades om klubbar och dansmaskiner och hawaiitema. Det blev Paul and Mikes som vanligt. Inte hade vi ont darav men det hade vi daremot morgonen efter. Dumma som vi var avslutade vi kvallen med att spela "jag har aldrig" i vardagsrummet. Karleksparet begav sig av radsla for kansliga detaljer, vissa drack vatten och resten halsade rosevin. Vissa mer an andra.

Det blev salunda ingen batresa vid atta pa morgonen, utan den hanns natt och jamt med vid tva istallet. Nu var det Kumeon som var utflyktsmalet, enligt guideboken den basta av alla oar har i prefekturen. Farjan tog tre och en halv timme och val framme hade vi tur. Vi stotte pa en kvinna som var, forvisso faordig men dock kunnig i boende pa on och hon ordnade oss ett billigt hostel femtio meter fran stranden. Det bidrog till viss munterhet eftersom vi inte langre kande suget efter att sova utomhus.

Dagarna pa Kumeon kan beskrivas enklast med tva ord; stark sol. Vi brande oss direkt och lider fortfarande av sviterna fran vart oansvarsfulla solande. Vissa mer an andra. Det goda vadret innebar ocksa att var tid pa on inte blev sa handelserik. Forutom nagra korta promenader, konstateranden om att manen var uppochner och en valdig massa kyckling fran combinin sa hande det inte sa mycket mer. Dessutom alkoholfritt.

Jag hade forvisso kunnat beratta om vattnet, berattat om hur det skiftade i hela den blaa fargskalan och om hur det i latta vagor smekte den ljusa, finkorniga stranden. Men sant vill ni inte veta; ni vill inte veta hur tidvattnet gjorde de djupa avgrunderna till narliggande oar till promenadstrak. Hur vi gick runt pa stora stenblock som paminde om skoldpaddor. Varfor skulle ni vilja veta sant?

Jag berattar hellre om hur vi kved av solbrand hud, hur vi smort in oss fem ganger om dagen for att radda det som raddas kan. Att vi inte kunnat sova pa natterna for att vi inte velat lagga huden mot sangen, inte ens mot de mjuka nytvattade lakanen som den gode gubben gav oss. Det ar val sadant ni borde fa veta, ni som inte ar med oss har borta, ni som inte far se det vi ser och inte far smaka pa kulturen.

Vi kom tillbaka till Coco Shanti i sondags. Det var dagen da Hjulio fyllde 25.

Idag flyger vi till Tokyo.

Tokashiki

Den var mitt pa dagen nar vi vaknade. Det var i tisdags. Tjejerna hade spenderat hela dagen pa stranden och brant sig ordentligt, vi hade inte orkat ta oss upp ur sangen. Till slut kom vi upp och fick vara forsta soltimmar liggandes nere i hamnen med bar overkropp. Vi vantade pa baten som skulle ta oss over till en liten o som kallas tokashiki -divers paradise. Under sasong ar alla hotellen fullbelagda och dykklubbarna aktiva. off season ar on ganska dod, det ar off season nu.

Vi borjade med en lang vandring i hyfsat vader och satte oss sedan pa den enda oppna restaurangen. Sen skulle vi hitta sovplats. Vi hade pratat tidigare om att det kunde bli aktuellt att sova utomhus, men da hade snacket gallt med sovsack. Nu var det ingen av oss som hade sovsack. Efter att fargaves letat boende i ett par timmar gav vi upp och la oss i ett allmant omkladningsrum dar det inte blaste sa illa och det fanns tak.

Vi vaknade av sporegn, vinkade av en fallen hjalte och sen vandrade vi i sporegn. Tjejerna hade kommit over men fick ta samma farja tillbaka eftersom det daliga vadret gjorde att det fanns en overhangande risk att de kunde bli strandsatta pa on nagra dagar. Vi vandrade langt och lange, totalt over fyra mil pa tva dagar. Vi nadde bada andarna och hade gatt pa ons alla vagar och aven funnit egna nar vi akte tillbaka pa torsdagen. Bland annat fick vi klattra berg och sa fann vi en mandarinodling med ljuvlig frukt en morgon nar vi inte atit frukost.

Jag skrev divers parade. Det kallas sa for att dykningen ar fantastisk. Vi dok inte, vi snorklade bara. Men det rackte. Tva meter ut sa mottes vi av fargglada fiskar och korall, nagot jag aldrig upplevt forr och som gjorde mig lyrisk. Jag ville bara ha mer och brydde mig inte om det kalla vattnet och den harda vinden.
Hur vi sov den andra natten? ja, vi borjade som tva scouter med vindskydd och allt vid farjeterminalen men slutade hemma hos en god samarit som inte kunde acceptera att vi for illa ute pa hans o. Detta var efter att vi forst stoppat hemma hos en kvinna vars man blev rasande nar hon kom hemdragandes med tva utlanningar.
Andra tyckte att vi var markliga som hade rad med ol och mat men ine ville betala for boende

Hjulio 25 ar

Ni vet nar man gar handelserna i farvag. Det kan bli konstigt da. Jag skiter i det och berattar om idag istallet.

Nu sitter vi pa Paul and Mikes, vi har varit har forr. Vi ar stamissar. Eller, man kan iaf tro det nar bartendern Wayne kastar upp gratisshottarna hela tiden. Vi ar onyktra igen, Hjulio ar varst. Han fyller 25 idag. Vi har borjat dagen med att kvida i solen. Berattar inte varfor vi kved, det hor senare historier till. Sen har vi akt bat i fyra timmar, vilat och laddat. Hade tva vinflaskor med oss. Halsa rodvin ar inte snyggt men har blivit var grej.

Vi checkade in pa coco shanti igen, de tror fortfarande inte att vi pluggat japanska i fem manader. Vi doljer det ratt bra. Vi tog det lugnt dar, gled hit for en ol och sen kakade vi en grym middag. Det var sju ratter och massa yen i deras kassa. De stod vid bordet och tillagade maten, kravet for att bli kock dar lag pa en cirkusartistniva.
Vi var nojda och det var en furstlig fodlsedagspresent. Vi skulle gatt vidare till en strippklubb, glom det, vi stannar har. Pengarna ar slut. Tompa kor sina bartendertricks och vi tappar var hallning, Hjulio fick just en long island 80/20... han kommer do snart. Men han ringde iaf tjejen forst.

-Boku to kare wa ryugakusei
-Are you kidding me, is that guy a student?
-yes.
-With that blonde hair and pretty face he looks more like a partyboy, a surfer dude

smultronstallen

Seita heter han. Han som visade oss runt pa huvudon den dagen solen kom. Han som tog med oss till grottor och strander gomda bakom bebyggelse och vegetation. Han som visade att japaner kan vara det gastvanligaste folket som finns.

Seita ar 23, jobbar for kommunen, studerar IT vid amerikanska militarbasen, har bott ett tag i London och ar olycklig. Han ar olycklig for att hans flickvan lamnat honom och gjort abort. Han dromde om att bli pappa men nu dricker han istallet. Mycket.

Vi kom bort fran det konstgjorda och fick se riktiga strander, med farggranna snackor och med klippor. Sen at vi. Vi fick ett antal olika Okinawiska ratter och delade broderligt. Mycket kott och gront men aven en ratt med blott brod.

Pa kvallen tog han oss till en bar. En lugn bar dar vi fick sitta i ett rum med roda kuddar. Nar natten blev morgon gick vi sakta hemat medans Seita med nod och nappe klarade sig in i en taxi.

Nasta dag skulle vi aka till Tokashiku, och vad vi inte visste da var att vi skulle bli smutsiga uteliggare.

efter texten:

bad blev det inget eftersom jag borjade med att glomma bagen pa Maku.